Sommaren är över, löven har börjat falla till marken, och allting känns hopplöst. Matpriserna bara stiger, elräkningarna är värre än någonsin, den där filmen som du så länge planerat att se på Netflix har förmodligen plockats bort nu när du faktiskt ska ge dig i kast med att se den. För att råda bot på all denna misär skulle du förstås kunna sätta dig med det det färgsprakande plattforsäventyret "Astro Bot" (läs recensionen!) och låta bekymren försvinna i en kavalkad av roliga rymdbanor, eller så kan du göra som jag och faktiskt omfamna denna dystra årstid.
Här är de fem dystraste spelen som förstärker höstdeppen på bästa möjliga sätt. Spoilervarning kring "Limbo" och ”The Last of Us: Part II”.
5. ”Dead Space” (2023)
Du är Isaac Clarke, en ensam mekaniker på gruvrymdskeppet Ishimura, och du ska laga skeppet. En vanlig dag på jobbet, helt enkelt. Förutom att rymdskeppet visar sig krylla av odöda äckelmonster kallade Necromorphs, som gör allt de kan för att lemlästa dig med sina rakbladsvassa armar och ben. Det enda sättet att överleva, är om du lyckas lemlästa dem först. Överlevnadsskräck blir inte mer stressande än såhär!
Ända sedan originalspelet släpptes 2008, har jag klassat det atmosfäriska ”Dead Space” som ett lika grymt survival horror-spel som det bästa ur ”Resident Evil”-serien. När Electronic Arts förra året släppte en fullfjädrad remake av ”Dead Space” fick vi äntligen sätta tänderna i den uppfräschning som detta klaustrofobiska skräckäventyr så länge har förtjänat. Den kusliga, isolerade stämningen är intakt från originalet, men både ljus- och ljudeffekterna har fått sig ett rejält uppsving. I rymden kanske ingen kan höra dig skrika, men i mitt vardagsrum slår min skrämda falsettröst mot både väggar och tak när jag spelar remaken av ”Dead Space”.
Ända sedan originalspelet släpptes 2008, har jag klassat det atmosfäriska ”Dead Space” som ett lika grymt survival horror-spel som det bästa ur ”Resident Evil”-serien. När Electronic Arts förra året släppte en fullfjädrad remake av ”Dead Space” fick vi äntligen sätta tänderna i den uppfräschning som detta klaustrofobiska skräckäventyr så länge har förtjänat. Den kusliga, isolerade stämningen är intakt från originalet, men både ljus- och ljudeffekterna har fått sig ett rejält uppsving. I rymden kanske ingen kan höra dig skrika, men i mitt vardagsrum slår min skrämda falsettröst mot både väggar och tak när jag spelar remaken av ”Dead Space”.
Rekommenderas: om du älskar instängd korridorskräck i stil med ”Alien: Romulus” och ”Resident Evil”.
Rekommenderas inte: om du ogillar brutalt köttslafs. Blod och ben råder det ingen brist på i ”Dead Space”.
4. ”Death Stranding” (2019)
Hideo Kojima följde upp sin "Metal Gear"-svit med en vandringssimulator där du delar ut paket. Tråkigt? Ja. Stämningsfullt? Också ja. Det är något högst avkopplande med att i rollen som Sam Porter gå (läs: snubbla) runt i det ödelagda, karga USA och försöka hålla balansen med alla de lådor som Sam prompt försöker bära med sig på en och samma gång. Det finns inte mycket annat att göra, mer än att gå. Tur då att den postapokalyptiska världen är både vacker och väldigt fascinerande att gå runt i.
Storyn är som vanligt helmysko, men på det stora hela ska jag koppla samman ett splittrat USA med hjälp av min postutdelning till fots. Resan är full av Kojima-konstigheter, där du stöter på karaktärer med namn som Deadman och Die-Hardman, samtidigt som du har en liten bebis kopplad i en behållare på magen. Det låter superskumt när jag skriver det, men i spelet passar allting faktiskt väldigt bra. Extra plus till Norman Reedus och Léa Seydoux som båda gör minnesvärda skådisinsatser, även om jag knappt förstår vad det är som pågår under den långa vandringsturen...
Storyn är som vanligt helmysko, men på det stora hela ska jag koppla samman ett splittrat USA med hjälp av min postutdelning till fots. Resan är full av Kojima-konstigheter, där du stöter på karaktärer med namn som Deadman och Die-Hardman, samtidigt som du har en liten bebis kopplad i en behållare på magen. Det låter superskumt när jag skriver det, men i spelet passar allting faktiskt väldigt bra. Extra plus till Norman Reedus och Léa Seydoux som båda gör minnesvärda skådisinsatser, även om jag knappt förstår vad det är som pågår under den långa vandringsturen...
Rekommenderas: om du har gott om tid och gillar att traska omkring i vackra landskap.
Rekommenderas inte: om du är ute efter en glasklar story med varierad spelmekanik. I ”Death Stranding” går du omkring och levererar paket, punkt slut.
