Steven Spielbergs fantastiska nya film "Ready Player One" är packad till bredden med referenser till popkultur av alla olika slag. Batman bestiger Mount Everest, Jokern och Harley Quinn är ute och klubbar, King Kong går loss tillsammans med en T-Rex och en Gundam-robot assisterar huvudkaraktärerna i strid. Den typen av nostalgiporr verkligen haglar från skyn och Spielberg skäms inte det minsta för det, han omfamnar det.
För många kan det säkert kännas krystat och manipulativt men för mig och många andra blev det en mysig tillbakablick till enklare tider, en varm och välbehövlig popkulturell omfamning i en tid av världspolitiska oroligheter och cynism. Hela filmen utstrålade den känslan för mig, men särskilt en specifik sekvens fick mig att verkligen rysa av välbehag. Enligt mig är det filmen absolut bästa scen och förmodligen det finaste jag har sett på en bioduk på flera år.
Mild SPOILERVARNING för det som följer nedan.
Redan när det började bli klart att karaktärerna i filmen skulle ta en avstickare in i Stanley Kubricks gudomliga "The Shining" fylldes jag av ren lycka. Jag vet sedan tidigare att Spielberg älskar Kubricks skräckmästerverk precis lika mycket som jag gör och håller den som en av tidernas bästa filmer (vilket det är), och det gjorde tanken på ett fullfjädrat visuellt kärleksbrev helt oemotståndlig.
Utförandet levde sedan upp till de förvätningarna och mer därtill. Det hela börjar med att "the high five" äntrar Overlook Hotels "great hall" (bilden ovan) till tonerna av den dånande Wendy Carlos-musiken och fotot skiftar över från den ultrapolerade digitala känslan till en celluloid-doftande och grynig bild som stämmer bra överens med John Alcotts arbete i "The Shining".
Väl framme vid skrivmaskinen som vi alla känner igen hittar "Ready Player One"-gänget likt Wendy (Shelley Duvall) de sidor som en nu spritt språngande galen Jack Torrance (Jack Nicholson) har skribblat ihop. "All work and no play makes Jack a dull boy" står det olycksbådande nog på varje sida, men här har Spielberg kombinerat det hela med lite nytt DNA. Istället för vanliga rader är orden inramade i form av nycklar, de nycklar som agerar centrala McGuffins i "Ready Player One". Han har också gjort det till en sorts klocka som tickar neråt för att ge karaktärerna en uppfattning om hur lång tid på sig de har på sig att fullfölja utmaningen.
När en tennisboll rullar fram till den intet ont anande Aech (Lena Waithe) som inte har sett "The Shining" vet hon inte att det är ett ytterst dåligt tecken, så hon tar en liten sväng ner i korridoren.
Väl där möter hon tvillingsystrarna Grady som hon också tror är helt harmlösa, de ser ju ut som ett par gulliga små flickor. När de beger sig in i den röda hissen som vi också känner igen så väl vill Aech hänga med, något som både vi och Parzival (Tyler Sheridan) vet är den sämsta idén hittills. Dessvärre träffar Aechs finger öppningsknappen innan hon hinner inse vad som håller på att hända.
Likt i "The Shining" öppnas dörrarna och släpper ut en tsunami av blod som sveper iväg karaktärerna genom Overlooks kyliga korridorer. Kameran flyter först med i samma takt som karaktärerna, men stannar sedan till vid ett bekant fotografi som hänger inramat på väggen.
Istället för Jack Torrance i mitten av den fotograferade gruppen är det Halliday (Mark Rylance), Oasis skapare, som vi ser med händerna utsträckta på främre raden. Sedan fortsätter den blodiga forsränningen tills Aech lyckas undkomma in i ett hotellrum, men inte vilket rum som helst. När texten "Rum 237" uppenbarar sig på dörren vet alla fans av "The Shining" vad som väntar, men jag trodde verkligen inte att Spielberg skulle våga gå hela vägen med det.
Men det gjorde han, för likt i Kubricks film får vi se den nakna kvinnan i badkaret (dock med de mest intima delarna av kroppen utom synhåll) förvandlas till en ruttnande gammal tant som vill allt annat än väl. Till skillnad från i "The Shining" rycker hon dock fram en kniv och börjar frenetiskt attackera Aech, varpå stora yxor börjar hugga igenom både dörren och väggarna.
I tumultet som uppstår hamnar Aech plötsligt, via Oasis VR-magi, i den snåriga och snötäckta labyrinten där finalen i Kubricks film utspelar sig. Yxorna fortsätter hugga från alla håll och kanter och efter en kort jakt lyckas hela gänget ta sig in till hotellet igen, där de hör musiken från balsalen och går in för att ta sig an den avgörande utmaningen.
Efter det avviker sedan Spielberg från "The Shining"-mytologin och introducerar någon sorts zombiedans istället för den mer ordinära dansen i Kubricks film. Varför vet jag faktiskt inte riktigt, men även fast jag kan känna att det hade varit snyggare att följa Kubricks regler hela vägen ut så gör den biten onekligen sitt jobb och den må vara mer visuellt intressant och spelmässigt utmanande än alternativet.
Hur som helst, hela den här sekvensen är den tveklöst mest djupgående, ambitiösa och imponerande referensen i hela "Ready Player One" och jag beundrar verkligen Spielberg för att han vågade avvika från den mer gamer-centrerade inriktningen i resten av filmen för en scen som talar specifikt till oss inbitna filmnördar och Stanley Kubrick-fans. Känslan av att ständigt vara några steg före Aech och veta vad som lurar runt varje hörn gav en oändligt njutbar upplevelse och jag vill se filmen på bio fler gånger bara för att få avnjuta den här biten igen.
I vår intervju med Ernest Cline, författaren bakom förlagan, avslöjade han att detta är en helt ny skapelse till filmen och inte något som är adapterat från boken. Planer fanns på att använda filmer som "Blade Runner" och "WarGames" innan valet föll på "The Shining", och jag är så lycklig över att det blev den sistnämnda och på pappret minst kompatibla av de tre titlarna. Det oväntade men likväl passande tonskiftet kommer på precis rätt ställe i filmen och tillför helt ny energi inför den stundande finalen. Kärleken från filmskapare till filmskapare verkligen flödar och den finstämda symbiosen mellan det gamla och det nya gjorde mig nästan rörd.
Förhoppningsvis kan det här också bli en väg in till Kubricks verk för de yngre skarorna i publiken som likt Aech förmodligen inte har någon aning om vad det är som försiggår i den här scenen. Bara tanken på att några av dem kommer gå hem från biosalongen, slänga i "The Shining" i bluray-spelaren och få sina hjärnor sprängda för all framtid gör att jag vill ge Spielberg en lång kram av tacksamhet.
Håller du med om att "The Shining"-hyllningen är det absolut bästa i "Ready Player One"?
