Vad gör man om ens nyfunna bästis snor de nya och tunga rollerna med stjärnregissören samt får fantastiska recensioner?
Svenska skådespelerskan Bibi Andersson gjorde inte det uppenbara, men det är kanske inte främst hennes hantering av denna pikanta händelse som vi kommer att minnas när hon nu gått ur tiden, 83 år gammal. Det vi kommer att minnas är hennes fantastiska skicklighet som skådespelerska. Och kanske också för hennes varma och viktiga engagemang för de som har det som svårast.
Bibi Andersson slog igenom ung, fick sina första roller som 15-åring innan hon blev upptäckt av legenden Ingmar Bergman och fick komma in i hans inre krets, både på teatern och senare på film. De hade även en kärleksrelation en kortare period.
Hennes karriär tog fart under det ganska osmidiga skiftet när film gick från att vara filmad teater till att vara naturalistisk. I början, som i klassiker som ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”, stod hon för skådespelarinsatser som antagligen hade tolkats annorlunda i dag, men som i sammanhanget fungerade bra. Det var först senare, självklart främst i Bergmans värld, som hon fullt ut lyckades med att bemästra den precision som gör att en aktör växer från kompetent till legendar.
Det känns nästan larvigt att peka på enskilda insatser, men hennes tour-de-force mot Liv Ullmann i ”Persona”, hennes bittra och spritosande inhopp i ”Scener ur ett äktenskap” samt den mystiska tolkningen i Vilgot Sjömans ”Älskarinnan” är fantastiska bevis på hennes skicklighet. För den sistnämnda filmen vann hon för övrigt Silverbjörnen på Berlins filmfestival för bästa skådespelerska.
Svenska skådespelerskan Bibi Andersson gjorde inte det uppenbara, men det är kanske inte främst hennes hantering av denna pikanta händelse som vi kommer att minnas när hon nu gått ur tiden, 83 år gammal. Det vi kommer att minnas är hennes fantastiska skicklighet som skådespelerska. Och kanske också för hennes varma och viktiga engagemang för de som har det som svårast.
Bibi Andersson slog igenom ung, fick sina första roller som 15-åring innan hon blev upptäckt av legenden Ingmar Bergman och fick komma in i hans inre krets, både på teatern och senare på film. De hade även en kärleksrelation en kortare period.
Hennes karriär tog fart under det ganska osmidiga skiftet när film gick från att vara filmad teater till att vara naturalistisk. I början, som i klassiker som ”Det sjunde inseglet” och ”Smultronstället”, stod hon för skådespelarinsatser som antagligen hade tolkats annorlunda i dag, men som i sammanhanget fungerade bra. Det var först senare, självklart främst i Bergmans värld, som hon fullt ut lyckades med att bemästra den precision som gör att en aktör växer från kompetent till legendar.
Det känns nästan larvigt att peka på enskilda insatser, men hennes tour-de-force mot Liv Ullmann i ”Persona”, hennes bittra och spritosande inhopp i ”Scener ur ett äktenskap” samt den mystiska tolkningen i Vilgot Sjömans ”Älskarinnan” är fantastiska bevis på hennes skicklighet. För den sistnämnda filmen vann hon för övrigt Silverbjörnen på Berlins filmfestival för bästa skådespelerska.
Om Bibi Andersson var en av våra största svenska skådespelare så kanske hennes viktigaste sida var hennes politiska engagemang. Framför allt på 1990-talet när det vidriga kriget i det forna Jugoslavien härjade så var hon en av krafterna bakom hjälpprojektet Open Road – Sarajevo. Det skulle fungera som ett brobyggande stöd för de krigsdrabbade och samtidigt uppmärksamma vad som hände på Balkan. 1995 reste hon till Sarajevo med en kulturdelegation som stötte på problem redan innan den hade åkt.
– Bibi ringde mig från Split innan delegationen skulle komma och berättade att det var revolt i gruppen för flera ansåg det var för farligt. De ville ställa in. Jag försökte ingjuta lite mod i truppen och sa att jag hade åkt om jag var i deras ställe. Då sa hon att hon var beredd att åka. Men utan Bibis mod och engagemang hade delegationen aldrig kommit ner, kommenterade Erik Pierre, Sveriges ambassadör i Sarajevo under Bosnienkriget, händelsen för UD.
Bland den senare delen av karriärens roller bör man naturligtvis nämna guldbaggebelönade insatser i Måns Herngren och Hannes Holms ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, Klaus Härös ”Elina – som jag inte fanns” och rollen som Moder Rikissa i ”Arn – tempelriddaren”.
För tio år sedan drabbades Bibi Andersson av en stroke och har sedan dess varit ganska osynlig offentligt. I dag, söndag den 14 april, lämnade hon oss helt. Men hon lämnar ett fantastiskt arv av sitt yrkeskunnande till oss.
– Bibi ringde mig från Split innan delegationen skulle komma och berättade att det var revolt i gruppen för flera ansåg det var för farligt. De ville ställa in. Jag försökte ingjuta lite mod i truppen och sa att jag hade åkt om jag var i deras ställe. Då sa hon att hon var beredd att åka. Men utan Bibis mod och engagemang hade delegationen aldrig kommit ner, kommenterade Erik Pierre, Sveriges ambassadör i Sarajevo under Bosnienkriget, händelsen för UD.
Bland den senare delen av karriärens roller bör man naturligtvis nämna guldbaggebelönade insatser i Måns Herngren och Hannes Holms ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, Klaus Härös ”Elina – som jag inte fanns” och rollen som Moder Rikissa i ”Arn – tempelriddaren”.
För tio år sedan drabbades Bibi Andersson av en stroke och har sedan dess varit ganska osynlig offentligt. I dag, söndag den 14 april, lämnade hon oss helt. Men hon lämnar ett fantastiskt arv av sitt yrkeskunnande till oss.
Och så var det där med att hantera att den nyvunna vännen (Liv Ullmann) plötsligt fick de bästa rollerna hos stjärnregissören (Bergman).
– Du, Bibi, kom till Rom när filmen ”Vargtimmen” hade premiär och hade med dig ett paket till mig. Du sa ”Liv du har fått fantastiska recensioner och här ska du få något av mig” - och det var en väska, säger en tårögd Liv Ullmann i dokumentären ”Livets systrar” från 2002.
Storhet och storsinthet går ibland hand i hand.
– Du, Bibi, kom till Rom när filmen ”Vargtimmen” hade premiär och hade med dig ett paket till mig. Du sa ”Liv du har fått fantastiska recensioner och här ska du få något av mig” - och det var en väska, säger en tårögd Liv Ullmann i dokumentären ”Livets systrar” från 2002.
Storhet och storsinthet går ibland hand i hand.
