”The Dark Pictures Anthology” fortsätter med ett tredje spel i den fristående samlingen, som inspireras friskt av filmens värld för att skapa spännande och interaktiva berättelser.
Tanken är att du ska få styra karaktärernas val och på så sätt få påverka vem som ska överleva eller dö i olika skräckscenarion. Supermassive Games följer upp konceptet som gjorde deras slasher-spel ”Until Dawn” till en succé, och vi har på senare år fått utforska ett spökskepp i ”Man of Medan” och en spökstad i ”Little Hope”. Kusligt, kul, lite kort kanske, men jag har absolut haft några trevliga timmar i mörkret med varje spel.
”Nya House of Ashes” känns som ett möte mellan ”Aliens” och ”Instängd”, när jag kastas ned i mörka grottor där det gäller att slåss mot demoner som gömt sig under jorden i årtusenden. Designen är mer storskalig och handlingen mer actionpackat än i föregångarna, men spelet lyckas också göra mig riktigt uttråkad mellan varven.
Tanken är att du ska få styra karaktärernas val och på så sätt få påverka vem som ska överleva eller dö i olika skräckscenarion. Supermassive Games följer upp konceptet som gjorde deras slasher-spel ”Until Dawn” till en succé, och vi har på senare år fått utforska ett spökskepp i ”Man of Medan” och en spökstad i ”Little Hope”. Kusligt, kul, lite kort kanske, men jag har absolut haft några trevliga timmar i mörkret med varje spel.
”Nya House of Ashes” känns som ett möte mellan ”Aliens” och ”Instängd”, när jag kastas ned i mörka grottor där det gäller att slåss mot demoner som gömt sig under jorden i årtusenden. Designen är mer storskalig och handlingen mer actionpackat än i föregångarna, men spelet lyckas också göra mig riktigt uttråkad mellan varven.
Din fiendes fiende är din vän... eller något sånt.
Monsterfight i Mellanöstern
Handlingen tar sin början i Irak år 2003. Amerikanska soldater gör sig redo att storma ett misstänkt gömställe för Saddams anhängare. En vag rapport om massförstörelsevapen leder våra ”hjältar” rakt ned i helvetet, en underjordisk labyrint av grottor där något mycket värre än väntat döljer sig.
Jag skriver ”hjältar” för det blir snabbt uppenbart att det inte rör sig om någon patriotisk skildring av amerikansk militär. Våra huvudpersoner är arroganta, långt ifrån felfria, och även om jag själv får styra till viss grad hur de ska bete sig och vad de säger, så är de också offer - marionetter i ett krig som i verkligheten har mötts av mycket kritik. En annan spelbar karaktär är Salim, en motvillig irakisk soldat som också framstår som den mest ödmjuka och vettiga personen i karaktärsgalleriet. Att ”fienden” så småningom blir allierad med amerikanerna, när de upptäcker ett mycket värre hot att slåss mot, känns som en lite väl uppenbar pik mot ett meningslöst krig (och mot det meningslösa med krig överlag).
”House of Ashes” är alltså mer verklighetsgrundat och politiskt än tidigare kapitel i ”The Dark Pictures Anthology”. Inget fel i det visserligen om det inte vore så att de slarvade bort skräckelementen i sin iver att föra fram en poäng.
Jag skriver ”hjältar” för det blir snabbt uppenbart att det inte rör sig om någon patriotisk skildring av amerikansk militär. Våra huvudpersoner är arroganta, långt ifrån felfria, och även om jag själv får styra till viss grad hur de ska bete sig och vad de säger, så är de också offer - marionetter i ett krig som i verkligheten har mötts av mycket kritik. En annan spelbar karaktär är Salim, en motvillig irakisk soldat som också framstår som den mest ödmjuka och vettiga personen i karaktärsgalleriet. Att ”fienden” så småningom blir allierad med amerikanerna, när de upptäcker ett mycket värre hot att slåss mot, känns som en lite väl uppenbar pik mot ett meningslöst krig (och mot det meningslösa med krig överlag).
”House of Ashes” är alltså mer verklighetsgrundat och politiskt än tidigare kapitel i ”The Dark Pictures Anthology”. Inget fel i det visserligen om det inte vore så att de slarvade bort skräckelementen i sin iver att föra fram en poäng.
De här hade varit skoj att möta i ett riktigt skjutarspel.
Actionladdat, men aldrig läskigt
Spelen i denna franchise följer samma principer som ”Until Dawn”, eller exempelvis ”Heavy Rain” och ”Detroit: Become Human”. Det som vanligtvis är cutscenes, korta filmsekvenser i andra spel får här styra handlingen framåt i stor grad. Emellanåt får jag som spelare viss frihet att röra mig runt och leta efter ledtrådar eller utvägar. Vid viktiga dialogskiften ges möjligheten att välja mellan två repliker som i vissa fall kan påverka handlingen avsevärt. Välj med hjärtat eller med hjärnan - ibland blir konsekvenserna tydliga först mot slutet.
