När 2022 gör sin sista vändning och slår handen i kaklet kan vi konstatera; det var ett hårt och rått race – men filmåret skapade minnesvärda vågor – allt från Östlunds senaste högprofilmsprojekt ”Triangle of Sadness” till Hamaguchis kondenserade existentiella ”Drive My Car” och Guadagninos utmanande stilfulla ”Bones and All” - utsedd till årets bästa film av MovieZine!
Bra skit alltså. Men med det goda kommer det onda (som vi alla konstaterat de senaste tre åren). Det har varit ett gott filmår - men det innebär inte att vi kritiker skonats från attacker på våra känsliga sinnen. Därför återser vi gärna MovieZines gamla kära tradition - en härlig grillfest av filmårets mest missriktade satsningar.
1. The Man from Toronto
Anna Sundell: Huruvida man gillar actionkomedin ”The Man from Toronto” eller ej beror på en faktor och endast en - ens toleransnivå för Kevin Hart. Då jag rankar ganska lågt på den skalan får jag lite grann skylla mig själv, men blev lurad av Woody Harrelsons medverkan, vilket normalt sett brukar vara en kvalitetsstämpel. Harrelson ersatte dock Jason Statham ganska sent i produktionen, och verkar ha tagit den rollen lite väl mycket på allvar då han i stort sett spelar Jason Statham.
Slutresultatet blir en trött dussinfilm som varken är särskilt rolig eller spännande, och där Kevin Harts ettriga, gälla röst diskvalificerar den från att ens funka som habil bakisförströelse. Vill man se en film från 2022 baserad på Airbnb-förväxlingar är skräckisen ”Barbarian” ett betydligt bättre val.
2. Jurassic World: Dominion
Viktor Jerner: Med tanke på att jag gillade ”Jurassic World: Fallen Kingdom” mer än de flesta och förfördes av det faktum att dynamittrion Goldblum, Neill och Dern skulle återförenas så var jag milt hoppfull inför ”Dominion” trots att seriens kraft började avta för länge sedan. Om inte annat förväntade jag mig åtminstone en stor skopa lättsam och kreativ dino-action.
En resa ner i en filmisk avgrund hade jag inte på bingobrickan, men så blev det. Filmens få lyckade ögonblick är helt begravda under plastig estetik (hur kan en film med så muskulös budget se så billig ut?) själlös fanservice, platt humor, karaktärer helt utan puls och en förbluffande tråkig story om…gräshoppor!? Franchisens absoluta, ohotade bottennapp och tveklöst årets sämsta film.
3. Moonfall
Alexander Kardelo: Hur många gånger kan man förstöra jorden innan publiken tröttnar? Eller innan man själv tappar glöden? Roland Emmerich, en gång i tiden döpt ”The master of disaster”, bjöd i år på en ytterst oinspirerad katastroffilm. Halle Berry och Patrick Wilson har noll trovärdighet som de enda två astronauterna som kan rädda planeten från total förödelse. Ett platt manus bockar av genrens alla klyschor utan någon spänning, och filmen känns som ett tomt skal av ”Independence Day”.
Särskilt pinsam blir upplösningen där man försöker trycka in för mycket i förklaringen till vad den mystiska månen egentligen är, men vid det läget har jag nästan slutat lyssna helt på allt trams som kommer ur skådespelarnas munnar. Det var något om en ondsint AI, toppmoderna civilisationer från andra världar, och ett slags rymdkrig som pågått i evigheter. Och en konspiratioriskt lagd incel-nörd som fick bli hjälten.
Lyssna. Jag älskar en dum popcornfilm, stora effekter och domedagsstämning. Men här har Emmerich slagit på autopiloten och stapplar klyschorna på varann utan särskilt mycket eftertanke.
4. Amsterdam
Andreas Samuelson: En budget på 80 miljoner dollar, en Oscarsnominerad regissör och fler filmstjärnor än du kan räkna. Vad är resultatet? Tyvärr en lång, tonlös, som bäst milt underhållande röra av mordmysterium, konspirationsthriller, kärlekssaga och slapstick-komedi som varken är särskilt kul eller spännande - wikipedia-sidan om det verkliga fallet den bygger på är mer intressant.
