Spelrecension: "Forspoken" är årets första stora besvikelse

Jag glider sömlöst fram över det kala, olycksbådande landskapet. Använder mina färggranna krafter för att tillryggalägga kilometer efter kilometer på väg mot nästa, i mängden av intressanta och varierande uppdrag. I en värld som imponerat på mig med sina storskaliga vyer och annorlunda världsbygge.

 

Det är upplevelsen jag hade förväntat mig av ”Forspoken”, spelet som fungerat som ett av Sonys främsta marknadsföringsvapen i nästa generations konsolkrig med Microsoft. Istället upplever jag ännu en öppen värld med mer utrymme än intressant innehåll och ett svagt eko av den storslagna upplevelse jag blivit lovad.

 

 

 

”Forspoken” är det senaste i en rad spelsläpp där löftet om något nytt, revolutionerande, är så långt ifrån den färdiga produkten att det är svårt att njuta av de positiva aspekterna som finns. Likt ”Cyberpunk 2077” och ”No Man’s Sky” har man lanserat spelet som en ny milstolpe i spelvärldens utveckling. ”Cyberpunk 2077” skulle erbjuda en sprudlande stad full av fart och liv, ”No Man’s Sky” skulle generera världar helt unika för den individuella spelaren och ”Forspokens” grafik skulle få tidigare AAA-spel att blekna i jämförelse.
 
Athia, den fiktiva världen där spelet utspelar sig, såg fullkomligt magisk ut i allt tidigt material. Miljöerna var varierade och detaljrikedomen imponerande. Det Athia man möts av i den färdiga produkten är däremot långt ifrån häpnadsväckande. Det första intrycket är av ett universum utan innehåll. Världen är stor, både på bredden och höjden, men det finns varken minnesvärda landmärken eller karaktärer.

 

 

 

Man kan färdas mil efter mil, använda sina magiska krafter för att flyga fram som en projektil genom landskapet, och ändå känns det som att man är kvar på exakt samma plats. De gråa klipporna bryts endast av med en stark färg som varierar per region och ska symbolisera den onda korruptionen som sprider sig över världen.
 
Tomheten kan till viss del förklaras av handlingen. Athia har plågats av en ond kraft som besinningslöst spridit sig och korrumperat och förstört alla i sin väg. Det enda som finns kvar är zombieliknande ohyggligheter och mordiska monster. Vi kan alltså inte mötas av normala karaktärer när vi utforskar världen. Tyvärr förbättrar inte denna förklaring spelupplevelsen, som inte ger ett enda oväntat möte eller överraskning under spelets gång.
 
Istället för att fylla världen med liv och rörelse, är Athia fullproppat med samlingsobjekt och poäng-genererande fenomen. För den detaljorienterade spelaren som älskar att sopa rent spelet på minsta lilla trofé, kan nog ”Forspoken” vara givande.

 

 

 

I brist på en levande omvärld räddas spelet till stor del av huvudpersonen Frey och hennes kaxiga pratande armband Cuff. Frey är en riktig New Yorker, hård och självständig, som efter att ha funnit ett magiskt armband transporteras till det mystiska landet Athia. Handlingen för tankarna till vågen av så kallat ”young adult” innehåll som dykt upp hos alla stora streamingtjänster. Berättandet om en ung, föräldralös protagonist som slängs in i en främmande värld och visar sig ha en viktig roll att spela är bekant, men känns uppfriskande i spelsammanhang.
 
Frey och Cuffs relation består till stor del av humoristisk och bitsk dialog, där kvicka förolämpningar och pikar bygger en sorts gemenskap och för dem närmre varandra. Att ständigt ha någon att prata med och rådfråga, blir viktigt när välskrivna biroller lyser med sin frånvaro.   
 
”Forspoken” berättar en historia som är spännande att följa, men med en repetitiv spel-formel i en tom och fattig värld.