1999 såg den samlade svenska filmproduktionen ut som den nästan alltid har gjort - några toppar, några dalar, och genremässigt ganska enformig. Det sistnämnda försökte Anders Nilsson göra någonting åt och introducerade således supersnuten Johan Falk. Det var ett lyckat försök.
För att inte förlora min fullständigt fabricerade trovärdighet som frilansande filmtyckare på fritiden, vill jag klargöra att i mina ögon hör varken originaltrilogin eller de senare säsongerna till svensk films högsta toppar. Flera är bra och absolut underhållande men framför allt ett komplement till vårt vanliga inhemska utbud, och ett svar till bristen på variation.
Nilsson lyckades nämligen inte nödvändigtvis i den mån att filmlandskapet förändrades. Läget är fortfarande hyfsat homogent och Anders Nilsson fick aldrig ett gäng efterföljare som kunde låta actionfilmen skina. Däremot byggde han upp en egen värld, ett eget göteborgskt miniuniversum, som tillät den där rätt unika miljön att frodas.
I filmerna om Falk finns en tydlig inspiration av svensk polisfilm (då pratar jag mer åt "Mannen på taket" och "Mannen från Mallorca" än moderna tiders "Beck" och "Wallander"-serier), sedd genom ett filter av Hollywood-action, och styrd av en hand som helt tydligt har ett ursprung inom filmskapande på verkligt låg budget. Det betyder inte att filmerna höll hela vägen, att manuset eller skådespeleriet alltid imponerade, men det fanns (särskilt i de tidigare filmerna) en energi och nerv som annars kan vara svår att finna.
Bäst lyckades "Noll tolerans", den allra första filmen, nyss nämnda skavanker till trots. Men energin fanns också där, liksom en engagerande deckarhistoria och välgjord action. Bra underhållning. Det är också i "Noll tolerans" inspirationen från klassisk svensk polisfilm är som tydligast, det där draget av någon slags diskbänksrealism. Det försvinner i de två uppföljarna, "Livvakterna" och "Den tredje vågen", som istället steg för steg ökar på det rena underhållningsvärdet. Realismen minskar, ja, men ersätts av Hollywoodismen. Av lågbudgetnerven. Därmed behålls energin.
Från 2009 års "GSI - Gruppen för särskilda insatser" infinner sig en bättre balans. Mindre ungdomlig energi, mer stabilitet. De tre säsongerna håller i genomsnitt en bra nivå, även om de bitvis (och mestadels i andra säsongen) lider av idétorka och av att inte riktigt veta hur man ska hantera Joel Kinnamans Hollywood-relaterade frånvaro. Vilket ordnar upp sig till sista säsongen och Johan Falks historia kan avslutas på ett tillfredsställande vis.
Med det sagt tänker jag ändå våga hoppas på återbesök i hans värld. Det finns givetvis andra karaktärer och berättelser som skulle passa in där, som likt en klassisk Johan Falk skulle må bra av att berättas genom ett filter av ungdomlig energi.
