Manusförfattaren bakom ”Tunna blå linjen” om parallella verkligheter

Cilla Jackert har arbetat mer än halva livet som manusförfattare och har bland annat skrivit ”Känn ingen sorg”, ”SPUNG” och ”Lite som du”. Vi har snackat med henne om att gå bortom sin bekvämlighetszon och konsten att skapa naturliga historier.

 

 

- Jo, men ibland får jag rannsaka mig själv för att komma fram till varför jag gör vissa val och varför jag vill berätta vissa saker. Det handlar mycket om reaktionerna på säsong ett, men också om hur allmänheten bemöter polisen. Det är otroligt starka åsikter i parallella spår om just poliser och deras arbete. Du kan se ett klipp från ett ingripande och det används både på polishatar- och polisälskarsidor. Det där att vi kan ha så olika åsikter om samma sak fascinerar och polisen måste ofta befinna sig, och springa, mellan dessa parallella världar.

 

 

 

- Scenen i avsnitt fem, där de sitter i en ring och pratar om polisens arbete på utvecklingsdagen, var klart säsongens svåraste. Avsnittsförfattare Malin Marmgren gjorde ett fantastiskt jobb med scenen men vi var alla jättepetiga med den och har gjort mycket research för att förstå alla karaktärernas ingångar.

 

- Det lättaste för mig var såklart att skriva om Jesses barn som har hörlurar på sig när han försöker prata med dem. Det är bara att hämta ur min egen verkligheten. Annars försökte jag göra varje scen värdig genom att ta fram det viktiga. Det måste behandlas med respekt, men inte för mycket respekt. Har jag valt att ta i de här svåra ämnena får jag ta ansvar för det också.

 

 

- Ja, men när jag jobbar med det går det inte att ta hänsyn till förväntningar, publikens reaktioner och recensioner utan det gäller att hitta någonting som jag tycker är tillräckligt intressant att berätta om. För det är nämligen fruktansvärt mycket arbete och enda ledordet är att det känns engagerande. Klart, nu när jag inte längre kan göra någonting med slutresultatet är det lite ”just det publiken ja, det ska recenseras och hej och hå”. Men under tiden jag skrev tänkte jag inte på det.

 

 

 

- Ja, många spelar sin egen yrkesgrupp. Vi tar in förskolelärare som spelar förskolelärare och gynekologer som spelar gynekologer, och så vidare. Många människor vill visa det perfekta i sitt yrke, men vi vet ju att ingen är perfekt. Jag tycker att det är så himla fint med den där förskoleläraren i avsnitt ett när Faye ska hämta sitt syskonbarn. Det känns så trovärdigt. Bara de där små grejerna höjer väldigt mycket. Fast det är hur vardagligt som helst blir det genuint. Jag kan bli väldigt glad när jag ser det.

 

 

- Mycket i vårt samhälle bygger på arbetskraft som kommer hit utifrån. Jag bor i Stockholms innerstad där det pågår renoveringar och byggen hela tiden. Det är säkert upphandlat på rätt sätt, men jag har läst böcker om hur även stora institutioner har haft renoveringar som sett riktiga ut, men som sedan visat sig inte vara det. Det är bara en gestaltning av något som vi är i hela tiden. Det går inte att gå ut på gatan utan att se att det grävs.

 

- I ett väldigt tidigt skede inför säsong ett träffade jag också Malmöpolisen för research. Han berättade för mig att de höll på att renovera poliskontoret och att de fick sitta med ytterkläderna på inne hela tiden. Då kände jag att det är en kul detalj. Det blir mycket liv och igenkänning i det här obestämda bilandet. Vardag på något sätt.

 

 

 

- Jag kände att det vore kul att öppna upp världen lite då det var något få poliser i säsong ett. Det blir väldigt mycket ”vi ringer på förstärkning och så kommer samma personer hela tiden”. Jag ville inte belasta dem för mycket, för till slut borde de ha bränt ut sig och gått in i väggen. Då bjuder jag hellre in nytt blod som också skulle ge sina svar på grundfrågan ”hur förblir jag en hel människa i en värld som ser ut som den gör?”.

 

- De skulle också interagera med dem existerande karaktärerna så de inte blev små satelliter. De måste in i vårt universum och då gäller det att ta till sina manusförfattarkunskaper och börja väva in dem i väven. Det är tufft för dem, men regissören jobbade hårt för att släppa ”vi” och ”dem”. Det känns också som ett viktigt beslut då det för min del är roligare att ha fler karaktärer. Även om det också är mer komplicerat då alla är på känslomässigt olika platser.

 

 

- Det har varit en enorm utmaning för mig att hela tiden att försöka bortse från rutinen som jag kan falla in i. Jag har ju jobbat över halva mitt liv som manusförfattare och då är det lätt att ta till dramaturgiska knep för att skapa konflikter och historier. Men det har jag verkligen försökt bortse ifrån här, och det kräver att jag är vaken i huvudet hela tiden. Det är jättekul, spännande och väldigt intressant, men också mycket svårt. Så fort jag känner att så här skulle jag kunna göra i en vanlig serie, då vill jag tänka bort det och i stället fundera över vad den naturliga historien är. Inte vad är det dramatiskt intressantaste, utan vad är det naturligaste.

 

 

 

- När jag började skriva den här tänkte jag att den här kan man ju skriva på hur länge som helst. Eftersom vi inte har en plot utan varje dag bjuder på nya uppslag. Men det är en enorm arbetsinsats som jag måste väga det mot att göra någonting annat som kanske känns intressantare. Jag kan inte svara på det helt enkelt. Det är väldigt mycket jobb. Barnen växer upp och mitt eget liv pågår. 18 timmar sammanlagd tid är ändå ganska mycket.

 

 

- Jag blir alltmer förtjust i Malmö. Först var det bara regn och grått och blåsigt och alla gick hukade under paraplyer och jag tänkte ”det här är ju värre än Göteborg”. Haha, nä förlåt, men förra veckan var jag på Anagrams nya kontor. Där var det supermysigt. Vi fick ner till Möllan och käkade lunch. Det är säkert superbeigt att säga Möllan, men jag utforskar staden bit för bit och ju fler ställen jag upptäcker desto mer växer den på mig.