Recension: "Call of Duty: Black Ops 4" är ett hopkok av de populäraste skjutspelen

Jag är inte någon större "Call of Duty"-fantast, utan tycker mest att spelen erbjudit mer eller mindre samma sak år ut och år in: snabb action, hetsiga eldstrider (där jag dör mer än jag dödar), coola vapen, patriotisk kampanj. Inget fel i det, men heller aldrig något som lockat mig särskilt mycket. Då har jag istället dragits till mer nischade skjutspel såsom det taktiska "Rainbow Six Siege" och fjolårets battle royale-fenomen "Playerunknown's Battlegrounds" (PUBG), vilka är två spel som satt sin alldeles egna spinn på genren och nått enorma framgångar tack vare deras säregna stil. Båda dessa titlar har miljontals spelare som fortsätter att lira, trots att det nu är längesedan spelen släpptes.

 

Activision och Treyarch är dock inte dumma, utan vill givetvis också ha en del av den smarriga, långlivade kakan som stavas "Rainbow Six Siege" och "PUBG". Med "Call of Duty: Black Ops 4" väljer utvecklaren därför att helt skippa en traditionell singleplayerkampanj, för att istället satsa helhjärtat på att göra ett så bra multiplayerspel som möjligt. Multiplayer som i grunden har "Call of Dutys" snabba spelmekanik och klassiska spellägen såsom Team Deathmatch och Control, men som samtidigt bygger vidare på de koncept som gjort "Rainbow Six Siege", "Overwatch" och "PUBG" så oerhört populära.

 

 

 

Likt "Siege", får du i "Black Ops 4" välja bland olika karaktärer - kallade "Specialists" - som allihop har sina egna, unika specialförmågor kopplade till soldaten ifråga. Borta är de hederliga granaterna du ständigt kastat i tidigare "CoD"-spel, ersatta av taktiska föremål eller förmågor som din karaktär aktiverar med ett knapptryck och som laddas upp igen med tiden. Jag fastnar genast för "Prophet" vars specialare är en hjuldriven liten robot som letar upp fiender och ger de en såpass stark elstöt, att jag med enkelhet kan avsluta motståndarens elchockade lidande när jag kommer fram till platsen och avfyrar mitt vapen.

 

På tal om vapnen så låter de märkbart bättre än i tidigare delar i serien. I jämförelse med "Battlefield"-spelen har "Call of Dutys" puffror alltid låtit en aning luftiga och saknat den där tyngden som Dice alltid varit bra på att få till i sina spel. Med "Black Ops 4" är vapnen visserligen fortfarande väldigt enkla att skjuta med (antagligen för att spelet ska tilltala en så bred massa som möjligt), men nu låter de faktiskt riktigt jäkla kraftfulla. Att bränna loss en skottsalva mot fiendelaget är rena öronfröjden i varje match, men det finns ett spelläge där jag ibland inte hinner skjuta ett enda skott.

 

 

 

Battle royale - spelläget där uppemot 100 spelare släpps ner på en stor ö och den sista att överleva vinner - blev omåttligt populärt i och med "PUBG" förra året. Snart dök kopian "Fortnite" upp och blev ännu mer framgångsrikt, och nu har alltså "Call of Duty" hakat på trenden och släpper sin egen variant i form av Blackout. Du kan antingen spela själv, i lag om två eller tillsammans med tre andra, och målet är att vara den sista som överlever på ön. Spelkartan blir mindre och mindre i form av en cirkel som krymper mer och mer ju längre tiden går, vilket tvingar alla spelare att förr eller senare möta varandra tills det bara finns en segrare kvar.

 

Precis som i "Fortnite" och "PUBG" börjar det med att alla spelare flyger över kartan och själva får välja när de ska lämna helikoptern, varpå man slänger sig ut och landar utan att ha några som helst föremål på sig. Väl nere på marken tar den hetsiga jakten på hälsopaket, vapen och annan livsviktig utrustning sin början. Det gäller att hitta vapen snabbt, för annars står du snart där med bara knytnävarna medan en mer lyckosam fiende avlossar sin kulspruta rätt i fejset på dig. Men varför ska jag spela Blackout när jag redan har "PUBG"?

 

Först och främst är Blackout en mer stabil spelupplevelse rent tekniskt, här märks det verkligen att Activisions oändliga plånbok har kommit till nytta. Medan "PUBG" än idag strävar efter att fungera buggfritt, är Blackout redan nu väldigt stadigt. Till skillnad mot andra spel i battle royale-genren, känns Blackout också verkligen som "Call of Duty" i grunden. Du springer och hoppar lika snabbt och smidigt som i alla de klassiska spellägena, vapnen du hittar är desamma som i resten av spelet och själva platserna på ön är en slags "best of" från många av de kända banor som funnits i tidigare "Black Ops"-spel. Det är kort sagt "Call of Dutys" snabba spelmekanik, fast på en stor spelyta. En spännandr mix som gör Blackout mer lätt att komma in i än det långsammare "PUBG".

 

 

Med det sagt är Blackout ändå en mer långsam upplevelse än alla andra spellägen i "Black Ops 4" och även om jag har riktigt kul med allt konstant pangande i exempelvis Domination-läget, är det ett skönt avbrott att dyka ner på Blackout-ön och springa omkring och leta loot i flera minuter innan jag ens ser en motståndare. Tempoväxlingen är uppfriskande och gör mig ännu mer övertygad om att Treyarch gjorde helt rätt när de valde att satsa på bättre multiplayer, snarare än att ge oss ytterligare en förglömlig singleplayerkampanj. "Call of Duty" är en spelserie som under det senaste decenniet handlat mest om att spela mot andra online, och då är det bara logiskt att det ska finnas flera olika sätt att spela på också. Blackout är med andra ord en välkommen nyhet och ett av de spellägen som lär få mig att fortsätta spela under lång tid framöver.

