När "The Walking Dead" tog slut 2022 lovades en fortsättning. Eller flera. Och de kom också, i plural. Men vi här i vår pöl har av olika oklara anledningar fått vänta.
Nu är de dock äntligen här. Disney+ har gett hemvist till tre separata fortsättningar som bjuder på outtröttliga hjältar och en kavalkad av ruttnande lik samt annat gegg. En av dessa serier lyser starkast och lyckas pumpa visst liv i den gamla franchisen som sett sina bästa dagar. De två andra var väl max trivsamma, men saknade det där lilla extra som vi efter ”The Last of Us” förväntar oss från zombiedystopier.
Nedan följer tre kortare recensioner av "The Walking Dead"-spinofferna som nu äntligen har släppt sina första säsonger hos Disney+ här i Sverige:
"The Walking Dead: Dead City" - Kärt återseende av Maggie och Negan
”The Walking Dead: Dead City” var den första fortsättningen att komma efter att moderserien gått ur tiden. I denna återförenas Maggie (Lauren Cohan), som senast sågs bli ledaren för Hilltop, med sin ärkenemesis Negan (Jeffrey Dean Morgan). Han är monstret som traumatiserade henne, men också oss tv-tittare när han mosade sönder hennes make Glenns huvud med ett taggtrådsprytt basebollträ för ett gäng år sedan.
Sedan dess har han gjort en hel del gott och också blivit delvis förlåten av flera, men relationen till Maggie är fortsatt lätt ansträngd. I ”Dead City” ska hon och han något motvilligt samarbeta för att hämta hem Maggies och Glenns son Hershel som kidnappats av en överlevande liga med högsäte i ett zombieöversvämmat Manhattan.
Det finns några intressanta och roliga nya zombiegimmicks och häftiga vapen som piggar upp vilken tristess som helst. I New York-kloakerna har liken ruttnat till den grad att nya mutationer bildats och vi får möta vandrande döda med flera huvuden och andra lemmar sammansmälta. Visuellt levererar därför detta, i alla fall när det kommer till skvätt av blod och kroppsdelar, även om själva intrigen stundvis är banal värre.
Cohan och Morgan har dessutom genom allt, fantastisk kemi och det är också den som trots allt gör detta till en hyfsat trevlig upplevelse, klart värd min tid. De två är med övertygelse sina karaktärer, genom den känslomässiga bergochdalbanans alla turer, och engagerar när historien inte gör det.
”Dead City” bjuder på den ultimata kampen mellan förfall och överlevnad. Återigen får vi bevisat för oss att människans värsta fiende inte är de själlösa vandrarna, utan de som fortfarande med blodet pulserande, lever i dess skugga. Jag har svårt att se att detta kommer övertyga några nya tittare, men vi långvariga fans är glada för att få träffa två älskade gamla bekanta, men också för att ännu en gång få vårt lystmäte för död och förruttnelse mättat.
Sämst: "The Walking Dead: The Ones Who Live" lämnar en del att önska
Den här fortsättningen tar vid direkt efter Ricks medverkan i moderserien slutade. Det vill säga flera år innan den historien egentligen kom att ta sitt tveksamma avsked.
Vi får följa Rick Grimes (Andrew Lincoln) i sin nya kidnappade tillvaro hos CRM (The Civic Republic Military), där han lever ett farligt och på många sätt ovärdigt liv. Tack vare minnen av sin älskade Michonne och dottern Judith orkar han genomlida sina strikt strukturerade dagar.
Som bekant (för oss som sett "TWD") lämnade även Michonne (Danai Gurira) originalserien, liksom barnen och de andra, för att ge sig ut på en resa och leta reda på Rick. Detta är den resan. På många sätt är det här därför en berörande och poetisk kärlekshistoria i ruinerna av mänsklighet och värme. Och jag måste medge att Lincoln och Gurira fortfarande lyckas övertyga sitt gestalta längtandet och den vackra kärleken som deras karaktärer trots oändliga motgångar har till varandra.
Vid sidan av Michonnes sökande, får vi följa Rick som försöker finna mening i sitt nya sammanhang. Det är enormt omskakande, på ett djup känslomässigt plan, att se honom, som ju alltid har varit en stark ledare och hjälte, helt nedbruten och apatisk, så långt från sitt forna jag. Hans kamp för att finna en anledning att fortsätta leva utan ett syfte eller sin familj, är det mest engagerande i ”The Walking Dead: The Ones Who Live”, men också ordentligt upprörande.