Begåvade skådespelare är antingen felcastade, bortkastade eller överspelande - Christian Bale såg uppenbarligen detta som ett unikt tillfälle att återigen spela ”excentrisk”. Ett syndigt slöseri av talang och potential vars misslyckande eventuellt kan beskyllas som karma för David O. Russells ökända beteende. Om detta är vad han åstadkommer efter sju års väntan så väntar vi gärna sju år till nästa film, om inte mer.
5. Marmaduke
Lucas Mass: För min del kommer den sämsta filmen varje år aldrig vara särskilt intressant att diskutera, då bara genom att det finns något att säga blir den för intressant för att faktiskt vara den sämsta under ett givet år.
"Marmaduke", med Pete Davidson och J.K. Simmons, var först redo att släppas 2019 tills den blev försenad till 2020, bara för att då bli försenad ytterligare på grund av pandemin. Till slut behövde den köpas av en begravningsbyrå vid namn Netflix som valde att begrava den tidigare i år utan marknadsföring. Bara en enstaka förlorare bestämde sig att dyka upp för att visa respekt på ceremonin, och tyvärr så var jag en av dem i vad jag kan bara beskriva som en eftermiddag av majestätisk förnedring.
Det här är den tråkigaste typen av en dålig film. Det finns inget positivt att prata om och allt negativt är för ointressant för att skämta om. Om det skulle finnas en mindre tilltalande film än ”Marmaduke” så har Netflix antagligen investerat i den också.
6. Interceptor
Mattias Blomberg: Genren actionfilm är inte en typ av film där majoriteten av publiken söker stor filmkonst. Ändå finns det gränser för hur uselt manus, skådespel och regi får vara även i den genren. Det här är en film där ingenting fungerar ens godkänt. Man vet att en actionfilm är dålig även inom sin egen genre när inte ens actionscenerna är kompetent gjorda. Huvudpersonen spelas med noll karisma och därmed saknas ännu en grundsten i genren. Spänningen är stendöd. Nerven är obefintlig. "Interceptor" är otittbar.
7. Resident Evil: Welcome to Raccoon City
Tobias Andersson: Detta var inget vidare alls, faktiskt. Visserligen ett tappert försök att efterlikna spelen men resultatet blev bara bildrutor som avlöste varandra med likgiltig fan-service. För den oinvigde blev allt dessutom en enda förvirrande smörja. Paul W.S. Anderson, din tidigare slakt av "Resident Evil" är härmed förlåten! Helt makalöst att denna film lyckades överträffa uselheten i Uwe Bolls horribla spelfilmatiseringar.
8. Eldfödd
Oskar Möller: Efter såhär många år borde jag veta bättre och bara acceptera att Stephen King-filmatiseringar sällan blir lika bra som i händerna på Kubrick och De Palma (med fantastiska HBO-serien "The Outsider" som undantag). Ändå gick jag och såg ”Eldfödd” med öppet sinne och belönades med en oinspirerad historia om superkrafter och onda hemliga organisationer, strösslad med många närbilder och billig CGI.
Det klumpiga manuset och otympliga dialogen hade kunnat underhålla om de blev lika löjliga som Gloria Reubens komiska agentchef. Tyvärr fladdrar hon runt på egen hand utan någon somhelst personkemi med filmens tillkämpade lönnmördare. Det blir knappast bättre att filmens titulära huvudperson är lika sympatisk som ett skrubb stålull på ens bröstvårtor. Men hey – Zac Efron får vara en zaddy utan skjorta. Alltid något.
9. Pinocchio
Charlotte Brange: Mysgubben Tom Hanks, slår det nånsin fel? Jodå, det kan faktiskt gå helt åt pipsvängen. Med en plågsamt långsam inledning där Hanks struttar runt i pyjamas undrar jag om det verkligen är historien om trädockan Pinocchio jag har satt igång. Vad som sedan följer är en blinkande CGI-fest som har druckit på tok för många energidrycker för att kunna hålla någon slags finess igång.
