10 skräcktips inför Halloween

Så var vi åter inne i oktober, tiden då höst och vinter möts och gränsen mellan de levande och döda är som tunnast. Det är med andra ord dags att bjuda in monster, demoner och seriemördare till ditt vardagsrum för att fira Halloween på bästa sätt, med skräckfilm.

Även i år har jag samlat en hög med några av årtiondenas bästa skräckfilmer från arkivet, både klassiker och kultfilmer, för att du under hösten bara ska kunna luta dig tillbaka i fåtöljen och njuta av denna fantastiska genre. Och kom ihåg att ljudet från källaren bara är vinden eller en lite mus… eller?

 

 

 

Vi börjar vår resa med stumfilmseran och klassikern "The Phantom of the Opera". I katakomberna under operahuset i Paris bor den mystiske Fantomen. En dag förälskar sig Fantomen i den unga sångerskan Christine och bestämmer sig för att hon ska bli hans.

Filmbolaget Universal är idag synonym med begreppet klassisk skräckfilm med titlar som "Dracula", "Frankenstein" och "The Wolf Man". Men redan flera år före "Dracula" hade premiär, hade Universal redan etablerat sig som ett skräckbolag med titlar som "The Hunchback of Notre Dame" och "The Phantom of the Opera". Skräckikonen Lon Chaney, också känd som mannen med tusen ansikten, var bolagets stjärna och när man ser "The Phantom of the Opera" så förstår man varför. Chaney lyckades så bra i sin förvandling till att bli Fantomen, som bland annat innefattade att han målade ögonhålorna svarta, spände fast näsan i en onaturlig ställning och skapade egna löständer, att folk både ska ha skrikit och svimmat i biosalongen när de såg Chaney uppenbara sig.

 

 

 

När man nämner skräckfilm på 30-talet så är det framförallt "Dracula" och "Frankenstein" man diskuterar och med all rätt. De filmerna är fantastiska! I år vill jag dock lyfta fram en skräckfilm få av er kanske känner till trots sin betydelse, nämligen "Doctor X".

Reportern Lee Taylor undersöker en rad bestialiska mord som har ägt rum under en längre tid, alltid under fullmåne. Morden tyder dessutom på att mördaren är ett kannibaliskt monster.

Vid första anblick känns kanske inte "Doctor X" som något utöver det vanliga vid sidan av klassiker som "Dracula" och "Frankenstein" men faktum är att "Doctor X" är den första kända skräckfilmen helt i färg. Filmen är också ovanligt rå och brutal för sin tid då ämnen som till exempel kannibalism var något som man inte vanligtvis hade med i sina filmer. För cineasten där ute som kanske tycker att det inte är kulturellt med skräck bör det också tilläggas att filmen är regisserad av Michael Curtis som senare kom att regissera klassiker som "Casablanca" och "Robin Hood". Så nu har även ni en ursäkt att se filmen.

 

 

 

Under 40-talet var de största konkurrenterna till Universals monster producenten Val Lewton och bolaget RKO. Istället för att fokusera på monster och galna forskare så fokuserade Val Lewton mer på spänning, och människans mörka natur och kom med sina filmer att vara med att bygga upp film noir som en subgenre. "The Body Snatcher" bygger på en roman av författaren Robert Louis Stevenson ("Dr Jekyll & Mr Hyde", "Skattkammarön") som i sin tur tog inspiration till historien från ett riktigt fall. Boris Karloff spelar den skrupelfrie gravplundraren Robert Gray som säljer lik till en läkare. Snart är Grey och läkaren inblandade i en intrig av utpressning och mord.

Filmen innehåller stämningsfulla miljöer och ett suveränt skådespeleri från Karloff som verkligen får oss att tro att han är en samvetslös psykopat. "The Body Snatcher" är också den sista filmen som Karloff gjorde tillsamman med Bela Lugosi vilket gör filmen till ett historiskt måste.

