1995 hade “Toy Story” premiär och den revolutionerade branschen för all framtid. Men då fanns bara Pixar, det fanns ingen annan som gjorde 3D-animeringar. Disney vägrade röra tekniken så länge den inte blev billigare eller snabbare, samt de andra bolagen kunde inte ens förutse succén Pixar hade. Pixar stod själva på gränsen till framtiden.
Men nu har det gått 20 år och nästan varenda stora filmbolag har sin egna animationsdivision, succéer som “Shrek”, “Dumma mej” och “Madagaskar” har de spottat ut genom åren. Disney som till och med äger Pixar har börjat separera sig för att göra egna succéer som “Frost” och "Big Hero 6". Det finns plats för alla slags 3D-animerade filmer, men ändå står Pixar fortfarande ut. Varför?
Pixars hjärna och kreativa chef John Lasseter sa en gång att om publiken lämnar en Pixar-film med tankarna på animationen och effekterna, så hade Pixar misslyckat. Story kom alltid först för Pixar och Lasseter. Storyn var det man skulle ta med sig från filmen och fundera över. Storyn, inte kulisserna. En bra story griper och distraherar dig, en dålig story ger dig utrymme att fokusera på annat. Hitchcock brukade just därför medvetet begå simpla misstag i sina filmer för att se om publiken märkte dem och på så vis se ifall storyn fungerade eller inte. För Pixar kommer alltid story och karaktär först.
Men sen tror jag att det finns en annan anledning, en mycket viktigare orsak till Pixars succé. Och det är Pixars mod. Pixar vågar göra det inget annat animationsbolag vågar, och det är att våga vara sentimental. Vi lever i en väldigt ironisk och självrefererande värld. Vi föredrar att hellre se reflektioner av saker än själva sakerna. Detta är det inget fel på, men när vi snackar barnfilm är det lite tråkigt.
Tittar man på “Shrek”, “Madagaskar” eller “Hotell Transylvanien”, får man en rad ironiska skämt och populärkulturella referenser. Det är lite synd, för vi vågar inte ta saker som har med barn att göra seriöst. De flesta nuvarande barnfilmer har oftast några snubbelskämt för barnen och sedan en Gudfadern-referens för de vuxna, klyftan mellan barn och vuxna ökar i dessa filmer.
Men sen har vi Pixar. Deras filmer förenar vad som fungerar för både vuxna och barn, det är filmer vars story och skämt fungerar för alla åldrar. Men det viktigaste är att de vågar vara sentimentala, de vågar trycka på våra emotionella knappar. Då menar jag inte genom att bara få oss att gråta, utan att få in alla slags känslor i en film. Värme är vad Pixlar förmedlar. Pixar går tillbaka till vad Disney gjorde förut, att ta allvarliga ämnen och översätta dem genom ett sentimentalt prisma som ger barn och vuxna nya sätt att titta på dessa ämnen.
Pixar-filmen “Upp” drog in ofantligt mycket pengar. Men den inleder med ett par som inte kan få barn och där en av dem senare dör av ålder. Vart ser man det någon annanstans?
Pixar-filmen “Upp” drog in ofantligt mycket pengar. Men den inleder med ett par som inte kan få barn och där en av dem senare dör av ålder. Vart ser man det någon annanstans?
I “Toy Story 3” finns en scen då leksakerna är på väg mot en brinnande avgrund och i samma stund accepterar sitt öde. Försök hitta det i en Dreamworks-film. Pixar vågar gör det våra barnsagor gjorde. Om vi tittar igen på “Toy Story 3” så är det en återberättelse av sista kapitlet i “Nalle Puh”, då Christopher Robin går ut i skogen med sina gosedjur och säger att han måste lämna dem där för att han har växt upp. Om det inte får dig att böla så vet jag inte vad.
De andra studiorna vill skapa maskotar, figurer man lätt kan sätta på kepsar och muggar för att sedan sälja. Ekorren i “Ice Age”, katten i “Shrek” och lemurerna i “Madagaskar”. Pixar vill sälja historier. Missförstå mig inte, jag gillar även dessa andra filmer och figurer, jag tycker det är bra med valfriheten när det gäller barnfilm. När jag var liten släppte Disney kanske två filmer om året och man fick vara nöjd oavsett kvalitén. Nu finns ett brett spektrum och det är bra.
Och tack gode gud för Pixar och deras sätt att skapa film, för ingen annan gör som de. Pixar ger oss nya perspektiv på gamla historier och arketyper som funnits i tusentals år. De är subjektiva i sina berättelser och placerar publiken i någon annans skor, vare sig det gäller en fisk, en gubbe, ett barn, en leksak eller ett monster. Pixar låter dessa figurer känna känslor och inte bara skämta bort dem. Att det är okej att vara ledsen, arg eller känna sig utstött. Att saker må kännas mörkt och dystert just nu, men att allt kan bli bättre. Pixar är vår guide genom det emotionella träsket, och det tackar jag dem för.
Tack Pixar.
Och tack gode gud för Pixar och deras sätt att skapa film, för ingen annan gör som de. Pixar ger oss nya perspektiv på gamla historier och arketyper som funnits i tusentals år. De är subjektiva i sina berättelser och placerar publiken i någon annans skor, vare sig det gäller en fisk, en gubbe, ett barn, en leksak eller ett monster. Pixar låter dessa figurer känna känslor och inte bara skämta bort dem. Att det är okej att vara ledsen, arg eller känna sig utstött. Att saker må kännas mörkt och dystert just nu, men att allt kan bli bättre. Pixar är vår guide genom det emotionella träsket, och det tackar jag dem för.
Tack Pixar.
