Recension: "Super Smash Bros. Ultimate" är ett multiplayermästerverk

När Nintendo släpper uppföljare i sina största spelserier, trillar de skyhöga betygen in från all världens spelpress. Själv håller jag faktiskt inte med om toppbetygen när det gäller fjolårets hyllade "Super Mario Odyssey" och "The Legend of Zelda: Breath of the Wild", vilka bådadera är riktigt bra spel men inte några fullpottare enligt mig. I senaste Mario-äventyret fick man månar till höger och vänster, utan att behöva anstränga sig särskilt mycket för att samla på sig dem. Svårighetsgraden var helt enkelt för lätt och jag jagar hellre 120 utmanande stjärnor i "Super Mario 64" än 900 (mer eller mindre) enkla månar i "Super Mario Odyssey".

 

Detta medan det mest var de förstörbara vapnen och regnovädret som hindrade mig från att ge "Breath of the Wild" min villkorslösa kärlek. Varje vapen Link plockade upp gick sönder efter bara några få strider, vilket gjorde att jag knappt ville använda de där kalasbra svärden jag samlade på mig eftersom jag inte ville förlora dem. Och så har vi regnet... En stor del av spelet går ut på att Link ska klättra upp för berg, träd och alla andra sorters vertikala ytor, men så fort det regnar (vilket är ganska ofta) halkar han bara ner och det blir omöjligt att klättra fram tills solen tittar fram igen. Sjukt störigt och något som spelkritiker tycks ha blundat för helt och hållet! Det är ju Nintendo, de ska ha högsta betyg no matter what...

 

Nåväl. Med all denna kritik i åtanke var det alltså med ett visst mått av skepsis jag satte igång "Super Smash Bros. Ultimate". Tänk om jag blir besviken ännu en gång? Tänk om det inte alls lever upp till standarden hos de tidigare delarna? Tänk om de helt har missat något grundläggande i speldesignen, likt hur Link inte klarar av att klättra så fort det regnar i "Breath of the Wild"? Tänk om det överdrivna antalet karaktärer ger "Super Smash Bros. Ultimate" en utspädd känsla, på samma sätt som de många månarna stjälpte "Super Mario Odyssey"?

 

 

 

Efter hundratals kaotiska fajter kan jag glädjande nog slå hål på alla tvivel och istället konstatera att Nintendo Switch äntligen har fått sitt första riktiga mästerverk, enligt mig. "Super Smash Bros. Ultimate" är inte bara strålande fanservice för alla som växt upp med Nintendo och deras ikoniska karaktärer, utan framför allt är det ett fantastiskt roligt fightingspel som för min egen del ställer sig tätt intill "Mario Kart 8" på multiplayertronen. Och de många karaktärerna? Inte alls det utspädda problem jag trodde att det skulle bli, eftersom alla kämpar är skapade med en rejäl dos omsorg.

 

Till en början finns bara en handfull krigare att välja bland (de åtta originalen från det allra första "Super Smash Bros." till Nintendo 64), men när du spelar - både med andra i samma soffa och äventyrsläget solo - dyker det upp nya figurer som du måste besegra för att låsa upp. Som vanligt gäller det att slå ut motståndarna från arenan för att vinna och det är lika tillfredsställande som beroendeframkallande att skicka iväg fienden med en rejäl knockout och låsa upp nya karaktärer. Den färgsprakande ensemblen växer snabbt och även om jag i skrivande stund inte hunnit låsa upp alla slagkämpar ännu, känner jag aldrig att jakten på fler hjältar är något som segar ner spelupplevelsen. Tvärtom har jag snarare ett konstant sug efter att spela mer och låsa upp nästa unika karaktär!

 

 

Unika. Det är precis rätt ord för att beskriva de 74 (!) grymma kombattanter som spelet stoltserar med. Även om till exempel Link finns i ett flertal olika varianter, känner jag verkligen skillnad mellan den unge Link från "Ocarina of Time" och den senaste inkarnationen från "Breath of the Wild". Den unge kastar sin bumerang med samma barnsliga skrik som han hade i Nintendo 64-klassikern från 1998, medan den mer moderna (och numera blåklädde) "Breath of the Wild"-versionen kan frammana ljusblå bomber som går att detonera med ett knapptryck. Båda är Link, men ingen är samma Link.

