Redan i augusti 2011 hörde jag för första gången talas om att den mexikanska regissören Alejandro González Iñárritu visade intresse för att göra en filmadaption av Michael Punkes roman "The Revenant". Jag var redan då ett stort fan av "Amores Perros" och "Babel" och blev därför givetvis oerhört förväntansfull när geniet bakom de filmerna skulle blåsa nytt liv i den episka berättelsen om Hugh Glass och hans jakt på hämnd. När det sedan började ryktas om att Leonardo DiCaprio och Sean Penn - ersattes sedan av Tom Hardy - skulle axla de två huvudrollerna seglade den direkt upp bland mina mest efterlängtade filmer. Så jag började vänta, och längta.
Jag hade dock inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle dröja nästan fyra och ett halvt år innan jag faktiskt skulle få sätta mig ner i en biostol på biograf Victoria i Stockholm och se det färdiga resultatet, men så blev det. Fördröjningar i förarbetet gjorde att DiCaprio tog sig an Martin Scorseses "The Wolf of Wall Street" först, och Iñárritu bestämde sig för att vänta på honom. Under tiden snickrade han istället ihop "Birdman" för att ha något att syssla med, en film som sedan tog hem fyra Oscars; bästa film, bästa originalmanus, bästa foto och bästa regi. Det är så det går när Iñárritu klackar ihop något lite snabbt.
Michael Keaton i "Birdman"
Michael Keaton i "Birdman"
När det väl var dags för "The Revenant" att projiceras framför mina ögon var jag djupt känslosam. Förväntningarna var givetvis skyhöga och man hade redan börjat höra från kritiker världen över vilken speciell bioupplevelse det är. "Speciell" är ett ord som inte räcker till på långa vägar skulle jag vilja påstå. Det vi som satt där i biosalongen bjöds på var kanske den mäktigaste filmupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. "Det måste ha varit så här det kändes att se "Apocalypse Now" på bio i slutet av 70-talet", tänkte jag. Föreställ er den gränslösa tillfredsställelsen; den film som jag hade längtat efter så länge visade sig vara ett kraftfullt, överväldigande och fulländat mästerverk som jag aldrig kommer att glömma.
Nu har jag sett den två gånger på bio och det lär bli minst ett biobesök till innan jag motvilligt kan acceptera att jag sedan kanske aldrig mer kommer kunna uppleva den i det formatet, med den bilden och det ljudet. Första gången blev jag helt överrumplad och satt mest med hakan i golvet, men nu efter en andra gång känner jag att jag har ett tydligare grepp om filmen och det som finns under dess yta. För trots att det har dykt upp en del kritik kring att storyn är lövtunn - vilket jag kan köpa, men enkelheten är ett plus för mig - så finns det oerhört mycket spännande att njuta av mellan raderna. Några av de bitarna tänkte jag utforska lite närmare nu, så räkna med att det finns spoilers nedan.
Jessica Chastain i Terrence Malicks "The Tree of Life"
Influenserna
En stor del av diskussionen kring "The Revenant" har handlat om dess väldigt påfrestande och unika produktion. Istället för att filma allt i en bekväm studio i London eller Los Angeles så transporterades hela produktionen ut i vildmarken i Alberta (Kanada) och södra Argentina. Enligt Iñárritu själv så var det primära målet med det tillvägagångssättet att åstadkomma något i stil med det Werner Herzog gjorde med "Fitzcarraldo" eller Francis Ford Coppola med "Apocalypse Now". De gav sig ut i de verkliga miljöerna, fick kriga med naturen och riskerade allt. Den råa autenticiteten i det kan aldrig tvingas fram.
Ett annat exempel är att den briljanta filmfotografen Emmanuel Lubezki - som kommer vinna sin tredje välförtjänta Oscar i rad i år - enbart använde sig av naturligt ljus under inspelningen, vilket oundvikligen resulterar i ett ytterst snävt tidsfönster för det som ska filmas. Dessutom spelades hela filmen in på platser där det blir ljust sent och mörkt tidigt, så pressen lär ha varit enorm. Men trots det så tar inte Iñárritu eller Lubezki några genvägar, de nöjer sig inte med någon sorts enkelt eller ordinärt bildspråk utan går istället all in.
Kameraarbetet i många scener för direkt mina tankar till Terrence Malicks filmer - särskilt "The Tree of Life" och "To the Wonder" (båda filmades av Lubezki) - då kameran tycks sväva fram från karaktär till karaktär, ofta en bra bit under ögonhöjd på skådespelarna. Många rörelser är så pass mjuka och flytande att det nästan är omöjligt att föreställa sig en mänsklig kameraoperatör som kontrollerar dem. Ett exempel på detta är den inledande actionscenen när Ree-folket attackerar och händelseförloppet skildras med en serie vackra, långa tagningar. Även flashback-sekvenserna - om man kan kalla dem för det - doftar Malick, särskilt när det gäller hur miljöerna är filmade.
