MovieZine debatterar: Vilken är den bästa julfilmen?

Det finns frågor, och så finns det Frågor, med stort F. Den senare kategorin är sådana dilemman som är svårlösta, men ack så viktiga att reflektera över. Vilka är vi, var kommer vi ifrån, vad är meningen med livet, och givetvis - vilken är egentligen den bästa julfilmen?

 

MovieZines redaktion har gjort ett tappert försök att lösa åtminstone en av dessa existentiella gåtor, men som alltid med de svåra frågorna finns det mer än bara ett svar. Nedan debatterar vi på redaktionen varför just vår favorit är den allra bästa julfilmen.

 

 

 

Charlotte Brange: För mig är den pastellfärgade emofilmen “Edward Scissorhands” mitt självklara val på det filmiska julbordet. Tim Burtons - när han fortfarande var härligt gotisk i stilen - episka kärlekssaga från 1990 om den udda mannen med saxhänder berör fortfarande mig starkt.

 

Trots avsaknad av typiskt klassiska julhändelser är den i mitt tycke alldeles perfekt för just vår mörka, men mysiga tid. Favoritmomentet är när Winona Ryders dansar i de långsamt virvlande snöflingorna ifrån Edwards gigantiska isskulpturer - allt till tonerna av Danny Elfmans vackra “Ice dance”. Ett av de finaste momenten som finns inom den evigt fängslande genren skräckromantik.

 

 

 

Oskar Möller: En orättvist bortglömd pärla om den något kaotiska men charmiga familjen Larson regisserad av ingen mindre än Jodie Foster. Holly Hunter är stencool i sin roll som som den struliga Claudia som har en affär med chefen, blir av med jobbet och kommer hem till Thanksgiving strax innan juletider.

 

Med en solid lista av skådisar som Anne Bancroft (legend!) Claire Danes, Dylan McDermott, Charles Durning och Geraldine Chaplin är det aldrig tråkigt i rutan. Holly Hunter är alltid sevärd och hennes sardoniska närvaro genomsyrar filmen på ypperligt sätt. Det är ett rent nöje att se henne replikfäktas med Robert Downey Jr som hennes odräglige och ständigt ironiserande bror. Med all släktdrama runt matbordet är det kanske inte alltid så avslappnat och mysigt – men det är garanterat en minnesvärd familjehelg!

 

 

 

Anna Sundell: I vilken ände ska man ens börja när man argumenterar för ”Love Actually” som den bästa julfilmen? Den innehåller ju verkligen allt man vill ha till jul. Inte bara metaforiskt talat, utan dessutom den absolut grymmaste versionen av ”All I Want for Christmas” (som jag förgäves letar efter på Spotify varje år).

 

”Love Actually” samlar nästan mangrant hela den brittiska skådespelareliten anno tidigt 2000-tal, och det är svårt att avgöra vem som är mest minnesvärd. Alan Rickmans äkta make som slirar allt närmre en otrohetsaffär. Emma Thompsons hjärtekrossande scen när hon kommer på honom. Martin Freemans och Joanna Pages blygt spirande romans under avklätt juckande, Kris Marshalls tindrande lycka när amerikanska tjejer visar sig vara allt han hade drömt om, och för all del, låt oss inte glömma Hugh Grants töntiga premiärministerdans. En stilbildande och underbart brittisk film med enormt mycket julstämning och mängder av guldkorn till ögonblick att uppleva om och om igen.

 

 

 

Patrik Linderholm: Vad skänker inte lite inre julefrid mer än terroriserande små monster som tjuvkopplar dina bilar och vänder upp och ned på ditt hem? Visst, Joe Dantes klassiker från 1984 kanske inte har det där familjemyset med att sitta framför en brasa och dricka varm choklad tillsammans. Men efter att ha upplevt de ljusskygga varelsernas framfart i Kingston Falls framstår ens eget julfirande som ganska fridfullt, oavsett hur kaosal ens familjekonstellation må se ut.

 

“Gremlins” främsta styrka som julfilm är dock dess anti-kapitalistiska budskap, där kommersialismens skrämmande effekter är mer läskiga än titelns monster. Och är det något vi behöver i dagens köpglada samhälle är det lärdomen att kärlek inte kan köpas med en extravagant julklapp, även om det är en skönsjungande mogwai.  

 

 

 

Viktor Jerner: Jag har älskat Batman av hela mitt hjärta sedan barnsben och även om det finns bättre filmer om den maskerade hämnaren än "Batman - Återkomsten" så finns det ingen som når samma magiska känsla och atmosfär, delvis på grund av hur julen figurerar i berättelsen. Tim Burtons oöverträffade Gotham City är täckt i tjock mysig snö och familjens högtid står för dörren, vilket givetvis gör den helt familjelösa (förutom allas vår Alfred, givetvis) Bruce Wayne extra sårbar.

 

Konflikterna med The Penguin och särskilt Catwoman blir oerhört emotionella och giftiga och varje smäll känns ner på djupet. Trion Keaton, Pfeiffer och DeVito är rena dynamiten tillsammans och har en kemi som nutida superhjältar och skurkar bara kan drömma om. Att det även bjuds på julkänsla i kvadrat är en fin bonus. Batman är bäst i juletid och julfilmer blir bäst med Batman, så enkelt är det.

 

 

 

Anders Eklöf: Varje år diskuteras det vilt i kommentarsfälten om den stop motion-animerade Tim Burton- och Henry Selick-rullen ”Nightmare Before Christmas” är en halloween- eller julfilm. 

 

Min åsikt i frågan? – både och! Filmen innehåller trots allt läskiga monster som försöker fira jul, snö, ”julsånger” och självaste jultomten. Att det hela går käpprätt åt helvete i slutändan och att huvudpersonen är ett deprimerat skelett med en skön sångröst ändrar inte på det faktumet. 

 

"The Nightmare Before Christmas” är helt enkelt en fenomenal film som erbjuder både fantastisk stop motion-animation, tidlösa sånger av Danny Elfman och en hel del julstämning – om än ganska mörk och dyster sådan. 

 

 

 

Alexander Kardelo: Filmen handlar om två lojala vänner som haft otur i livet, och halkat in på den kriminella banan. På självaste julafton lär de sig en dyr läxa när en bortskämd tioåring försöker mörda dem på utstuderade, brutala sätt. Det finns teorier om att "Ensam hemma" är en inofficiell prequel till "Saw"-filmerna och att Kevin McCallister växer upp till att bli Jigsaw. Vem vet, det är en tanke jag inte helt kan avslå.

 

Skämt åsido, julen handlar om att upprätthålla kära traditioner från förr, och för mig finns det ingen julfilm mer kopplad till barndomen än "Ensam hemma". Jag var nästan i samma ålder som Macaulay Culkin och älskade både tanken på att få göra vad man vill utan föräldrars uppsikt, och hans fantasirikedom när det gällde att överlista tjuvar. Än i vuxen ålder myser man åt regissören Chris Columbus varma, familjevänliga feelgoodkänsla. Uppföljaren "Ensam hemma 2" är minst lika bra och lika mycket ett måste, varje jul.