Jamie Lee Curtis: ”Jag agerar inte, jag blir rädd på riktigt”

Som dotter till Tony Curtis och Janet Leigh föddes hon in i en filmfamilj. Att Jamie Lee Curtis skulle välja samma karriärväg var nog inte helt otippat, och redan som tonåring slog hon igenom med dunder och brak i rysaren "Alla helgons blodiga natt".

Några uppföljare följde, andra skräckfilmer etablerade henne som sin generations främsta scream queen - och fastän hon har gjort närmare 80 roller genom åren blir hon fortfarande starkt förknippad med Laurie Strode, kvinnan som med nöd och näppe kom undan mördaren Michael Myers. Nu är det dags igen. I bioaktuella "Halloween Kills" är Laurie tillbaka för att möta sin stora skräck.

MovieZine fick ställa några frågor till skådespelerskan vid en digital pressträff inför premiären.

 

 

Det är nu tre år sedan som ”Halloween”, nära kopplad till originalfilmen, gjorde stor succé. Såg du fram emot att fortsätta på historien?

- Jag tyckte att det David gjorde med 2018 års ”Halloween” var så perfekt. Att kunna avsluta Lauries historia och visa vad som händer med en person som genomgått ett sådant trauma, och hur det påverkar familjen. Det var en succé för mig, och jag hade varit glad om det var allt. Men inte visste jag att de hade tänkt ut en trilogi, där mellanakten skulle handla om ett helt samhälle som drabbats av samma trauma och som påverkats av Michael Myers. Det är inte bara Laurie. Vilket slags kaos kan det skapa? Hela filmen är en helt galen, våldsam upplevelse som folk älskar.

Hur var det att spela Laurie för första gången för Carpenter på 1970-talet? Kunde du någonsin tänka dig vilken banbrytande film det skulle bli?

- Såklart inte! Jag var 19 år, den äldsta personen på inspelningen var Carpenter som var 30… Vi var ett ungt laglöst gäng av filmskapare och spelade in allt på 17 dagar. Det gick så fort, och ingen inblandad kunde förstå att den skulle bli så spektakulär.

Som Laurie är du så självsäker och stark, inget skrämmer dig. Är du likadan själv?

- Haha… Jag bor i USA, det finns mycket som skrämmer mig. Det var ett politiskt uttalande, jag ska släppa det ämnet. Men sanningen är, jag är en udda kombination. Jag är framgångsrik som skräckskådespelerska, men jag blir väldigt lättskrämd. Ser du mig med mina kända föräldrar som barn är jag skräckslagen. Det finns inga bilder på en glad unge. Jag ser alltid livrädd ut. Det är nog naturligt. Jag är en naturlig skådespelerska, till skillnad från en tränad skådespelerska. Så min reaktion på rädsla är verklig. Det är nog vad som gjort mig så framgångsrik, jag agerar inte. Jag blir rädd på riktigt.

- Men jag är också den första personen som hoppar in i en dramatisk situation. Brinner det så ger jag mig in i elden. Är det slagsmål kliver jag in för att avbryta det. Jag är inte rädd för problem. Det är en udda kombination. Jag är naturligt lättskrämd, men när något händer så är jag den första som hoppar in. Jag är konstig på så vis.

 

 

Drömmer du någonsin om Michael Myers?

- Nej, det gör jag inte. Jag har försonats med Michael Myers för längesen. Jag är skådespelare. Han är skådespelare, och vi gör film ihop. Det är mitt jobb att få er att tro att jag konstant är vettskrämd för honom. Här sitter jag nu i en källare någonstans och pratar om filmen, men jag är inte orolig att han ska dyka upp bakom mig. Det påverkar mig inte.

Vad tror du gör honom till en så populär skräckfilmsskurk?

- Det finns collegeavhandlingar och klasser och studier om psykologin bakom skräckfilmer och varför folk dras till dem. Folk studerar ikoniska skräckfilmer och så vidare. Jag är inte vidare intellektuell och jag klarade knappt high school. Jag kan inte ge dig ett intellektuellt svar. Men jag kan svara att när manus till originalet ”Halloween” skrevs, och de skapade The Shape, så beskrivs det som att han har en vit mask, ett slags mänskligt men omänskligt ansikte. Vi vet såklart att det var en William Shatner-mask, för det var allt de kunde hitta i mars 1978. Det fanns inget Amazon. De tog bort allt ansiktshår och målade den vit.

