Topp 10: Sagofilmer

Här begränsar vi oss till ”live action”-filmer med magiska sago-inslag, alltså får inga animerade/tecknade filmer eller filmer baserade på sagor som utspelar sig i en verklighetsförankrad värld utan magi (se till exempel "Freeway" med Reese Witherspoon och Kiefer Sutherland, som är baserad på Rödluvan) vara med denna gång. Så länge delar av filmen utspelar sig i en sagovärld, oavsett om denna är drömd eller fantiserad av rollfigurerna, eller om sagofigurer går att hitta i den ”verkliga” världen så får filmerna vara med. Här finns en del utrymme för hur man tolkar genren sagofilmer, vilka skulle ni haft med?

Mupparna-Jim Henson i regissörsstolen och Monty Python-Terry Jones som manusförfattare, när ni vet det så förstår ni säkert att detta är en galen värld full med dock-monster och skrämmande underfundigheter. Femtonåriga Sarah önskar bort sin lillebror till den ondskefulla Goblin-Kungen Jareths värld och han tänker behålla ungen, om inte Sarah kan ta sig igenom den farofyllda titel-labyrinten på tretton timmar. Jennifer Connelly är perfekt som den skuldtyngda Sarah och David Bowies hår är lika underhållande som hans skådespeleri. En film för hela familjen även om mindre barn kan känna sig räddare än de vill erkänna när de ser filmen. 

Världar kraschar samman när en ond drottning skickar en generiskt oskuldsfull prinsessa från den simpla sagovärlden till nutidens New York. Stor humor uppstår när den traditionella prinsessan och hennes charmprins, som kommer efter för att rädda dagen, möter den moderna världen. Filmen lyckas också med att, på intressanta sätt, diskutera könsroller och andra ämnen när den låter saga och magi möta verklighet och vardag. Filmen vill både ha kakan och äta den och den förutsägbara och konventionella upplösningen blir något av en besvikelse i jämförelse med resten av filmens innovativa leklust. Patrick Dempsey, känd som McDreamy för alla "Grey’s Anatomy"-fans (men för mig, och säkert många fler, främst som ”nörden” Ronald i "Can’t Buy Me Love"), och James Marsden är bra men den som skiner mest, i en roll som på allvar började hennes marsch mot stjärnhimlen, är Amy Adams som prinsessan som plötsligt får omvärdera allt hon tidigare lärt sig. 

Bröderna Grimms folklore-baserade sagor är, innan de blev gjorda barnvänliga för senare publiker, ofta fulla av skräckinjagande scenarion som inte är rädda för att berätta om livets hemskheter. Regisserad av Neil Jordan, som senare nått stor framgång med filmer som "The Crying Game" och "En vampyrs bekännelse", så utgår "The Company of Wolves" från Rödluvan när den berättar historien om en flicka som drömmer om vargar och andra skrämmande saker i skogen efter att farmor berättat störda sagor.  Den laddade stämningen är isande hotfull och specialeffekterna snyggt trovärdiga i denna film som väver ett komplext nät av sagor och sexualitet i skarven mellan barndom och vuxenvärld. Den underskattade karaktärsskådespelaren Angela Lansbury, som oftare borde bli ihågkommen för mer än hennes ikoniska roll som Jessica Fletcher i "Mord och inga visor", är ett inspirerat val för rollen som farmodern. 

De flesta som växte upp på 1980-talet, eller de som funnit filmen senare, får något drömskt i ögat när man nämner Bastian, Atreyu och Falcor. De är den ”vanlige” pojken, den unge krigaren och det jättestora hundliknande fantasifostret, med flygförmåga, som förgyller detta storslagna matiné-äventyr med en magi som har hållit generationer trollbundna. Det mesta av filmen utspelar sig i ett fantasiland men filmen har hjärtknipande kopplingar till verkligheten genom att Bastian i den ”verkliga” världen är en mobbad pojke utan vänner. Mixen av äventyr, moralkaka, sorg och glädje fungerar väldigt bra och får en att både fälla en tår och le bredare än Cheshire-katten. Filmen är gjord av den tyske regissören Wolfgang Petersen som annars främst är känd för "Das Boot" och en rad mediokra till dåliga Hollywood-filmer ("Poseidon"-remaken från 2006 är hans senaste och kanske sista film). 