 

 

 

Under 50-talet hade det brittiska bolaget Hammer modet att producera filmer med flera av de klassiska Universal-monstren som en motpol till de amerikanska bolagens skräckfilmer som vid den här tidpunkten mer var science-fictionäventyr än skräck. Detta ändrade Hammer på med sina filmserier med "Dracula", "Frankenstein" och naturligtvis "Mumien" där man i färg revolutionerade skräckgenren med våld, blod och sexuella anspelningar. Arkeologen John Banning (Peter Cushing) befinner sig i Egypten på jakt efter prinsessan Anankas grav. Bannings team hittar graven och trots varningar så öppnar de den och läser ur ett heligt pergament. Tre år senare börjar en mumie (Christopher Lee) döda alla som vågade störa graven.

Gemensamt för både Dracula, Frankenstein och Mumien är, förutom att de alla var klassiska Universalmonster, att huvudrollerna gjordes av Christopher Lee och Peter Cushing som idag anses som lika stora skräckikoner som Boris Karloff och Bela Lugosi före dem. Båda gör ett fenomenalt jobb speciellt imponerade är Christopher Lee som gör en otrolig insats som mumien som trots att han inte pratar ger ett imponerade intryck. Extra imponerande är det med vetskapen om att Lee var skadad under större delen av inspelningen, något som han använde sig av i sina rörelser som mumien.

 

 

 

Japan har en lång tradition av tron på andar som hemsöker byggnader och människor, något som syns i de flesta av landets skräckproduktioner och "Kwaidan" är inget undantag. "Kwaidan" är en antologifilm och innehåller fyra spökhistorier; The Black Hair, The Woman of the Snow, Hoichi the Earless och In a Cup of Tea. Den som förväntar sig filmer i stil med "Ringu" och "Ju-On" kommer dock att bli besviken då "Kwaidan" bjuder inte på någon skräck i närheten av den kalibern. Istället fokuserar filmen på vackra miljöer, vemodiga öden och stämningsfull musik. För den som vill ta lite paus från det mer adrenalinpumpande skräckmaratonet och istället njuta av poetisk spökfilm så är detta filmen för dig.

Min favorit av de fyra sagorna är Hoichi the Earless, som handlar om den blinde prästen Hoichi som har oturen att bli de dödas spelman, och tvingas betala ett högt pris för att bli fri från dem och inte bli ett spöke själv.

 

 

 

Vi befinner oss i den moderna filmeran och nu ska vi försöka bli lite finkulturella, åtminstone så finkulturell som man kan bli i dessa sammanhang. Suzy Bannion anländer till en liten stad i Tyskland för att studera vid en av världens förnämsta balettskolor. Snart börjar brutala mord med övernaturliga inslag drabba skolans studenter.

"Suspiria" är signerad Italiens skräckmästare Dario Argento, och trots att grundhistorien är otroligt bra så är filmen väldigt ojämn i sin helhet. Men det är inte historien i sig som är "Suspirias" starka kort utan de visuella intrycken. Att se på "Suspiria" är som att se på en vacker, men ändå obehaglig tavla, bättre än så kan jag tyvärr inte förklara det. Lägg sedan till fantastiskt vacker och på samma gång otäck musik av symfonirockbandet Goblin, och några väldigt visuella mordscener, så har du en film som får dig att känna dig både som en konstsnobb och en skräckfantast på samma gång. Och det är väl aldrig fel?

 

 

 

Under 80-talet började man vid sidan om sin stora slashervåg också att börja producera nyinspelningar av flera av 50-talets science-fictionklassiker. En del av dessa filmer som "The Thing" och "Flugan" anser vara så pass bra att många anser att dessa överträffar originalen och jag är villig att hålla med dem. När man nämner "The Blob" tänker de flesta säkert på filmen från 1958 med Steve McQueen som hjälten. Jag vill dock uppmärksamma Chuck Russels nyinspelning från 1988 som jag anser vara överlägsen originalet på alla vis.

En komet kraschlandar i en amerikansk småstad och ut kryper en mystisk rosa gegga som snabbt börjar absorbera människor för att sedan växa… och växa.