- Det otäcka med Michael Myers är att han uppenbarligen är mänsklig, det finns inget övermänskligt med honom. Han är människa. Men det vita ansiktet gör honom så enigmatisk, att man kan projicera sina egna rädslor på det. Det finns ingenting i det ansiktet. Det gör honom så skrämmande.

 

 

Finns det någon historia som ännu inte har berättats som du skulle vilja se i ”Halloween”-universumet?

- Det är lustigt att vi nu kallar det för ”Halloween”-universumet på grund av Marvels universum. Nöjesvärlden styrs av företag och franchiser, och det är naturligt att man bygger ut varumärken. ”Halloween” gjordes år 1978 på sjutton dagar för 300.000 dollar. Det fanns aldrig ett universum. Det fanns bara en film. Jag ser inte det som ett universum även om jag är ansiktet utåt.

- Jag älskar film, jag älskar att göra film, jag älskar filmteam, jag älskar kamratskapet på en filminspelning. Jag är inte en av skaparna, jag är inte en manusförfattare. Jag är bara huvud-cheerleadern. Men jag har inga fantasier kring vad jag vill berätta, det överlåter jag till filmskaparna.

Men du har bidragit med så mycket till karaktären, Laurie. Vad gillar du med henne?

- Det är lustigt… Jag, Jamie, har många vänner. Jag är gift och har uppfostrat två barn. Jag har ett väldigt upptaget liv, jag är nykterist och jag träffar människor hela tiden. Men sanningen är att jag är en ensamvarg. Och Laurie är ensam. Jag tror det var vad John (Carpenter) måste ha sett i mig. Han såg inte en ung fräck tjej med sexig kropp och attityd. Han såg Laurie som en intellektuell, en tänkare, en ensamvarg. Laurie har aldrig blivit kysst eller ens tittad på av en kille. Det kunde jag identifiera mig med. Vad som sedan hände henne orsakade 40 års isolation. Hon har inte lyckats knyta några meningsfulla kontakter. Hon är smart men ensam, och hon saknar mänskliga kontakter.

Vilken är din favoritscen i ”Halloween Kills”?

- Jag har många. Det är en killing spree - antalet lik är högt, morden är våldsamma och brutala. Det är mycket våld. I slutet av filmen från 2018 tänkte Laurie, där bak på lastbilen där hon förblöder, att hade hon dött där och då så skulle hon dö lycklig. Hon har sin dotter och sitt barnbarn hos sig och hon har dödat Michael. Men… det har hon inte. Och jag tror att när han stiger upp ur elden som fågeln Fenix har han fått en ny styrka. Hans mord och hans våld blir mer brutalt än någonsin. Att säga att jag gillar de scenerna är galet, för jag gillar dem inte… Men jag uppskattar filmskapandet bakom dem, jag uppskattar teknologin, skådespeleriet och stuntsen.

 

 

- Emotionellt finns det såklart en del fina scener. Det finns en scen där Kyle Richards kommer fram till ett par kaxiga barn, som gungar i parken sent på natten. De säger: ”Vi hänger bara här och väntar på vår vän. Och det är nån snubbe i mask som…” Och hon frågar: ”Var, var?” Det finns ett ögonblick där hon ser att det är Michael, och får panik och skriker åt dem att springa. Det ögonblicket är så viktigt. För Kyle Richards var åtta år gammal när vi gjorde ”Halloween”, och jag var den som sa åt henne: ”Spring! Stick och hämta hjälp!”

- Det ögonblicket, när man tänker efter, är verkligen emotionellt och starkt. Och hon agerar så bra. Livets cirkel är sluten, jag vill nästan sjunga ”Lejonkungen”-sånger. Hon var åtta. Hon är nu en vuxen kvinna, jag är en vuxen kvinna och hon är den som försöker skydda barn. Det var underbart.