Mitt veckoslut med Uwe Boll, världens mest hatade regissör

Få regissörer har fått ta så mycket skit som Uwe Boll. Efter några independentfilmer i Tyskland tågade han i början av 2000-talet glatt över gränsen till USA med en vision: att regissera filmer baserade på TV-spel. En spännande nisch inom industrin, om än inte känd för sin höga kvalitetsnivå. Ett gött gäng TV-spelsadaptioner har det blivit, även om ”the Raging Boll” på senare tid har breddat sig något. Stackars Uwe är av både kritiker och publik utnämnd till en av vår tids sämsta filmskapare. Frågan är om det verkligen kan vara så illa? Genom ett självdestruktivt experiment är det dags att reda ut frågetecknen. Fem Boll-filmer valda på måfå. Tjugofyra timmar. Game on. 

Jahapp, såhär började det hela. Fem filmer, alla med en längtan att hoppa in i Blu-ray-spelaren och uppfylla sitt öde: att underhålla världen. Tyvärr hade jag inte de aktuella filmerna på Blu-Ray då ingen skiva byggd av människan klarar av kraften i Bolls verk. Så ni får tänka er hans filmer i högen där istället. Fasen, ”The Guest” var ju grym, kanske skulle se den ige... Nej! Får inte tappa fokus såhär tidigt, det är Boll som gäller nu och inget annat. Åter till uppdraget. Bäst att köra filmerna kronologiskt så att vi även kan följa Uwes formkurva över tid. Först ut är:

Status: Lördag, sen eftermiddag. 

Väderlek: Mulet med risk för skurar. 

Humör: Avvaktande. Försiktigt optimistisk men något ängslig. 

”En grupp collegestudenter åker till ett raveparty på en mystisk ö. De blir fångade på ön efter att denna har tagits över av blodtörstande zombies”.

Ok, ett gäng ungdomar är så sugna på rave att de åker till en isolerad tropisk ö vid namn ”Island of the Dead”. Lite av en give away i namnet där… Om man nu måste åka på rave, varför välja dödens ö liksom? En ö som man för övrigt bara kommer till via en creepy skipper med båten fullastad av vapen. Värt att notera är även att den hemliga festen på den isolerade ön är sponsrad av Sega, sker mitt på dagen och har cirka trettio besökare. Yay, party! Hur som helst, festligheterna spårar ur när öns zombiebefolkning börjar döda deltagarna. Vissa av zombierna i alla fall… En hel del står bara bakom träd och spanar olycksbådande, alternativt springer förbi de hjälplösa offren i ett försök att vinna tävlingen ”sämsta zombie-statisten”.  Vi bjuds även på en del flashbacks från tidigare i filmen, ifall vi skulle ha glömt vad som hände för en kvart sedan. Som lök på laxen får vi ett gäng inklippta scener från TV-spelet filmen baseras på; allt för den där extra kvalitetskänslan. Dialogen i filmen vill inte vara sämre och bjuder exempelvis på följande Tarantinodoftande pärla:

- You did it to become immortal... Why?

- To live forever.

Nittio långa minuter senare är det dags att summera helgens premiär-Boll:

Risk för Uwe-strålning: Fem av fem möjliga, sök omedelbart skydd. Efter en sådan käftsmäll till start börjar jag redan här överväga om experimentet är värt det. Samtidigt lever hoppet om att nästa film på listan åtminstone måste vara lite bättre.

Status: Lördag kväll. 

Alternativ på TV: ”Ett perfekt mord” från 1998 (många visningsrätter). 

Humör: Ängsligheten har övergått till ångest. Glaset betraktas inte längre som halvfullt. 

Några minuter in i ”Alone in the Dark” kan jag konstatera att hoppet om en bättre värld är dött. Vad filmen handlar om? Räcker det med att säga att den är baserad på ett TV-spel? Ok, något åt det här hållet då:

Christian Slater, Stephen Dorff och Tara Reid bevisar snabbt att Hollywood inte är snällt mot alla samt att ”House of the Dead” inte var ett tillfälligt snedsteg av Uwe. Det är svårt att få kläm på vad det hela går ut på men det kanske är för det bästa. Elaka demoner dyrkade av en sekt vid namn ”Abskani” är på väg tillbaka till jorden och bara Edward och hans grymt skärpta ex-flickvän och tillika antropolog kan stoppa dem. Gillar du skådisprestationer motsvarande valfritt vedträ kombinerat med ett fräscht heavy metal-soundtrack lagt över alla actionscener kan detta mycket väl vara din kopp te. Här räckte det inte med att ”Alone in the Dark” baseras på en populär TV-spelsserie, den är ”löst baserad”. För att verkligen pusha för ”Alone in the Dark” skulle det ha släppts just ett nytt TV-spel i samband med filmens release. Spelet fick dock göras om från scratch för att släppas tre år senare då det i all sin ospelbara prakt fick smeknamnet ”Alone with the Dork”. Jag har själv spelat det och har fortfarande svårt att bestämma mig för vad som är värst: hönan eller ägget. 

Risk för Uwe-strålning: Fem av fem möjliga även här, en lika delar surrealistisk som imponerande bedrift. Applicera solkräm med skyddsfaktor 5000 och håll er i säkerhet.  Mot bättre vetande laddar jag direkt om för nästa film. Orsakerna är två: 1) Min söndag kommer att innehålla mindre Uwe Boll. 2) Ryktet säger att Jason Statham spelar huvudrollen i nästa film på listan. 

Status: Sen lördag kväll på väg till söndag. 

Kattras mest trolig att ta över världen: Scottish Fold. 