Jag var på tok för snäll mot filmen i min recension - en tvåa är alldeles för vänt betyg för denna charmlösa, faktiskt helt onödiga remake. Som grädden på moset blir den inte bara årets sämsta Disney-remake, men också årets sämsta Pinocchio. Se därmed mycket hellre Guillermo del Toros stop motion-variant som precis landade på Netflix.
10. The Bubble
Patrik Linderholm: Ända sedan debuten med ”The 40-Year-Old Virgin” har komedikungen Judd Apatow på ett eller annat sätt levererat slående relationsskildringar med träffsäker humor. Men med Netflix-komedin ”The Bubble” gör han sitt första ordentliga snedsteg. Både inspelad och utspelad under coronapandemin följer denna metahistoria en Hollywood-produktion (där bland annat Karen Gillan och David Duchovny spelar bortskämda skådisar i en franchise där “Jurassic World” möter “Sharknado”) som tampas med allt från lockdowns till masktvång.
Apatow försöker ha fingret på pulsen, men den här filmen borde ha dödförklarats redan på idéstadiet. Inte bara är den totalt humor- och intelligensbefriad, den kommer dessutom minst ett år för sent. Alla referenser till filmvärldens coronahantering känns redan daterade och alla påtvingade Tiktok-scener och reboot-gliringar får mig bara att utbrista ett trött “ok, boomer”.
Apatow försöker ha fingret på pulsen, men den här filmen borde ha dödförklarats redan på idéstadiet. Inte bara är den totalt humor- och intelligensbefriad, den kommer dessutom minst ett år för sent. Alla referenser till filmvärldens coronahantering känns redan daterade och alla påtvingade Tiktok-scener och reboot-gliringar får mig bara att utbrista ett trött “ok, boomer”.
…
11. Morbius
Alexander Kardelo: Mörk och dyster antihjälte med en komplicerad relation till fladdermöss. Det som funkade bra för Batman funkar inte alls när Daniel Espinosa tar Morbius till bioduken. Det blev en film som tömts på allt blod, liv och originalitet - om det ens fanns något sånt från början. Alla memes med ”It’s Morbin Time” har mer underhållningsvärde och verkshöjd än denna kalkon för historieböckerna.
12. 365 Days: This Day & The Next 365 Days
Jonna Vanhatalo: Att dubba årets två (!) "365 Days"-uppföljare som det absolut sämsta som kommit i filmväg 2022, är som att sparka in en vidöppen dörr. Men vad fan, sämst är sämst, så vi kör! Som om inte den gravt problematiska våldtäktsromantiserande första filmen var illa nog, har vi alltså förärats med inte bara en, utan två ytterligare filmer i den eurotrashiga mjukporr-franchisen. Tack Netflix. Jag förlåter dig aldrig.
Den första fortsättningen - ”365 This Day” var också skräp på alla nivåer. Samtidigt kunde ändå viss ambition anas i manuset, och något som nästan liknade en plot, utkristalliserade sig mot slutet. Några månader senare hade alla ansträngningar lagts på hylan och man lät en trist, misogyn storyline och ett dysfunktionellt triangeldrama knyta ihop de väldigt många erotiska utspelen, till en ytterst svajig helhet, som fick heta ”The Next 365 Days”. En helhet som desperat skriker efter mening och innehåll. Helt i onödan visar det sig, ty ingen mening kommer.
Liggen då? Är de nåt att så här inför jul hänga i granen? Alltså nä. Jag vill påstå att en medelålders gråtrunk är sexigare. Fast visst, om du inte sett något annat av filmerna, alltså verkligen INGET annat, och spolar från ena sänghalmshambot till det nästa, då kanske du skulle kunna känna ett vilset litet pirr nånstans. Men har man utsatts, om så bara för fragment av den krystat skrattretande dialogen, eller med getögat kastat en blick på det bedrövliga agerandet, finns inget att hämta från de hårt koreograferade sexscenerna. Heller.
Alla åsiker som framförs av MovieZines skribenter är såklart subjektiva. Grillningen görs med glimten i ögat. Det ligger mycket arbete i att göra en film och ibland kan det slå fel även för talangfulla filmskapare. Med det sagt hoppas vi att ni får ut ett nöje av vår lilla grill - och att vi ses igen nästa år!