I övrigt finns en hel del övrigt att önska och jag tycker det är trist att så mycket tid ges till nya ytliga antagonister som är på gränsen till klyschiga. Det blir också stundvis ganska upprepat och rätt segt, innan serien får mer fart mot slutet. Men jag är ändå hela vägen glad och tacksam för återseendet. Framförallt behövde jag få veta vad som faktiskt hänt Rick, men också Michonne, sedan hon gav sig ut efter honom.
När sista avsnittet går mot sitt slut, känner jag att detta ändå var ett sevärt och hyfsat spännande karaktärsdrama, som lyfter tack vare våra band till de vi får följa. Vi som gillat originalet får i och med detta en efterlängtad fortsättning, men också se riktigt bra skådespeleri och fint samspel mellan välkända karaktärer. Mer tveksamt är om den funkar som fristående serie att fånga in nya tittare med.
Bäst: "The Walking Dead: Daryl Dixon" uppfyller mina höga förväntningar
Daryl Dixon (Norman Reedus) var utan tvekan en av de mest älskade personerna i ”The Walking Dead”. Därför gjorde också nyheten om en spin-off med honom i huvudrollen mig och flera andra, oändligt glad!
Daryl hade ovanligt lite att göra mot slutet av originalserien efter att Rick försvunnit, så förväntningarna var enorma på hans comeback. De förväntningarna infriades också, med råge!
”The Walking Dead: Daryl Dixon” är exakt så som en lyckad spin-off ska vara. Vi får i en välberättad historia med högt tempo hänga med vår favoritprotagonist på nya äventyr, i helt nya miljöer. Vi presenteras flera andra mångfacetterade karaktärer som fyller en funktion i dramaturgin utan att någonsin ta fokus från det som är det viktiga i berättelsen. Det viktiga i det här fallet är inblick i den motståndskraftiga komplexiteten hos vår centrala figur - Daryl.
På grund av omständigheter har han sedan han seglade iväg på sin motorcykel, hamnat på andra sidan Atlanten. Efter att ha sköljts upp på den franska kusten tas han till ett nunnekloster. Där övertalas han så småningom att ta sig an ett farligt uppdrag: att eskortera en ung pojke, en messiaslik frälsarfigur, till en religiös rörelse i Normandie. En militant organisation med starkt inflytande över de överlevande, ser dock helst att detta inte händer. Under den långa färden blir det därför många våldsamma konfrontationer mellan en aggressiv maktelit, och en liten men modig motståndsstyrka.
Zombieattackerna är egentligen relativt få, men desto roligare och om möjligt ännu brutalare. Genetiska experiment som resulterat i superzombies och döingar med brännande beröring, bjuder oss på många nya innovativa sätt att ha ihjäl dem på, vilket i sin tur leder till häftiga ”oj jäklar”-ögonblick.
Resan som Daryl ger sig ut på med den unge Laurent och en beskyddande nunna blir väldigt händelserik och underhållande, med flera spännande möten, många natursköna omgivningar och intensiv dynamik mellan karaktärerna. Denna säsong väver dessutom in intressanta religiösa och filosofiska frågeställningar som kittlar tanken ytterligare.
Att se Frankrike i ruiner efter en zombieapokalyps ger ytterligare lager till hela franchisen. De inledande bilderna med ett vingklippt Eiffeltorn och karga kyrkbyar påminner om vackra renässansmålningar och får mig att vilja se ytterligare zombifiering av även andra delar av Europa. Det slår mig att jag är rätt trött på USA som kontext och kanske därför välkomnar denna spinoff ännu mer.
Hur ska man då sammanfatta upplevelserna som dessa (i alla fall av mig) efterlängtade fortsättningar har burit med sig? Jo, man kan säga det som jag redan sagt, att två inte bringade så mycket till bordet, medan en tredje gjorde det med besked.
Trots att originalserien började trampa vatten redan för ett par säsonger sedan, har jag trofast likt en förälskad skolflicka stått vid dess sida. Även efter att den velade fram och tillbaka och till sist gjorde slut, för att sedan ändå vilja fortsätta ligga älskade jag den. Och jag kan inte låta bli att fortsatt starkt uppskatta att den i något format lever vidare, om än kippandes efter andan.
Inget av dessa spinoffs kommer på allvar kunna sätta sig mot framgångarna ”The Last of Us” lär skörda även framöver. Men jag känner tillförsikt över att i alla fall den om Daryl, inte kommer ge sig utan en kamp. En tredje säsong har fått klartecken och även om det antagligen kommer dröja alldeles för många år innan den når hela vägen hit, kommer jag sen sitta bänkad.