I "The Blob" bjuds vi på för sin tid otroliga specialeffekter och väldigt visuella dödsscener där inte ens barn går säkra. Filmen har också en av de bästa kvinnliga huvudrollerna inom skräckgenren, Meg spelad av otroligt vackra Shawnee Smith. Förutom filmens mod att även offra barn har man också, utan att avslöja för mycket, tagit inspiration från Hitchcocks "Psycho" när man gjorde filmen vilket är en frisk fläkt i genren.

 

 

 

Trots att varulven har visats på vita duken åtminstone sedan 1930-talet så finns det inte allt för många bra varulvsrullar. Med undantag från klassiker som "The Wolf Man", "An American Werewolf in London", "The Howling" och moderna klassiker som "Ginger Snaps" och "Dog Soldiers" så består genren mest tyvärr av skitfilmer. En film som tyvärr ofta blir bortglömd i sammanhanget när det gäller bra varulvsfilmer är "Bad Moon".

Under en resa till Nepal blir Ted Harrison och hans flickvän attackerade av en varulv. Flickvännen dör men Ted överlever. Efter incidenten flyttar Ted tillbaka till USA och flyttar in hos sin syster och hennes son. Snart börjar familjens schäferhund Thor upptäcka att något är fel med Ted och en kamp mellan varulv och hund tar sin början.

"Bad Moon" bjuder på bra effekter och trovärdig action där man har koordinerat ett trovärdigt slagsmål mellan en varulv och en fullvuxen schäferhund. Att man dessutom har valt att låta historien berättas främst ur hundens perspektiv gör bara "Bad Moon" ännu mer intressant. "Bad Moon" hade lätt kunna bli en sämre efterapning på "The Howling" och "An American Werewolf in London". Istället har man tagit det bästa från båda filmerna och lagt till en intressant och udda premiss och som varulvsfan kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten.

 

 

 

Tomas Alfredssons otroligt vackra men samtidigt blodiga kärlekssaga som bygger på John Ajvide Lindqvists bok med samma namn.

12-årige Oskar har får dagligen utstå sadistisk mobbning av fyra klasskamrater. En dag flyttar en mystisk flicka vid namn Eli in i lägenheten intill. Eli och Oskar blir vänner och deras vänskap ger Oskar modet att börja stå upp mot sina mobbare. Samtidigt börjar folk bli mördade i området.

 

För mig är det fortfarande en gåta hur "Låt den rätte komma in" inte vann Guldbaggen för bästa film 2008 eller blev skickad som Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Detta trots att "Låt den rätte komma in" hade blivit internationellt hyllad av både publik och tunga kritiker. Istället skickade man, den enligt mig väldigt tråkiga, "Maria Larssons eviga ögonblick" som dock inte gick vidare till slutnominering. Jag är övertygad om att Sverige kunde tagit hem en Oscar det året, tyvärr är det bara ett tydligt faktum att skräckgenren än idag ses som en fulare genre.

 

 

 

Vi är vid slutet på vår resa och gör ett besök i vårt grannland Norge för att jaga troll. En grupp studenter börjar spela in en dokumentär om en jägare som misstänks ha tjuvskjutit flera björnar i området. Snart inser studenterna att jägaren inte alls jagar björn och får dennes tillåtelse att filma honom när han ger sig ut på jakt.

"Trolljägaren" är en frisk fläkt i skräckgenren som under många år främst har riktat in sig på historier kring spöken och seriemördare. Att använda sig av den nordiska folktron med sin otroliga rikedom på myter och väsen är enligt mig ett genidrag och jag förstår faktiskt inte varför inte fler bolag inte har nappat på den idén under åren. Jag önskar att vi här i Sverige kunde blicka mer åt vårt grannland och se hur de hanterar skräckgenren men det är väl något som tyvärr aldrig kommer att hända.

Detta var årets lista över skräckfilmer som jag varmt kan rekommendera. Det börjar bli lite av en tradition för mig att gå igenom flera av de bästa skräckfilmerna från de olika årtionderna och jag finner det lika roligt att tipsa om bra filmer som att se dem. Jag hoppas att ni har funnit någon film som har väckt ert intresse, om inte så är ni vart välkomna att tipsa om era favoritfilmer kring Halloween!