Det ligger något sällsynt tillfredsställande i att se ett mord gå till just så fläckfritt som jag hoppats. Ett virtuellt mord alltså, men ändå. Att efter noggrann planering, vapensmuggling, och förvärv av just rätt förklädnad plötsligt befinna sig ensam i ett rum med det tilltänkta offret höjer pulsen på ett sätt få spel mäktar med, men i IO Interactives ”Hitman 2” händer det hela tiden. En snabb dejt mellan pianotråd och halskött senare och jag promenerar kyligt ut genom folkmassan som inte har en aning om vad som just hänt.
”Hitman 2” är storymässigt en direkt fortsättning på 2016 års ”Hitman”, och för att göra den här recensionen enkel går det att sammanfatta det hela så här; gillade du originalet kommer du även att gilla uppföljaren. Däremot har inte särskilt mycket nytt tillkommit sedan sist vi fick sällskapa med den enigmatiske Agent 47, men för mig spelar det ingen roll. Jag sugs in i lönnmördarvärlden och har svårt att sluta spela.
En av de stora styrkorna med ”Hitman 2” bygger på omspelningsvärdet. Det finns en mängd olika sätt att ta sig an varje uppdrag (de är sex stycken till antalet), och eftersom banorna är så pass stora bådar det för en väl tilltagen speltid. Speciellt om du siktar på bra betyg, vilket du får om du lyckas hålla dig väl gömd och inte mördar en massa oskyldiga stackare på din väg mot ditt mål.
Spelbarheten är lite klumpig. Agent 47 är inte direkt en rörlig yoga-kung, så när skiten träffar fläkten (vilket den kommer att göra) känns det ibland som att klafsa runt i gyttja samtidigt som maskingevärselden susar kring öronen. Bäst att ladda om. Tillslut vänjer man sig åtminstone och inser begränsningarna, men det här med att improvisera under press blir aldrig helt naturligt, och det beror delvis på den inte helt intuitiva kontrollen. Och varför envisas alla spel plötsligt med att jag måste hålla in knappar för att plocka upp föremål? Det tar bara upp massa onödig tid som jag egentligen borde lägga på att gömma mig.
Grafikmässigt håller sig ”Hitman 2” stabilt inom gränserna för ”funktionellt”, men inte mer än så. På sina håll är det till och med rätt fult. Storyn är samma typ av spion-mumbo jumbo som tidigare, det vill säga rätt ointressant och mest en ursäkt för vår käre flintis-agent att resa runt jorden och skjuta intet ont anande tjommar i pallet.
Vad gör dock det när spänningsfaktorn är så sabla hög? Närvarokänslan är svårslagen, och att sätta sig med en kopp kaffe och några Ballerina-kex framför TV:n, sjösätta en invecklad plan in i minsta detalj, och för några timmar känna sig som en mix mellan Jason Bourne och James Bond är något jag varmt kan rekommendera.
”Hitman 2” är storymässigt en direkt fortsättning på 2016 års ”Hitman”, och för att göra den här recensionen enkel går det att sammanfatta det hela så här; gillade du originalet kommer du även att gilla uppföljaren. Däremot har inte särskilt mycket nytt tillkommit sedan sist vi fick sällskapa med den enigmatiske Agent 47, men för mig spelar det ingen roll. Jag sugs in i lönnmördarvärlden och har svårt att sluta spela.
En av de stora styrkorna med ”Hitman 2” bygger på omspelningsvärdet. Det finns en mängd olika sätt att ta sig an varje uppdrag (de är sex stycken till antalet), och eftersom banorna är så pass stora bådar det för en väl tilltagen speltid. Speciellt om du siktar på bra betyg, vilket du får om du lyckas hålla dig väl gömd och inte mördar en massa oskyldiga stackare på din väg mot ditt mål.
Spelbarheten är lite klumpig. Agent 47 är inte direkt en rörlig yoga-kung, så när skiten träffar fläkten (vilket den kommer att göra) känns det ibland som att klafsa runt i gyttja samtidigt som maskingevärselden susar kring öronen. Bäst att ladda om. Tillslut vänjer man sig åtminstone och inser begränsningarna, men det här med att improvisera under press blir aldrig helt naturligt, och det beror delvis på den inte helt intuitiva kontrollen. Och varför envisas alla spel plötsligt med att jag måste hålla in knappar för att plocka upp föremål? Det tar bara upp massa onödig tid som jag egentligen borde lägga på att gömma mig.
Grafikmässigt håller sig ”Hitman 2” stabilt inom gränserna för ”funktionellt”, men inte mer än så. På sina håll är det till och med rätt fult. Storyn är samma typ av spion-mumbo jumbo som tidigare, det vill säga rätt ointressant och mest en ursäkt för vår käre flintis-agent att resa runt jorden och skjuta intet ont anande tjommar i pallet.
Vad gör dock det när spänningsfaktorn är så sabla hög? Närvarokänslan är svårslagen, och att sätta sig med en kopp kaffe och några Ballerina-kex framför TV:n, sjösätta en invecklad plan in i minsta detalj, och för några timmar känna sig som en mix mellan Jason Bourne och James Bond är något jag varmt kan rekommendera.
”Hitman 2”
Genre: Action-äventyr
Utvecklare: IO Interactive
Utgivare: Warner Bros
Format: Windows, PS4, Xbox One
Släpps: 13 november 2018
Pris: 499 kr
Genre: Action-äventyr
Utvecklare: IO Interactive
Utgivare: Warner Bros
Format: Windows, PS4, Xbox One
Släpps: 13 november 2018
Pris: 499 kr