Jag dras vanligtvis till den här typen av filmiska spel. Det är något enkelt och bekvämt att slippa avtäcka gigantiska kartor, uppgradera sina vapen och kötta igenom uppdrag i hundratals timmar. En kort, enkel story som man i bästa fall kan blåsa igenom på en lång kväll, som en bingevänlig miniserie där man själv kan påverka handlingen - det har ju sin charm.
I jämförelse med ”Man of Medan” och ”Little Hope” känns ”House of Ashes” lite större och mer episkt, som om man sneglat mot både krigsspel och ”Tomb Raider” för att imponera på den mer kräsna spelaren. Problemet är, detta är inget krigsspel och inte heller är det ”Tomb Raider”. Spelets begränsningar gör att den typen av ambitioner känns bortkastade. Och alltför sällan får jag stirra uttråkat på skärmen medan ”mina” karaktärer gör sin egna grej. Mycket tjafs sinsemellan blir det, och mycket skjuta monster. Har jag tur får jag ibland vara snabb på ”X”-knappen för att inte snubbla, ”Y” för att undvika en attack eller något åt det hållet. Roligare blir det inte.
Inte heller hittar jag mycket av den skräckstämning, maktlöshet och panikkänsla som drabbade karaktärerna i de tidigare spelen - en klar nackdel när huvudpersonerna är tuffa soldater som tror att deras ammunition är lösningen på allt. Det är ett actionpackat spel, där du som spelare knappt får delta i någon action - oftast bara se på. Och vad är då poängen?
Jag dras vanligtvis till den här typen av filmiska spel. Det är något enkelt och bekvämt att slippa avtäcka gigantiska kartor, uppgradera sina vapen och kötta igenom uppdrag i hundratals timmar. En kort, enkel story som man i bästa fall kan blåsa igenom på en lång kväll, som en bingevänlig miniserie där man själv kan påverka handlingen - det har ju sin charm.
I jämförelse med ”Man of Medan” och ”Little Hope” känns ”House of Ashes” lite större och mer episkt, som om man sneglat mot både krigsspel och ”Tomb Raider” för att imponera på den mer kräsna spelaren. Problemet är, detta är inget krigsspel och inte heller är det ”Tomb Raider”. Spelets begränsningar gör att den typen av ambitioner känns bortkastade. Och alltför sällan får jag stirra uttråkat på skärmen medan ”mina” karaktärer gör sin egna grej. Mycket tjafs sinsemellan blir det, och mycket skjuta monster. Har jag tur får jag ibland vara snabb på ”X”-knappen för att inte snubbla, ”Y” för att undvika en attack eller något åt det hållet. Roligare blir det inte.
Inte heller hittar jag mycket av den skräckstämning, maktlöshet och panikkänsla som drabbade karaktärerna i de tidigare spelen - en klar nackdel när huvudpersonerna är tuffa soldater som tror att deras ammunition är lösningen på allt. Det är ett actionpackat spel, där du som spelare knappt får delta i någon action - oftast bara se på. Och vad är då poängen?
Spelets stora affischnamn: "High School Musical"-stjärnan Ashley Tisdale.
Antologin fortsätter med ”The Devil in Me” någon gång nästa år. Trailern blir tillgänglig så fort du spelat ut ”House of Ashes”, och har redan läckt online. Supermassive Games har redan planer på ytterligare fyra spel.
”The Dark Pictures Anthology” är en frisk fläkt i skräckgenren, en spelvärldens ”American Horror Story” som lånar hejvilt av genrens klyschor och kombinerar filmer vi älskar för att skapa något stämningsfullt och mysrysligt. Den här gången har de missat målet, men jag ser fram emot att höra vad den mystiske The Curator plockar fram för story härnäst.00
”The Dark Pictures Anthology” är en frisk fläkt i skräckgenren, en spelvärldens ”American Horror Story” som lånar hejvilt av genrens klyschor och kombinerar filmer vi älskar för att skapa något stämningsfullt och mysrysligt. Den här gången har de missat målet, men jag ser fram emot att höra vad den mystiske The Curator plockar fram för story härnäst.00
"The Dark Pictures Anthology: House of Ashes"
Genre: Skräck
Utvecklare: Supermassive Games
Utgivare: Bandai Namco Entertainment
Format: PC, PS4, PS5, Xbox One, Xbox Series X|S
Släpps: 22 oktober
Pris: 299 kr
Utvecklare: Supermassive Games
Utgivare: Bandai Namco Entertainment
Format: PC, PS4, PS5, Xbox One, Xbox Series X|S
Släpps: 22 oktober
Pris: 299 kr
