Tio filmtips från tio årtionden av skräck

Det är dags att plocka fram de mest oheliga rullarna i filmsamlingen. Visa att du är en person av det rätta virket som vågar skratta demoner och seriemördare rakt i ansiktet med lyset släckt. Precis som med förra årets artikel "En titt in i skräckhistorien" är jag här för att guida dig igenom årtiondena för att du förhoppningsvis ska hitta ett par filmer att avnjuta oktober med.

Vi börjar som sist i spelfilmens begynnelse men stannar kanske lite oväntat i Sverige för att ta en titt på en film baserad på en roman av Selma Lagerlöf. David Holm är en alkoholiserad skitstövel som inte gjort annat än att förpesta livet för familj och vänner. Under en olycka dör David och på grund av hur han har levt sitt liv och att han är den siste att dö under året blir han hämtad av den fördömde körkarlen.

Grundhistorien till "Körkarlen" är mycket lik Charles Dickens "A Christmas Carol" men filmen är för den skull inte ett plagiat utan kör sin egen grej. Trots att "Körkarlen" är en stumfilm så är skådespeleriet hos karaktärerna både trovärdigt och gripande. Det går inte heller att bortse från specialeffekterna, som för sin tid var banbrytande då man använde sig av dubbelexponering för att skapa filmens spöken. Detta visar att gammal fortfarande kan vara äldst.

Vi reser vidare in i 30-talet och bolaget Universal har precis påbörjat sitt monsterhype med Dracula och Frankenstein. Men från Paramount släpps en film vars betydelse för skräckgenren gör att alla som kallar sig skräckfantaster bör se den omgående om man inte redan sett den. Premissen är välkänd, Dr Jekyll skapar ett serum för att locka fram människans inre natur. Han testar serumet på sig själv och skapar i och med det Mr Hyde, och får betala konsekvenserna av dennes agerande.

Filmen hade för sin tid banbrytande effekter där man med hjälp av olika belysningar framhävde olika delar av Fredric Marchs ansikte för att få det att se ut som att han förvandlas till Mr Hyde. Filmen fick också äran att vara den första skräckfilm som belönades med en Oscar som gick till Fredric March för bästa manliga huvudrollsinnehavare - bara det gör att "Dr Jekyll & Mr Hyde" bör ses omedelbart av alla skräckfans därute, för en Oscar till denna otroligt underskattade genre ser man fan i mig inte varje dag.

Vi tar oss vidare in i krigstider för en titt på en riktigt hårresande film, nämligen "The Wolf Man". Filmen gjorde Lon Chaney Jr (son till skräckikonen Lon Chaney) till en skräckikon i samma rang som sin far, Bela Lugosi och Boris Karloff, och är kanske den mest stämningsfulla av alla Universals filmer. 

"The Wolf Man" bjuder på tät dimma, energisk musik och är en av de första skräckfilmer där vi verkligen känner sympati för filmens antagonist. Filmens stämning blir inte sämre av vetskapen att det tog sex timmar att förvandla Lon Chaney Jr till en varulv och tre timmar att förvandla honom tillbaka. Det visar på riktigt engagemang och kärlek till filmskapandet, något som inte alltid visas idag.

Vi beger oss till det årtionde då man fruktade en kärnvapenattack från Sovjetunionen och där de flesta skräckfilmer kretsar kring monster skapade av kärnvapen eller invasioner från utomjordingar.

Vid första anblick kanske många tänker att filmen bara är en i raden av 50-talets monsterfilmer men ni kan inte ha mer fel. Det som gör "The Beast from 20,000 Fathoms" så speciell är den just är en av de första skräckfilmer där ett monster skapas eller väcks till liv av en atomexplosion. Filmen kom också att vara en stor inspirationskälla till Godzilla som idag är synonym till alla monsterfilmer, hur coolt är inte det? 

En annan stor aspekt som gör "The Beast from 20,000 Fathoms" till en odödlig klassiker är den superba monsterdesignen och de lysande stopmotion-effekterna skapade av creature featuremästaren Ray Harryhausen som senare kom att göra mästerverk som "Jason and the Argonauts", "Sinbad"-trilogin och "Clash of the Titans" som ni förövrigt också bör se omgående.

Året är 1960 och den första av Roger Cormans filmatiseringar av Edgar Allan Poes spökhistorier ser dagens ljus. 

Den unge Phillip anländer till slottet Usher för att hämta sin blivande fru Madeline. Problem uppstår dock när Madelines bror vägrar låta henne lämna huset levande på grund av en uråldrig förbannelse som vilar över släkten. Roger Corman skulle senare göra ytterligare fem mycket sevärda filmer med en härlig gotisk känsla baserade på Poes historier, med skräckikonen Vincent Price som återkommande stjärna.

Din första tanke bör nu naturligtvis vara, Edgar Allan Poe kombinerat med Vincent Price - varför har jag inte sett dessa filmer, hur ska jag överleva detta faktum? Svaret är enkelt, ta ett djupt andetag, införskaffa filmen, slå dig ner i soffan med tilltugg och vänner och bara njut, och ring mig dagen efter om inte paniken har lagt sig.