 

Visserligen finns redan "PUBG" och "Fortnite" som gör battle royale på ett strålande sätt, men för den som gillar den välpolerade och kvicka spelbarheten i "Call of Duty" lär det vara en fröjd att lira detta grymma spelläge i "Black Ops 4". Nerven som uppstår när man får syn på en annan spelare och vet att det antingen är motståndaren eller en själv som kommer att gå levande från striden, ger spelet en extra spänning som inte finns i de vanliga gamla spellägena där man hela tiden får börja leva igen tills ena laget vinner. Dör man i Blackout, måste man istället börja om helt från början och göra allt på nytt: hoppa från helikoptern, leta loot på ön och försöka överleva så länge som möjligt. Det finns inga extra liv, vilket gör det så otroligt mycket mer nervigt att spela. Men på tal om att försöka överleva...

 

 

 

Att överleva mot vågor av bad guys är något som blev riktigt poppis i och med Horde-läget i det tio år gamla "Gears of War 2", där du och tre vänner fick hjälpas åt att försöka stå emot våg efter våg av de ondsinta, datorstyrda Locustfienderna. Vilka slängde in något liknande i sitt eget spel? Treyarch förstås, som introducerade sin egen variant av Horde i och med spelläget Zombies i "Call of Duty: World at War". Detta spelläge är något som därefter har hängt med i många av "Call of Duty"-spelen under det senaste årtiondet och "Black Ops 4" är inget undantag.

 

I "Black Ops 4" finns hittills tre olika Zombies-banor, där samtliga bjuder på vitt skilda skådeplatser och oändligt med zombier att skjuta ihjäl. Du kan antingen ta en tripp bakåt i tiden och stå i mitten av en romersk gladiatorarena i banan "IX", bege dig till kultfängelset Alcatraz i "Blood of the Dead" eller vara med om ett sjunkande Titanic i "Voyage of Despair". Det är barnsligt roligt att kuta omkring på det olycksdrabbade skeppet och försöka klara sig undan de odöda, samtidigt som motståndet hela tiden blir allt mer utmanande. Här gäller det att vara samspelta och hålla ihop så mycket som möjligt, men det är lätt hänt att man (trots röstchatt) hamnar på olika ställen och plötsligt blir mat åt de vandrande liken.

 

Till skillnad mot det relativa lugn och allt smygande som finns i Blackout (så länge man inte stöter på en fiende och full action bryter ut), är Zombies-läget tvärtom ett enda konstant skjutande. Var du än springer för att gömma dig eller leta upp nya vapen att köpa för dina ihoptjänade poäng, kan du vara säker på att du kommer stöta på en massa äckliga dönickar som är ute efter dig. Eftersom jag gillar co-op och har en förkärlek för både Titanic (James Cameron-filmen) och zombier i alla dess slag, hör detta spelläge också till en av mina favoriter i "Black Ops 4". Fast något som är ännu bättre än både Zombies och Blackout, är faktiskt de vanliga dödsmatcherna som förvånande nog underhåller mig allra mest.

 

 

 

Kanske är det alla timmar av "Rainbow Six Siege", kanske är det Treyarchs fingertoppkänsla när det gäller de mest klassiska spellägena, men gamla hederliga Team Deathmatch är efter noga övervägande det jag tycker mest om i "Call of Duty: Black Ops 4". Att välja ut en viss karaktär beroende på vilka specialförmågor jag är sugen på för stunden, låsa upp nya vapentillbehör och skräddarsy mina vapenklasser, samt känna den där morbida tillfredsställelsen när jag får in ett headshot, är bland det roligaste jag haft när det gäller multiplayerspel detta år. Extra kul blir det såklart i vänners sällskap, inte minst när polaren väljer en karaktär som kompletterar den jag själv har valt och vi kan dra nytta av varandras specialförmågor. Seraph, som kan lägga ut en respawnpunkt vart hon vill på banan, är till exempel en ovärderlig kompanjon att ha i det egna laget.

 

Trots skavanker såsom att spelet vid ett par tillfällen har kraschat och att jag har fått problem att ansluta till servrarna, är "Black Ops 4" kort och gott en väldigt frisk fläkt i det årliga maskineri som är "Call of Duty". Tack vare de taktiska figurerna man kan välja mellan är det det första spelet i serien på säkert tio år som fått mig riktigt sugen på att lira "CoD", vilket inte har varit fallet sedan de första två "Modern Warfare"-spelen. Äntligen vågar spelserien ta det bestämda klivet till att bli den renodlade multiplayerfest den var ämnad att bli och enligt mig är det helt rätt beslut att blankt strunta i den patriotiska singleplayerdelen. Singleplayern är inget jag saknar när jag får såpass grym underhållning online, såväl i vänners gapiga sällskap som under en smygande solorunda i Blackout.

 

Visst, spelet lånar ogenerat från de populäraste titlarna inom genren, men i mitt tycke är detta inget negativt eftersom "Black Ops 4" bara blir desto bättre tack vare inspirationen det tar från framför allt "Siege" och "PUBG". Med spellägen som är lika varierade som underhållande, samt en spelbarhet och ljuddesign som är bättre än någonsin, är jag övertygad om att "Call of Duty: Black Ops 4" kommer bli en långlivad framgångssaga i samma stil som konkurrenterna. Vilket är precis vad Treyarch och Activision siktar på, antar jag.

 

 

Genre: Förstapersonsskjutare

Utvecklare: Treyarch

Utgivare: Activision

Format: Playstation 4, Xbox One, Windows

Släpps: 12 oktober 2018

Pris: 599 kronor