3. ”Limbo” (2010)
I detta sidoscrollande plattformsspel vaknar du upp som en pojke med målet att komma fram till din syster, i en värld som är alldeles svartvit. Det enda du kan göra är att gå, hoppa och dra i saker, inget annat. Det finns ingen dialog eller text som berättar storyn, och ingen musik heller. ”Limbo” är istället ett mycket lågmält spel med massor att säga i all sin tystnad. Min och andras tragiska teori är att pojken och hans syster har ramlat ner från sin trädkoja medan de lekte, och nu är båda två döda. När eftertexterna rullat klart får vi nämligen se samma träd som pojken vaknade vid i början av spelet, men nu ligger det två små klumpar på marken med surrande flugor runtomkring...
Under spelets korta gång stöter du på olika faror hela tiden, allt från rullande stenbumlingar och björnfällor, till spelvärldens vidrigaste spindel. När det gigantiska monstret visar sig för första gången och sträcker ut sina långa ben, bara för att sekunden senare spetsa pojken, är de kalla kårarna totala. Liksom allt annat i spelet sker detta i tysthet, vilket bara gör scenen ännu mer obehaglig. Det tar bara ett par timmar att klara ”Limbo”, men kanske är det just den korta speltiden som gör att du kommer minnas detta dystra äventyr för alltid.
Rekommenderas: om du vill ha en kortare spelupplevelse med kuslig stämning och blytungt tema.
Rekommenderas inte: om det du gillar bäst i spel är musik och en dialogtung story. I ”Limbo” finns ingetdera.
2. ”The Last of Us: Part II” (2020)
Medan det första spelet gav oss en blek men hoppfull historia om Joel och Ellies växande relation och gemensamma kamp för överlevnad, är ”The Last of Us: Part II” mest bara blekt. Efter att en viss Abby har slagit ihjäl Joel med en golfklubba under spelets tidiga timmar, går Ellie på en hämndresa som är full av dåliga val och enerverande karaktärsutveckling. Gång på gång får jag se hur hon väljer hämnd och hat istället för kärlek och förlåtelse, vilket gör att Ellie går från att vara en av mina absoluta favoritkaraktärer till att bli den jag avskyr mest i ”The Last of Us: Part II”.
Abby, som jag också får spela som under stora delar av uppföljaren, har däremot det omöjliga uppdraget att vinna min sympati efter att brutalt ha mördat favvofarsan Joel. Naughty Dog lyckas mot alla odds få mig på hennes sida och när eftertexterna rullar har jag större respekt för Abby än för Ellie. Det känns förstås supersorgligt i och med att jag älskade Ellie efter det första ”The Last of Us”, men samtidigt tycker jag att Naughty Dog varit oerhört modiga som berättat den historia de själva velat berätta istället för att bara blidka fansen. Det återstår att se om tv-seriens andra säsong råkar ut för samma sinnesrubbade hatstorm som förlagan ”The Last of Us: Part II”.
Rekommenderas: om du vill ha en riktigt tung hämndhistoria som kommer göra dig arg, förtvivlad och stundtals få dig att gråta.
Rekommenderas inte: om du vill fortsätta digga Ellie som karaktär och tycker att ”The Last of Us” slutade perfekt redan efter det första spelet.
1. ”Elden Ring” (2022)
117 timmar tog det, men nu är jag klar med ”Elden Ring” och dess sumobrottar-stora expansion ”Shadow of the Erdtree”. I det Mordor-liknande The Lands Between vet ingen riktigt vad som pågår, allra minst du som spelare, eftersom FromSoftware är extremt kryptiska i sina berättelser. Men du vet att du vill utforska varenda vrå av detta fantasy-drypande land! Du är en Tarnished och du har en dubbelhoppande häst att rida på, med uppdrag att döda enorma bossar i en värld där nästan alla vill dig illa. Det krävs inte många misstag för att du ska dö och få börja om.
Jag överdriver inte när jag säger att vissa bossar tagit 50-100 försök innan jag med nöd och näppe lyckats dräpa dem (jag tittar på dig, Mohg). Det är sällan några problem att ta mig till andra fasen av en bossfajt, men när motståndarens livmätare är nere på hälften sker ofta någon slags förvandling; bossen muteras och blir aggressivare, ändrar attackmönster och slår ihjäl mig på bara några sekunder. Kul, verkligen! Känslan när en boss väl besegras efter dussintals desperata försök är dock obeskrivlig. Helt klart det bästa med FromSoftwares spel.
Trots alla motgångar, tålamodskrävande bossar och den svårtolkade storyn, är ”Elden Ring” bland det bästa jag någonsin har spelat. Jag har sällan känt mig lika uppslukad av ett spel som jag varit under hela Hidetaki Miyazakis stämningsfulla magnum opus. Bara ett försök till, är mantrat som jag rabblat under mina 117 timmar med spelet. Bara en liten stund till... Spelberoendet (grym podcast förresten: Spelberoende) har varit ett faktum och jag längtar redan efter nästa genomspelning, trots att jag vet vilka horribla utmaningar som väntar.
The Lands Between kräver din fulla uppmärksamhet, men när du ger ”Elden Ring” din själ får du ett oförglömligt mästerverk tillbaka. Oförlåtande, men oförglömligt.
Rekommenderas: om du varit sugen på att prova Soulslike-genren men inte vetat var du ska börja. I ”Elden Ring” får du göra allt i precis den takt som känns bäst för dig!
Rekommenderas inte: om du hatar svåra bossar och ogillar tanken på att ge dig på samma fiende gång på gång på gång på gång på...