Så var vi ”äntligen” framme till den moderna skräckeran och filmen som många (även jag själv) anser vara den första renodlade slasherfilmen. Det lackar mot jul och en grupp tonåringar i ett studentboende förbereder sig för jullov. Förberedelserna avbryts dock av en obehaglig telefonstalker som snart börjar mörda studenterna en efter en. 

Den som förväntar sig en slasher där en maskerad galning mördar människor på löpande band på det ena sättet värre än det andra lär bli besviken. Visst serveras det flera finfina mord med det filmen framför allt bjuder på är atmosfär och en obehaglig stämning. 

När "Black Christmas" kom så blev den ingen större hit, bland annat på grund av att den vågade skildra ond bråd död kring jul. På senare år har den dock börjat få den respekt den förtjänar. För den inbitne slasherälskaren bör den ses som en helig graal då den hade hela fyra år på nacken då "Halloween" kom, och man kan tydligt se att "Halloween" har tagit inspiration från "Black Christmas".

I en intervju berättar filmens regissör Bob Clark att han hade haft en diskussion om "Black Christmas" med John Carpenter. Enligt Clark ska Carpenter ha sagt att han var ett fan av "Black Christmas" och undrade om Clark planerade en uppföljare och vad den i så fall skulle handla om. Bob Clark berättade att han inte planerade någon uppföljare, men om han skulle göra en så skulle den handla om att filmens mördare skulle återvända till sitt hus ett år senare, och att han hade döpt den till "Halloween".

Vi har kommit till mitten av 80-talet och nu ska vi snacka zombies! Freddy har precis fått jobb som vaktmästare på ett företag som levererar skelett och kadaver till bland annat skolor och sjukhus. Under en olyckshändelse lyckas Freddy och hans chef förstöra en behållare innehållandes en zombie som militären glömt i byggnaden, och snart är blodbadet ett faktum. 

Filmens handling har trots sitt namn ingen direkt koppling till George A Romeros "Night of the Living Dead". Det snarlika namnet fick filmen då filmen producerades av författaren till "Night of the Living Dead" som efter en rättighetstvist vunnit rättigheten till namnet "Living Dead". Filmen visar dock en stor homage till Romeros zombiefilmer, bland annat genom att en av filmens karaktärer berättar att handlingen i Romeros film har hänt på riktigt, det är också så filmen börjar. 

Filmen har också en bra blandning av gore och humor á la Romero. Det är också den film som etablerade att zombies äter hjärnor, bara det gör "Return of the Living Dead" till en grym rulle.

Det är få som inte känner till "Evil Dead"-stjärnan Bruce Campbell, om inte så är det han med en motorsåg i stället för en hand. "Army of Darkness" är den tredje och sista installationen av "Evil Dead"-filmerna (om man inte räknar med den pågående tv-serien "Ash vs Evil Dead"). 

Från att ha börjat som en riktigt otäck filmserie i första filmen till att ha börjat blanda skräck och humor i den andra (på ett perfekt sätt bör tillägas) har man i "Army of Darkness" helt och hållet valt att göra filmen till en komedi. 

Att man lyckats med detta är tack vare att man har lyckats utveckla karaktären Ash till den perfekta antihjälten. "Army of Darkness" är definitivt inte någon otäck film, men en Halloween utan Bruce Campbell är inte värd att fira. Filmen har två slut och utan att avslöja något av dem så är det den mer vemodiga och roligare directors cut-versionen som du helst ska se.

Under ett årtionde då skräckgenren främst bjöd på tortyrfilmer och asiatiska spökflickor kommer en liten film vid namn "Trick 'r Treat" som, istället för billiga jumpscares fokuserar på den atmosfär som existerar kring Halloween. 

"Trick 'r Treat" är en antologifilm och berättar fyra historier som utspelar sig samtidigt kring Halloween. Att berätta mer ingående om vad historierna handlar om vore att berätta för mycket, men tematiken kretsar kring vad som drabbar den arme sate som vågar bryta mot traditionerna under denna högtid. Filmen fångar på alla sätt den perfekta skräckkänslan en perfekt mix av skräck, humor och fantasi och är en av mina personliga favoriter att titta på under hösten.

Vi har kommit fram till slutet på vår resa. Under de senaste åren har filmbolagen börjat producera en hel del skräckfilmer med temat demoner och hemsökta hus. Jag vill dock lyfta fram en film som säkert många där ute kanske har sett det senaste året, nämligen "It Follows". Denna blivande skräckklassiker gav oss en ny fräsch idé som bygger upp spänningen bara genom att låta en person komma gående emot dig. Efter en utekväll har Jaime sex med sin pojkvän för första gången. Det visar sig dock att pojkvännens motiv till detta inte är sexuellt. Istället drabbas Jaime av en förbannelse som förföljer henne vart hon än tar vägen.

Det otäcka med ”It Follows” är varken några jumpscares, mängder med blod eller groteska demoner. Istället är det känslan av att ständigt vara förfölj och att alla du möter även din familj och dina vänner kan vara det som jagar dig. Detta faktum att vi ibland inte vet mer än vad huvudrollskaraktären vet blandat med att vi i förväg ser hotet innan huvudkaraktären gör det gör It Follows till en obehaglig film och en bra rulle att avsluta Halloweenfirandet på.