Humör: Klara tendenser till avtrubbning. Självskadebeteende ej långt borta. Insikten om att universum inte bryr sig har rotat sig. 

Äventyrsdags! Jason Statham, Ray Liotta, Ron Perlman och John Rhys-Davies minsann. Namn som tidigare Boll-produktioner bara kunde drömma om. Det måste innebära att alla såg en grym potential i manuset eller?

Eller inte. Ta de scener av ”Sagan om ringen” som klipptes bort, kör dem några vändor genom Uwe Bolls skitfilter och toppa med lite 80-talsfantasy modell outhärdlig. Ut kommer ITNOTK:ADST, vilket inte är en systerorganisation till Sveriges nykterister. Nej, för att uthärda detta rekommenderas snarare något riktigt starkt i glaset. Hemska effekter och en hopplös plot där de mest känsloladdade scenerna istället framkallar skrattanfall. Ray Liotta vinner både priset för ”snabbast lönecheck” och ”mest oinspirerade insats” medan Jason Statham, som alltid står för en trygghet i en annars orolig värld, för en gångs skull känns total malplacé. 

Jag gissar att Boll efter ett fantasymaraton gick in i ”epic mode” och beslöt sig för att visa var skåpet skulle stå. Hans tidigare verk klockade tacksamt in under nittio minuter. Episkt är såklart lika med långt och ITNOTK:ADST är således en bit över två timmar. Den enda tröst som går att finna är att jag inte tvingades bevittna ”Director's Cut” med sina två timmar och fyrtiofem minuter. 

Risk för Uwe-strålning: Fyra av fem möjliga. Hur illa filmen än må vara, föreställer jag mig en förlängd version av ”House of the Dead” och vilka konsekvenser den skulle få . Relativt sett är alltså ”In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale” Uwe Bolls bästa (ha!) såhär långt. Och… the Stath är alltid the Stath hur felcastad han än må vara. 

Status: Söndag vid lunchtid. 

Träslag: Teak. 

Humör: En orolig sömn med febriga mardrömmar har fått mig i den rätta sinnesstämningen: total självdestruktivitet. Det finns inga fler gränser att korsa. Bring it on Uwe, give me your best shot. Jag bryr mig inte längre. 

Först misstänker jag att det är den mentala utmattningen som slagit till så jag dubbelkollar IMDb. ”Rampage”: 6,3/10. Dra ballen i gruset, något lurt är i görningen… Det finns bara ett sätt att ta reda på sanningen. När eftertexterna rullar kan jag konstatera att ”Rampage” inte bara är bra för att vara en film av Uwe Boll, den är bra för att vara vilken film som helst. Jag återgår till min research för att se om det kan var en annan Uwe Boll (det är trots allt ett vanligt namn) som ligger bakom men icke… The one and only. Missförstå mig inte, filmen är inget mästerverk. En rätt simpel plot på temat ”ung arg man går bananas”. En kille som fått nog av samhället och beslutar sig för att ta tag i avbefolkningen på sitt eget sätt. Men… skådespelarinsatserna, tonen och effekterna är så långt ifrån Bolls standard-mode att det är läskigt. Välspelat och välproducerat och tamejfan om det inte finns lite samhällskritik mixat i smeten också. Att publiken har tolkat filmen på fler än ett sätt gör det än svårare att tro att det är en Boll-film. I vanliga fall kan ju hans filmer bara tolkas på ett sätt: som skit. Men som vissa recensenter så klokt har påpekat: Även en trasig klocka visar rätt tid två gånger per dygn. 

Risk för Uwe-strålning: Obefintlig, vilken även chansen att jag skulle skriva just detta var. Fylld av positiv livskraft tar jag mig direkt an nästa film på listan. Glädjen byts dock snabbt ut mot tröstlöshet när jag ser att det är ”Blubberella” som står näst och sist på tur. 

Status: Söndag eftermiddag. 

Månadssten: Krysolit. 

Humör: Inget att förlora.

That's my Boll! Back in business med ett snittbetyg på 2,5/10 på IMDb. Blubberella, som filmen kretsar kring, är såvitt jag kan förstå hälften vampyr, hälften supertjock nazistdräpare. Jag tror att filmen utspelar sig under andra världskriget trots att Blubberella har tillgång till mobiltelefon och internet (som om det vore filmens största problem). Jag säger ”tror” trots att jag alltså precis har sett filmen. Just det, Uwe Boll spelar Hitler också. Believe you me, jag har inget emot riktigt dåliga filmer så länge de är så dåliga att de blir roliga. ”Troll 2” (1990), ”Rumpelstiltskin” (1995) och ”Simon Sez” (1999) är enligt min mening odödliga klassiker. Så är inte i fallet med ”Blubberella” som BARA är dålig. Det räckte med introt för att jag skulle börja snegla mot närmsta passande tillhygge att avsluta min tillvaro med. 80 minuter senare saknar jag ord. Ord och livsvilja. Insikten att det inte krävs någonting för att få leka i Hollywood är lika delar skräckinjagande som hoppfull. Tack Uwe. 

Summa summarum: Times Squares julgran är fortfarande ohotad vad det gäller grad av upplysthet. Nivån av lidande under helgen har dock legat på rekordartade nivåer. Det är bevisligen inte omöjligt för Uwe att faktiskt göra en bra film; en klart oväntad uppenbarelse. Det är dock svårt att bortse från att det verkar krävas tio vedervärdiga filmer för att få till en sevärd. 

Så är hatet mot Uwes filmer befogat? Absolut. Finns det hopp om en ljusare framtid? Jodå... Lite.