Vi har alla fallit för det. En snygg poster, en häftig trailer, favvoskådisen eller -regissören. Men när popcornen väl är poppade och filmen börjat rulla så visar det sig vara rent – skräp! Vad hände? Hur kunde det gå så fel? Det är inte lätt när producenterna tar till alla fula knep för att sälja en film, men här är några knep för att slippa se dynga.
Baserad på spel
Var helt ärlig nu – har du någonsin sett en film baserad på dator/TV-spel som faktiskt är bra. Visst har ”Silent Hill”- och ”Resident Evil”-serierna sina fans men i slutändan handlar det alltid om oinspirerade, specialeffektsstyrda försök att mjölka populära varumärken. Behöver vi nämna ”House of the Dead”? ”Street Fighter”? Och inte minst ”Super Mario Bros”! Och låt oss inte börja med brädspel – ”Battleship” satte spiken i kistan för den genren.
Actionstjärnor i familjekomedier
Det är ädelt. Muskelgrabbarna som vill bryta sig loss ur sin machoimage och testa sin komiska ådra. Men lika ofta handlar det om att sälja ett ”tokigt” koncept snarare än en sevärd – eller ens rolig - film. Arnold Schwarzenegger, den mer charmiga av sina likar, lyckades hyfsat i ”Twins” och ”Dagissnuten” men tog det ett steg för långt i ”Klappjakten”. Vin Diesel (”The Pacifier”), Dawyne Johnson (”Tooth Fairy”) och Sylvester Stallone (”Stopp! Annars skjuter morsan skarpt”) har nog alla insett att de bör hålla sig till det de gör bäst.
Den utspelas på Mars
Den mystiska planeten brukade vara en pålitligt spännande miljö för science fiction-rullar, från 50-talsklassikern ”Anfall från Mars” till ”Total Recall”. Sedan hände något. Likt en förbannelse gick det inte att få ur sig en duglig rulle som utspelade sig på nämnd planet. Kanske trodde filmskaparna att det räckte med en Mars som lokal. Dessvärre räckte det inte för varken ”Ghosts of Mars”, ”Mission to Mars”, ”Red Planet”, ”Milo mot Mars” eller ”John Carter”.
Producenter som affischnamn
Att locka publik med regissörer och skådespelare är varken ovanligt eller konstigt. Det kan till och med vara okej när de är tämligen okända men gjort/medverkat i en nämnbar titel. Men när filmer börjar säljas med ”Av producenten till Valfri Titel” så är det dags att bli misstänksam. En producents insats i en film har sällan eller aldrig någon inverkan på den kreativa produkten – du skulle nog inte gissa att producenten bakom ”Rovdjuret” även gjorde ”Norbit”. Särskilt när det kommer till exekutiva producenter, som när Quentin Tarantino lånat ut sitt namn till bland annat ”Hostel” och ”Hell Ride” varpå ouppmärksamma filmsvenssons missuppfattat dem som hans egna. Vilket är den ursprungliga planen…
Animerade djur i spelfilm
Det fanns en tid då djur på film antingen var verkliga (”Lassie”, ”Flipper”) eller tecknade (”Bambi”, ”Lady & Lufsen”). Nu finns inga moraliska gränser när seriefavoriter som Marmaduke, Gustaf eller Alvin & gänget ska importeras i otecknade filmer. Eller ännu värre – när man försöker göra fyndiga actionfilmer för barn, som ”G-Force” eller ”Som hund och katt”, med förfärliga CGI-effekter. Det kommer från och till hyfsade filmer med verkliga djur – men se upp för ”roliga apor”. Då blir det ”Ed - Matchens hjälte” med Matt Le Blanc.
”Skådespelare” i huvudrollerna
Vem som helst kan väl agera? Eller nja… Bara listan på musiker som försökt sig på skådespeleri är lång. Visst finns det några få lyckade exempel (Björk, Eminem, David Bowie, etc.) men listan med mindre lyckade är en evighetslång sådan. Enbart divor som Madonna, Britney Spears och Mariah Carey (trots en ovanligt stabil insats i ”Precious”) har levererat stinkande kalkoner till bioduken. Och då har vi inte ens nämnt diverse dokusåpakändisar, sportstjärnor, programledare och politiker. ”Sean Banan i Seanfrika”, någon?
3D
Visst, det finns flera klart sevärda filmer som använt sig av 3D och några få av dem (”Avatar”, ”Hugo Cabret”) har till och med gynnats av dem. Men nu börjar det bli dags att fastslå: film blir inte bättre av 3D. Oftast tvärtom, distraherande effekter som kräver dyrare biobiljetter och obekväma glasögon. När en film använder sig av just 3D som sin största tillgång – exempelvis ”My Bloody Valentine”, en av de första från nya trenden – så kan man vara rätt säker på en stinkare till film.
Poänglösa uppföljare
2000-talet är om något uppföljarnas tid. Innan en blockbuster ens haft premiär planeras fem filmer till. Och med flera starka filmserier inom science fiction, fantasy och superhjältegenren har det kommit klart dugliga uppföljare. Men sedan finns de där som knappt eller inte alls har något med originalen att göra. Nya skådespelare, nya rollfigurer, ny historia, ny miljö – vad är poängen? Jo, att folk ska se en film för att den har samma titel som en de faktiskt gillar. Då spelar det tydligen ingen roll att Jim Carrey ersatts av Jamie Kennedy i ”Son of the Mask”.
Sexiga posters
Alla uppskattar väl lite avklätt eller naket ibland, något som ofta förekommer i inte minst skräckfilmer och komedier. Men när affischskaparna har sådan brist på fantasi att de trycker upp bröst/rumpa/annan kroppsdel för att sälja en film som kanske inte handlar om plastikkirurgi så blir det bara smaklöst. Och om ett par bröst prioriteras framför skådespelares faktiska ansikten så är det nog inte så mycket att hänga i julgranen. Se bara på direkt-på-DVD-uppföljarna till ”American Pie”.
Adam Sandler, Nicolas Cage, M. Night Shyamalan, Katherine Heigl, Lindsay Lohan, Jennifer Lopez, Dane Cook eller Uwe Boll är inblandade
Du vet att det är sant. Oavsett om de fått till det någon enstaka gång i sin karriär – är de filmens affischnamn så är det bara att fly fältet.
Vilka är era varningstecken för en dålig film? Kommentera nedan.
