Krönika: Skrattar bäst som skriker sist

Som från en brinnande Candyman sprids löpelden genom salongen i den uppgjorda gemenskapen av att förklara för den okända omgivningen att man är trygg med att se utklädda seriemördare, mörkerlevande monster och blod som sipprar ur offrets ådror. Det blir en konst i sig att uppvisa för offentligheten att man är stark och orädd nog för att inte bli skrämd av fiktion. I detta förloras poängen att hantverket de betalat för att ta del av är att locka fram underliggande känslor som de flesta människor bär på och att det under filmens speltid är tillåtet och till och med rekommenderat att få utlopp för dessa känslor.

Det ska vara hårresande obekvämt, hisnande farlig stämning av ovisshet, äcklande av människans ondskefulla natur, en psykologisk resa till en plats så fjärran att det känns otänkbart och en kamp för protagonisten man blir så pass delaktig i att varje droppe blod som spills får vår genuina empati att reagera. Det ska vara en salong fylld av skrik och jag ska försöka förklara varför.

Den främsta skräckfilmen som någonsin gjorts, som uppfyller ovanstående kriterier är John Carpenters odödliga klassiker ”Halloween” vars biopremiär ägde rum i slutet av oktober 1978 och som i mitt och många andras tycke (de med genuint intresse för det obskyra verkar vara en gemensam nämnare) håller än idag. Det är inte av nostalgisk närhet eller favoriserande av filmens antagonist som gör det – det är filmens simpla men effektiva skräckelement, det jag förklarade i stycket ovan, som gör beståndsdelarna i denna film till en arketyp av skräck.

När Michael Myers återvände till bioduken 2018 i regi av David Gordon Green efter manus och idé av bland annat Danny McBride (ett varningens finger höjdes för där läggs humorskulden mycket på skaparna) ville Spegeln i Malmö godtroget rulla Carpenters oöverträffade original på vita duken för alla som inte fick chansen att se den när det begav sig - som upplagt för succé! Det var mörkt, dystert och höstbeklätt utomhus. Det skulle visa sig att Spegelns visning av ”Halloween” blev precis lika mörk och dyster men helt befriad från höstens skräckförklädnad.

Det finns ingen genre i världen som kräver så mycket av dig som skräckfilmen gör. Det gäller att vara känslomässigt investerad i vad som presenteras och hur det hanteras och är man inte beredd att offra den delen av sig själv försvinner också budskapet till varför filmer som ”Halloween” gjordes från första början.

 

 

”Halloween” är en film jag återkommer till en gång om året och det är en film som på riktigt har skrämt mig vid flertal tillfällen. Inte för att jag hoppat till av korta sekvenser med dundrande ljud utan för att Carpenters sinnesstämning med Myers oförklarade integritet i symbios med det hotfulla pianoklinkandet smittar av sig på mig. Jag vet vad som ska hända, jag vet hur det slutar, men jag investerar min tid och mina känslor och överlåter mina rädslor i händerna på ett filmiskt geni och det isande hotet av att vara förföljd infinner sig så starkt att jag obekvämt men med stor lust älskar upplevelsen.

 

Betoningen ligger på upplevelsen - vad jag trodde skulle bli en återförening med människor jag aldrig träffat men med tillhörigheten av att vi med samma hängivenhet ägnat starka känslor åt att se ”Halloween” samlats denna dunkla kväll för att bli lika tagna fast denna gång med filmen rullandes på den stora duken förvandlades snabbt till en fasa i en helt annan bemärkelse - jag blev rädd för vem det var som satt i biosalongen med mig.

Annie Brackett satte sig i sin bil och Michael Myers kom fram från baksätets skuggor och ströp stackars Annie som skrek och kämpade för sitt liv och då avfyrades det första skrattet. När Myers iklädd ett vitt lakan stryper Lynda till döds med en telefonsladd var det skrattfest i salongen och upplevelsen jag eftersträvade var tillintetgjort. Det fanns ingen återvändo och resten av filmen skulle bli som jag då befarade – skratt efter skratt efter skratt.

 

 

Det kan vara viktigt att poängtera (eftersom jag även i text kan framstå en aning pretentiös) att jag förstår - jag hamnade med åskådare som troligtvis aldrig hade sett originalet. De ville se den inför nyproduktionen som hade premiär direkt efter originalets eftertexter. Den filmen de hoppades skulle vara fylld av sekvenser som de kunde hoppa till av, skrika omedvetet och sedan skratta medvetet.

Poängen är inte att man måste uppskatta lågbudgetfilmer som gjordes för 40 år sedan. Det finns en benägenhet i att skratta åt löjliga ting och ibland ingår där bristande skådespel och ”uråldrig” filmteknik. Det som förvånade mig och faktiskt skrämde mig den kvällen var vilken dragningskraft det första skrattet hade. Den knäpptysta atmosfären som inleddes med det välkända musikstycket skingrades snabbt då den första personens skratt löste pusselboxen och öppnade portalen till vad som borde anses vara förbjudet på en biovisning av skräck - en efter en hängde de på, trygga i sin gemenskap att det här är roligt, inte läskigt. Om en portal ska öppnas i samband med skräck ska det vara till en plats fylld med cenobiter - inte krystade, högljudda skratt skapta för att förstöra.