Eftersom jag är relativt dåligt bevandrad i Andrei Tarkovskys verk så kunde jag själv inte dra kopplingar till hans verk, men om man tar en titt på Misha Petricks snygga videojämförelse så finns det ingen tvekan om att även hans bildspråk har vävts in i "The Revenant" på flera sätt. Iñárritu har också varit tydlig med i ett antal intervjuer att Tarkovsky är en av de regissörer vars filmskapande har påverkat honom allra mest.
En bit av meteoren slår ner i vattnet framför Fitzgerald (Tom Hardy)
Meteoren
Den här är lite klurig, men det första jag tänkte på när vi får se "eldsvansen" på vad som verkar vara en meteor var givetvis "Birdman". I den finns det nämligen också en minnesvärd scen med en meteor, om än väldigt annorlunda om man jämför med den i "The Revenant". Den stora frågan är dock vad den symboliserar, och varför den betonas så tydligt i filmen. Det känns för mig helt otänkbart att det bara är en sorts käck blinkning från Iñárritu till sin förra film, så pass enkelt är det inte.
Eftersom jag har sett och läst säkert ett dussin intervjuer med Iñárritu själv och även manusförfattarna bakom "Birdman" så vet jag nu att bildernas tematiska koppling där är Riggans (Michael Keaton) instabila mentala tillstånd. Den brinnande, högtflygande meteoren symboliserar topparna han känner, medan den följande bildrutan på de uppspolade maneterna på stranden symboliserar hans allra lägsta punkt, ett självmordsförsök. Det skarpa klippet mellan de två bilderna visar hur sårbar och trasig Riggan är, samt hur snabbt han kan färdas från toppen till botten.
Den tematiken går inte att applicera på "The Revenant" på ett vettigt sätt, och därför tror jag att det är uteslutet att det finns någon koppling där mellan. Det mest sannolika tycks vara att meteoren finns där för att betona människans maktlöshet och irrelevans inför naturen eller någon sorts högre makt om man så vill. Det verkar också som att den här korta sekvensen är en direkt kommentar till scenen som kommer precis före, där Fitzgerald (Tom Hardy) pratar med Bridger (Will Poulter) om gud.
Man får dock också ha i åtanke att det är en del av Glass drömsekvens, inte Fitzgeralds eller Bridgers. Det är just Glass undermedvetna som vi får en inblick i och meteoriten kan därför också eventuellt symbolisera honom själv. Likt en brinnande, hämndlysten naturkraft rör han sig närmare och närmare Fitzgerald, som i det ögonblick då han vänder sig mot kameran accepterar att det är lönlöst att fly det oundvikliga.
Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) och hans fru (Grace Dove)
Fåglarna
Det är tydligt att Iñárritu också väljer att visuellt betona fåglars betydelse på flera ställen i filmen. Första gången det märks är precis efter Ree-attacken i de inledande scenerna, då kameran riktas upp mot himlen där en skara stora, svarta fåglar - förmodligen korpar - cirkulerar i brandröken. Senare i filmen dyker korpar upp vid två andra tillfällen; Glass observeras av en korp när han med hjälp av krut försöker bränna ihop såret han har på halsen och i en av de drömska flashback-sekvenserna har den yngre versionen av Hawk (Forrest Goodluck) en korp på armen. Det ger helt klart en härlig extra krydda visuellt, men vad betyder det?
Inom många stammar i den amerikanska ursprungsbefolkningen är fåglar en vital del av mytologin, och det är också därför som de ibland vävs in i deras namn, likt "Hawk" eller "Snowbird". Olika fågelarter representerar olika saker, men rent generellt kan man säga att de ses som gudomliga budbärare som existerar mellan den fysiska verkligheten och den andliga världen. Med tanke på hur de används i "The Revenant" och i vilka scener de dyker upp tycks de här specifikt symbolisera de själar som lämnat sina döda människokroppar bakom sig. Kan korpen som vakar över Glass rentav vara "Hawk"?
Den scen som talar allra mest för att fåglarna är just själar mellan verklighet och andlighet är den som involverar det hjärtskärande mordet på Glass fru (Grace Dove). Precis efter att hon har blivit skjuten ser vi hur en liten sparvliknande fågel kryper upp ur skotthålet i hennes bröst och flyger iväg, ett grepp som verkar vara en tydlig hyllning till en liknande sekvens i Alejandro Jodorowskys "Holy Mountain". Hennes kropp kan inte hysa hennes själ längre, så den tar bokstavligen en helt ny form rakt framför våra ögon och flyger iväg. En av filmens allra vackraste scener, helt klart.
