Topp 10: Läskigaste barnen på film

Det är ett tacksamt grepp eftersom det blir mycket mer påfallande när barn har onda uppsåt än när vuxna har det. Kontrasten mellan de oskyldiga, små liven och deras onda handlingar är nervkittlande. ”Jordskott”, ”The Babadook” och remaken på ”Poltergeist” är alla aktuella exempel på filmer och serier som innehåller barn som ger oss kalla kårar.

Anledningen till deras beteenden är ofta att de växt upp i ogynnsamma förhållanden eller på andra sätt fått sin ondska från utomstående krafter som Djävulen eller onda andar. Och ibland är de monstren utan någon större anledning… ”Vi måste prata om Kevin” är inte en skräckfilm men Kevin (Jasper Newell, Ezra Miller) är helt klart det största monstret av de alla.

Det som skrämmer mig mest i skräckfilm och i verkliga livet är ungdomar i grupp och oprovocerat våld som gestaltas i filmer som ”Funny Games”, ”Eden Lake”, ”The Strangers” och ”Ett hus vid skogens slut”. Men nu får ungdomarna ge vika för det kanske näst otäckaste - de till synes väna, oskyldiga, små barnen… här är mina tio favoriter i denna vida skräckfilmsgenre. 

Henry verkar vara den perfekta sonen, änglalikt utseende och hjälpsam men bakom den oskyldiga fasaden finns en dold djävulusisk agenda. Tre år efter ”Ensam hemma” spelade Macaulay Culkin mordlysten psykotisk tolvåring i denna thriller med B-filmkänsla. Även om det inte är helt lätt att koppla bort Culkins tidigare roll är Henry och filmen perfekt på temat.

Barn med smutsig säckvävsmask över huvudet är överlag inget roligt.

Kanske den otäckaste av de alla är åttaåriga Rhoda, en fullblodspsykopat som ljuger, manipulerar, stjäl och mördar utan någon som helst ånger eller anledning. Hennes förtvivlade mamma försöker förgäves finna förklaringar till dotterns ondskefulla handlingar. Filmen, som är baserad på en pjäs som i sin tur är baserad på en bok, har blivit en kultklassiker. Denna film går i linje med att Rhodas ondska är medfödd.

Det såg roligt ut att cykla omkring på en trehjuling i korridorer i ett gigantiskt hotell som Danny gjorde. Men att mötas av enäggstvillingar som säger ”Danny come and play with us” och stundom är vid liv och stundom ligger döda i blod efter en massaker är riktigt obehagligt. Två identiska barn är helt klart dubbelt så ruskigt.

Under samma år kom två filmer med ”obehaglig-adoptivflicka-tema”. Tjejerna Esther (Isabelle Fuhrman, ”Orphan”) och Lilith Sullivan (Jodelle Ferland, ”Case 39”) är till synes de perfekta barnen med sina söta ansikten och oskyldiga uppsyn men är riktiga monsterbarn som inte väjer för att dupera och döda. Ferland spelar en annan ungdjävul (Alessa Gillespie) i ”Silent Hill”. 

Baserad på romanen ”Pet Sematary” av Stephen King från år 1983. Miko Hughes var knappt tre år när han spelade Gage Credd som förvandlades till zombie och dödade alla han känner. Det blonda håret, det söta ansiktet och så den genomonda illviljan på det. Skalpellen som skär genom baksidan av hälen är en scen som många av oss för alltid kommer att bära med oss. 

Den amerikanska remaken från 2002 (som är snäppet bättre eller åtminstone läskigare än sin japanska förlaga ”Ringu”) introducerade japansk skräckfilm för den västerlänska biopubliken och en flodvåg av liknande filmer följde på succén. Den mest omtalade scenen är den då Samara, den långhåriga spökflickan, med onaturligt ryckiga rörelser plötsligt kravlar sig ut ur en tv-apparat och fortsätter vidare mot sitt skräckslagna offer som sitter och tittar på videobandet där hon är med. Det finns många liknande spökflickor från asiatiska filmer (och amerikanska remakes) men Samara är värst av de alla (och populärast som Halloween-utklädnad). 

Stephen Kings novell som fick en filmatisering och som sedan fick sex uppföljare. Den handlar om en liten stad i Nebraska där traktens barn under 60-talet gick samman i en sekt och mördade alla vuxna. En halvdan filmatisering men indoktrinering i religiösa kulter och otäcka barn i grupp är en ”perfekt” kombo och den välklippta sektledaren Isaac (John Franklin) i Amish-hatt är läbbigast av de alla. 

Kontroversiell klassiker där fyraårige Harvey Stephens spelar Damien, Satans avkomma. Med sin svarta pottfrisyr, bleka uppsyn, enträgna blick och skeva leende är han ett barn som inte glöms bort i första taget.

Linda Blair var 12 år när hon porträtterade Regan MacNeil som blir besatt av djävulen. Blair belönades med en Golden Globe för sin roll och nominerades till en Oscar men när det framkom att McCambridge dubbat henne i många scener rök hennes chanser att vinna. Hennes tomma blick och stirriga uppträdande är inte att leka med och scenerna när hon masturberar med ett krucifix, spyr grönt på stackars präster och går en så kallad ”the spider walk” nerför trappan samtidigt som det forsar blod ur hennes mun gör henne till en förutsägbar men självklar vinnare på denna lista.

Bonus! Trots att barnet i ”Rosemarys baby” inte syns i bild måste det listas på en lista som denna. Att Roman Polanski i slutscenen vägrar visa det vi fasar för gör bilderna i huvudet om möjligt ännu värre.