Mycket kan man skylla på min avsaknad av humor och min standard på skämt värt att skratta för men aldrig någonsin har jag sett ”Halloween” och känt lust för att ens dra en aning på smilbanden. Det gjorde jag inte den kvällen i Malmö heller trots att jag är bekant med skrattets förmåga att smitta av sig men det kunde jag inte förmå mig i min irritation av att jag ensam i en salong förstod vad hantverket vi begrundade bestod av. Man kan vara tacksam för mycket i livet. Mest tacksam av allt är jag för att det inte var första gången jag upplevde Carpenters mästerverk.

Detta var ingen händelse exklusiv till visningen av ”Halloween”. Nästan all skräck som visas på bio förintas av människor som tar till skrattet när rädslans påverkan blir för stor. De flesta skrattar bort poängen och de som gör det förstör mina förväntningar och mitt nöje av att uppleva skräck på stora duken. Ibland blir det så illa, som när Pennywise återvände efter 27 år och salongen fylldes av skratt och allmänt tjat, att jag var tvungen att säga till personalen men skrattarnas försvar var inte tydligare än såhär - ”får man inte skratta eller?”

 

 

Någonstans omsluts det av bristande respekt för omgivningen och filmen, men det ska konstateras att publiken inte är den enda boven i mitt egoistiska drama. Filmskapare är inte sena med att själva vända sig till humorn – ibland frivilligt och ibland oerhört ofrivilligt (Gray Kersh i ”It: Chapter 2”, jag kollar på dig). Flertalet skräckfilmer görs med glimten i ögat och mer än sällan finns det utrymme för skratt. Skräck anspelar på hela vårt känsloregister och jag är inte främmande för ett och annat skratt under filmens speltid - om man skrattar på rätt sätt.

 

Ari Aster som följde upp fasansfulla ”Hereditary” med svenskättade ”Midsommar” säger själv att sistnämnda fungerar mer som en komedi än skräckfilm. Som åskådare är jag inte helt beredd på att hålla med om den saken då den obekväma stämningen var skräckinjagande på sina ställen men när sexscenen(!) i slutet fick publiken att skratta hejvilt förstod jag innebörden av hur viktigt det är förstå vad det är man skrattar åt och främst vem man skrattar med. De skrattade inte för att det var roligt. De skrattade för att de inte förstod. Som jag hörde en äldre man säga bakom ryggen efter visningen av ”Midsommar” - ”fan vad löjlig den var” - ja, antagligen var det därför skrattet låg nära till hands när du genomlidit mer än två timmar av löjligheter när det slutligen kom en scen där du kunde instämma i ett svävande salongskratt av oförståelse inför vad Aster ville uppnå med sitt kärleksbrev till ättestupan.

Jag sitter kanske på höga hästar när jag argumenterar för en genres effekt som hotats i flera decennier - inte minst när Ghostface förlöjligades i sann Wayans-anda när ”Scary Movie” i början av 00-talet välkomnade skratten med öppna armar på bekostnad av skräckfilmernas styrkor. Wes Cravens stora återkomst med just ”Scream” innehåller i grunden en stor dos humor blandat med äkta skräckmys men ingen som sett ”Scary Movie” kommer med samma ögon kunna beskåda mördarens jakt på Sidney Prescott som en skräckupplevelse. Kanske dels för att Craven och manusförfattaren Kevin Williamsons inställning till ”Scream” redan var med en aning lättsam ton jämfört med förstnämndes verk ”Last House on the Left” eller ”The Hills Have Eyes” - men mest för att parodin är associationsnära vid en omtitt av ”Scream”.

 

 

Det finns utrymme för skratt i skräck, låt mig vara tydlig med den saken. Det har dock aldrig varit viktigare att prata om tid och rum. Skratta rätt och skratta inte för att du är rädd. Frodas i rädslan som griper tag i dig, bli uppjagad av att mörkret sköljer himlen utanför salongen och att vägen hem kan bli lång. Lika långvarig blir upplevelsen du bär med dig när jämlikar i salongen skriker av fasa och obehaget omringar er när motorsågens ljud närmar sig. Låt inte kreatörers ambitioner gå om miste för skrattets benägenhet att agera sköld.

Michael Myers har återvänt till Haddonfield och i januari anländer en ny Ghostface till soldränkta Woodsboro. Vad som hade kunnat bli nya upplevelser i en skräckslagen salong förträngs av min rädsla för skratten som kommer eka. Mördarna är lösa och jagar för att döda, jag stannar hemma så låt skratten flöda.