 

Alla andra figurer känns precis lika egenartade som dessa två exempel och förutom att de alla är kul att lära sig bemästra, förstärks hela tiden också den där känslan av Nintendomagi tack vare den fantastiska ljuddesignen. Nostalgin är total när jag får höra Yoshis gulliga dinosauriestämma eller Jigglypuffs sömnframkallande sång under en fajt, eller det där ikoniska myntklirret när Mario gör en viss specialattack. Inte blir det sämre av den klockrena musiken som förgyller varje arena, där ett tidlöst Mario-medley är anledning nog att älska Rainbow Cruise-banan. "Super Smash Bros. Ultimate" är med andra ord lika ljuvligt att lyssna på som det är att spela.

 

 

 

Det går att köra upp till åtta spelare på en och samma gång, där man kan blanda fritt mellan riktiga och datorstyrda spelare. I mitt tycke blir det dock alldeles för plottrigt med såpass många figurer som slåss samtidigt och jag nöjer mig oftast med fyra slagkämpar. Kaosartat blir det ju ändå, när fyra helt olikartade hjältar släpps ner på en arena och pucklar på varandra tills procentenheterna blir illavarslande röda.

 

Roligast är det klassiska Smash-läget där man startar med ett visst antal liv och den sista att överleva vinner, men inställningsmöjligheterna är många och det går att skräddarsy spellägen på en himla massa vis. Du kan ställa in allt från tidsgräns och antal liv, till karaktärernas storlek, hastighet, gravitation och vilka typer av föremål som ska dyka upp på kartan, med mera!

 

 

Det finns kort sagt massor av valmöjligheter att lattja runt med och som att det inte redan är mer än nog att multiplayern är smockfull av innehåll och spelglädje, finns även ett sololäge som faktiskt är lika kul som den något förbisedda storyn i "Super Smash Bros. Brawl" till Nintendo Wii. Äventyret heter World of Light och alla karaktärer utom Kirby blir inledningsvis fångade av ondingen Galeems ljusstrålar. World of Light går ut på att man ska gå runt och rädda alla de infångade slagkämparna, genom att möta och besegra dem för att fria dem från Galeems grepp. Inget avancerat, men oväntat roligt!

 

Storyn är ett underhållande tidsfördriv, inte minst eftersom du på vägen samlar på dig så kallade spirits vilka hjälper din slagkämpe genom att förstärka denne med specifika attribut. Dessa kommer till nytta i de olika slagsmålen och man känner sig alltid lika belåten när man med hjälp av rätt spirit kommit segrande ur en fajt. World of Light må vara en riktigt trevlig överraskning, men i grund och botten är det förstås den galna multiplayern och det enorma karaktärsutbudet som trollbinder mest i "Super Smash Bros. Ultimate".

 

 

 

Trots att varje karaktär har sina egna, spelmässiga kännetecken, är allihop sanslöst välbalanserade mot varandra. Av de figurer jag hittills låst upp och hunnit testa, är det ingen som är överlägsen mot någon annan. Det är ett under att Bandai Namco och Sora lyckats få till ett såpass varierat och stort persongalleri, utan att själva spelbarheten blivit obalanserad. Visst får spelaren som roffar åt sig ett grymt föremål (såsom en Pokémon-boll) ett temporärt övertag, men i själva grunden känns alltså kämparna oerhört likvärdiga – samtidigt som de alla har sina egna särpräglade attacker och rörelsemönster. Vad mer kan man önska sig av ett fightingspel?

 

Jag skulle kunna prata i timmar om alla de saker som gör "Super Smash Bros. Ultimate" till den hittills bästa delen i serien, men jag har faktiskt inte tid att gå in på några fler detaljer. Jag måste nämligen låsa upp nästa, spännande figur i detta variationsrika multiplayermästerverk! Och tänk att jag tvivlade på förhand, ack så skönt det är att bli motbevisad... Frågan är bara vad Nintendo hittar på nästa gång, nu när de till slut har lyckats göra det ultimata "Super Smash Bros."-spelet.

 

 

Genre: Fighting

Utvecklare: Bandai Namco, Sora

Utgivare: Nintendo

Format: Nintendo Switch

Släpps: 7 december 2018

Pris: 599 kronor