"Pulp Fiction" är filmen som när den kom 1994 förändrade allt.
Med Quentin Tarantinos ortodoxa berättarstil, i form av den okronologiska handlingen, och färgstarka karaktärer som Vincent Vega (John Travolta), Mia Wallace (Uma Thurman), Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) och Marcellus Wallace (Ving Rhames) med flera kom den att, med all rätt, bli en av inte bara 90-talets men också historiens högst ansedda filmer.
När många kritiker, gamla som unga, ska framställa listor på sina favoritfilmer är det inte ovanligt att hitta "Pulp Fiction" där någonstans bland högar av skit.
Om du inte stannar för dialogen, inte för heroinet, inte för det grymma soundtracket, då kanske du stannar för någon annan av de otaliga anledningar att faktiskt stanna. Du måste såklart inte, det är ju fortfarande ett fritt land och du betalar fortfarande för Netflix men men.
Vår tids mästerverk
"När "Pulp Fiction" gjorde entré på filmkartan 1994 var den faktiskt en revolution på samma sätt som när man första gången visade en film med ljud" skriver MovieZines Kim Nilsson i sin recension och kallar filmen för "vår tids absoluta mästerverk".
"Visst hade vi sett filmer som lekte med sin narrativ tidigare, men sällan en film som på ett sådant respektlöst sätt hackade upp början, mitt och slut med en väska med hemligt innehåll som röd tråd. Att Tarantino kunde göra brutal gangsterfilm med coola effekter och skådisar hade vi redan sett i "De hänsynslösa" där den numer klassiska scenen med polisens avhuggna öra är en modern snackis.
Men i "Pulp Fiction" gick den gamle videonörden på en väg som enbart den franska nya vågen tidigare berett. En lek med filmkonventionerna som på sätt och vis är mer intressanta än handlingen, men ändå kan hålla den större delen av biopubliken i ett järngrepp. Och hängde man inte med var det lätt att åtminstone njuta av detaljerna. De sylvassa replikerna, det brutala, men väldigt roliga, våldet och den kanske bästa dansscenen under 1990-talet."
Men i "Pulp Fiction" gick den gamle videonörden på en väg som enbart den franska nya vågen tidigare berett. En lek med filmkonventionerna som på sätt och vis är mer intressanta än handlingen, men ändå kan hålla den större delen av biopubliken i ett järngrepp. Och hängde man inte med var det lätt att åtminstone njuta av detaljerna. De sylvassa replikerna, det brutala, men väldigt roliga, våldet och den kanske bästa dansscenen under 1990-talet."
Missa inte "Pulp Fiction", nu på Netflix!