När man ser det färdiga resultatet, som måste räknas till en av de mest ikoniska filmerna i filmhistorien, så är det svårt att tro att filmen, förutom Victor Fleming som fick den officiella titeln som filmens regissör, hade fyra andra ansedda filmskapare (George Cukor, Mervyn LeRoy, Norman Taurog, King Vidor) vid rodret vid någon tidpunkt i produktionen. Och då ska vi inte tala om de 19 personer som, förutom författaren L. Frank Baum som skrivit boken som filmen är baserad på, är noterade som medskapare till manuset på IMDb.  Trots denna problematiska inspelning så är det långlivad magi som skapas när Dorothy (Judy Garland) och hennes hund Toto transporteras till Oz och tillsammans med ett fegt lejon, en fågelskrämma och en plåtman tar sig an onda häxor med flygande apor och mannen bakom ridån. Att uppskatta hur stor påverkan filmen har haft på populärkulturen är omöjligt men referenser till filmen kan ses i allt från "Lost"-avsnitt till Hefner-låtar. 

Angelina Jolie är perfekt i huvudrollen som är starkt, både till utseende och beteende, inspirerad av skurken med samma namn i Disneys tecknade Törnrosa från 1959 (som i sin tur är baserad på en folksaga som gjorts känd av främst bröderna Grimm och Charles Perrault). Manuset, av Linda Woolverton ("Lejonkungen"), är något av det intressantaste med filmen och är fullt av intressant kritik mot krigshets, girighet och makttörst. Allra intressantast är hur filmen diskuterar patriarkat och matriarkat och ställer relevanta frågor om könsroller och maktförhållanden, något som gör att man tolka filmen som en allegori för den verkliga världen och finna smart subversiv kritisk analys. Det gör heller inget att specialeffekterna är poppigt snygga och perfekt anpassade till filmens mix av spektakel och intressant ämnesbehandling. 

De flesta tänker nog, när man nämner denna titel, på den tecknade Disney-filmen. Gott så men det har gjorts många adaptioner av sagan om "Skönheten och odjuret", som är skriven av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont och publicerades för första gången 1756. Denna version från 1946, regisserad av den oefterhärmlige Jean Cocteau, är min absoluta favorit. Filmen förgylls av ett skimmer som riktigt andas saga och bildflödet är lika poetiskt som dialogen. Så gott som varje bildruta är ett konstverk och Josette Day och Jean Marais är fullständigt lysande i titelrollerna. 

Tim Burton kan vara den mest sagoaktiga regissören i filmhistorien, det finns en ”fairy tale”-känsla i så gott som alla hans filmer. Ibland blir det irriterande men när det är bra så är det riktigt bra. Denna historia om en ensam man med saxhänder, som i oändligt vackra scener skapar konst av is och buskar, är en av hans bästa filmer. De finns ett genomträngande vemod som omfamnar dig när du ser filmen och kärlekshistorien i centrum är rörande fin. Den levandegörs av Johnny Depp och Winona Ryder som båda bidrar med skådespelarinsatser som är något av de bästa de åstadkommit. Att de var kära på riktigt syns verkligen och kemin är sagolik. Tyvärr slutar inte deras verkliga kärlekssagan lyckligt; Johnny Depps Winona Forever-tatuering har idag blivit ändrad till Wino Forever.  

Den mest kultiga av alla sagofilmer är denna meta-analys av allt vad saga heter. Filmen är fullständigt fullproppad med referenser och självreflexiv dialog men har också ett bankande hjärta som får dig att bry dig om rollfigurerna som mer än förmedlare av manusets smarta och träffsäkra poänger, filmen verkligen suger in dig samtidigt som den uppmanar dig att tänka på vad det är du ser. Att skapa ett verk som använder alienationseffekter för att diskutera idén av film och sagor samtidigt som det tar dig med på ett eskapistiskt matiné-äventyr är inte lätt, men "The Princess Bride" är just ett sådant verk. Att läsa rollistan är en fröjd: Robin Wright, Mandy Patinkin, Cary Elwes, André the Giant och Wallace Shawn är bara några av de som perfekt blåser liv i de knixiga rollfigurerna. Jag kan inte annat än att avsluta med det odödliga citatet ”Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.”

Den perfekta blandningen av saga och verklighet. Fantasi är något av en grundsten för att vi kan kalla oss människor, att vi kan komma på och förstå situationer och scenarion som inte har något med vår vardag och vår omedelbara situation att göra. Vi kan antingen fantisera själva eller njuta av andras fantasier i form av t.ex. filmer och romaner. Med fantasi kan vi fly vardagen eller bearbeta händelser och saker som kanske annars är för svåra att ta tag i eller förstå. "Pans labyrints" mix av de väldigt verkliga hemskheterna i fascismens Spanien och en flickas sagoaktiga fantasivärld av skrämmande varelser och monster, som hon flyr till för att undkomma och kunna hantera den verkliga skräck som finns runtomkring henne, visar detta på ett fantastiskt sätt. Guillermo del Toros påhittiga och mörka manus och hans följsamma och excentriska regi ger oss en film som både är utomordentligt intelligent och vidunderligt vacker.