"Jakten på tidskristallen" är en julkryddad hyllning till 80-talets sci-fi-äventyr

”Jakten på tidskristallen”, fritt baserad på Erika Vallins boktrilogi ”Speglarnas hemlighet”, följer i Netflix-succén ”Stranger Things” fotspår. Trots att julkalendern utspelar sig i nutid osar den 80-tal, och är fullproppad med blinkningar till de filmer som älskades av årtiondets barn och ungdomar.

Det är förvisso mot ett senare verk som första avsnittets inledningsscener nickar. Likt Harry Potter hämtas de tre utstötta barnen Asrin, Max och Lima – ett nördigt gäng inte helt olikt våra hjältekids i ”Stranger Things” – från en skolmiljö där de vantrivs, missförstås och mobbas och får veta att de har blivit antagna till en alldeles speciell skola. Asrin delar dessutom Harrys öde som föräldralös.

 

 

Väl framme på Framtidsakademien haglar sci-fi- och 80-talsreferenserna. Professor Siv Styregaard – utmärkt spelad av julkalenderveteranen Eva Rydberg – ska enligt schemat lära barnen matte, men har i själva verket kallat dem till sig för att få hjälp med att förhindra en stor katastrof: genom att öppna en (”Stargate Atlantis”-)portal till universums mittpunkt måste barnen innan den 23:e december laga den magiska kristall som finns där, och på så viss säkra att tiden fortsätter att ticka på.

 

 

Professorn är som en kvinnlig variant av ”Tillbaka till framtiden”-filmernas Doc Brown, medan hennes slavrobot Gorbi kuttrar på som R2D2. Barnen förses med ”Ghostbusters”-overaller som de trär på sig med ”Karate Kid”-manér innan de till ett stundtals ”Star Wars”-bombastiskt soundtrack lämnar den ”Space Academy”-liknande skolan för att kasta sig ut i rymden för att som sommarlovsgänget i ”Vintergatan” landa på främmande planeter och platser.

Söker efter samma tidskristall gör den Darth Vader-onda och rikligt ögonbrynsprydda Doktor Ruben, tillsammans med sin lömska dotter. Rollen blev den sista för Rikard Wolff, och utöver de ofrånkomliga associationerna till Max von Sydows ”Blixt Gordon”-otäcking Kejsar Ming går tankarna till Rikards oförglömliga röstinsats som skurkiga Scar i ”Lejonkungen”.

 

 

Trots de många kopplingarna till den nu vuxna publikens barndomsfavoriter får nog ”Jakten på tidskristallen” svårt att hålla kvar äldre tittare. Med ett väldigt pedagogiskt tilltal är den tydligt riktad till unga barn, med avsaknad av rafflande tempo eller särskilt kuslig spänning.

Det trivsamma äventyret hade säkert ändå gått an för vuxna, om humorn hade skruvats upp ett par snäpp. Lite av den bisarra komiken från rymdsagan ”Kenny Starfighter” hade tjänat väl, för att roa de som lämnat förskola och lågstadium. De småfräcka blinkningarna till vuxenpubliken som ibland vävts in i tidigare kalendrar saknas i årets. De få fniss som ändå lockas fram är Professor Styregaard mestadels att tacka för. I dessa curlingtider sticker hon ut med sina buffliga och stränga uppfostringsmetoder. Klas Wiljergård är också rätt så rolig i rollen som Doktor Rubens icke-lojala son Lucas, när han kommenterar familjens dysfunktionalitet - ”Varför har vi ens en fängelsecell i den här familjen?”

Julen då? Jodå, för att inte orsaka ”Piratskattens hemlighet”-rabalder har den klämts in lite här och var. En liten plastgran står intryckt bland skollabbets gammeldatorer och provrör. Asrian bär i sin ryggsäck med sig en liten julklapp vart hon än går, som en påminnelse om sina föräldrar. Max njuter av lussebullar så att ögonen går i kors.

 

 

Med andra ord: ”Jakten på tidskristallen” är ingen publikfriare som fjolårets mysorgie ”Selmas saga”, och heller ingen vattendelare som ”Tusen år till julafton” från året dessförinnan. Frikristna svärmare kommer säkert hitta någonting att rasa över – à la ”anden i glaset-gate” (”Mysteriet på Greveholm”) 2012. I övrigt bör årets julkalender inte uppröra många, även om den lär bli en verklig favorit hos få.