Smuts på kameralinsen i en av de inledande scenerna
Den fjärde väggen
Ett av de mest intressanta valen från Iñárritus och Lubezkis sida när det gäller filmens bildspråk är kontrasterna mellan realismen och det artificiella. Nästan alla delar av filmen tycks sträva efter en sorts stenhård, rå och osminkad hyperrealism, medan vissa stilgrepp är raka motsatsen till det och snarare underminerar sådana försök. Det jag främst tänker på är att det gång på gång görs tydligt att vi ser händelseförloppet genom en kameralins, då den i flera scener fläckas ner av blod, lera, vattendroppar eller imma. "Den fjärde väggen" blir synlig, helt enkelt. Om man siktar på ett nästintill dokumentärt och realistiskt resultat bör kameran vara så osynlig som möjligt, men här riktas uppmärksamheten till att den finns där.
"Men det kanske bara blev så" tänker säkert vissa av er nu, men så var det inte, det är ett högst medvetet val. Det ultimata beviset på det är att till och med andningen från björnen - som skapades med hjälp av fruktansvärt imponerande CGI - resulterar i imma på linsen, imma som då med andra ord är digitalt tillagd i efterhand. Rent visuellt tycker jag personligen väldigt mycket om den typen av intimt kameraarbete som går så pass nära inpå karaktärerna och miljöerna att linsen bokstavligen smutsas ner, men finns det också någon sorts djupare poäng med det?
Iñárritu har i en del intervjuer (exempelvis den här) sagt att han med åldern har tröttnat på realism - som alla hans filmer från "Amores Perros" till "Biutiful" präglades av - och att han nu vill göra något annat. Med "The Revenant" vill ha få fram det drömska och lyriska i berättandet, och för mig känns det lite som att det här är den moderna versionen av en berättelse som spreds vidare från person till person runt en lägereld. Att vi görs medvetna om det medium som användes för att föra den vidare är inget som sänker den, snarare tvärtom. Jag tycker att det fungerar utmärkt, då kollisionen mellan realismen och det artificiella också ger filmen en härlig visuell "edge" som den inte skulle ha annars.
Sekunderna innan Glass blickar rakt in i kameran
Den sista bilden
När jag ändå är inne på filmens relation till den fjärde väggen så är det omöjligt att inte ta en titt på den absolut sista bilden, då Hugh Glass vänder blicken rakt in i kameran och tittar på oss i publiken en kort stund. Där leker inte bara Iñárritu med den fjärde väggen, han bryter den. Glass tycks vara medveten om att vi har varit med honom på hela hans resa och att vi spänt observerar honom för att se vad som ska hända härnäst.
Men vad är det egentligen för blick han ger, och vad försöker han säga? Jag tolkar det som en dömande blick, att han försöker säga "det här är er värld". Vi kanske sitter där i våra bekväma biofåtöljer och tänker på hur skönt det är att civilisationen har avancerat en del sedan 1823, men vare sig vi vill eller inte så är det vår värld vi ser. Vi är fortfarande fördomsfulla mot våra medmänniskor, vi krigar med varandra, vi drivs framåt av girighet och det är bara en tidsfråga innan vi också får stryk av naturen. Riktigt så enkelt är det kanske inte, men någonting åt det hållet vad det jag kände när Leos blick borrade sig in i mitt medvetande.
Det är också spännande att reflektera lite över vad sekvensen med hans fru som kommer precis före betyder. Hon tittar på honom, vänder sig om och går sedan långsamt ut ur bild. Hur ska vi tolka det? Antingen kan det betyda att Glass efter allt det han har gått igenom kan gå vidare emotionellt och säga farväl till henne på riktigt, eller så är det mer av ett "följ efter mig" eller "vi ses snart" till sin döende make. För jag tycker helt klart att man kan argumentera för att Glass faktiskt dör där, särskilt med tanke på att hans andetag som fortsätter över eftertexterna blir glesare och svagare innan de försvinner helt. Det känns både rimligt och sannolikt.
Oavsett vilket av alternativen som faktiskt stämmer - om vi utgår från att det finns en absolut sanning - och vad den avslutande blicken innebär så var det en perfekt avrundning på en utsökt filmupplevelse. Frågorna man lämnar biosalongen med är fler än svaren man fick, vilket ofta är ett mått på en riktigt bra film. Med tanke på hur tidlöst berättandet och tematiken är har jag en känsla av att dessa frågor kommer att diskuteras i all oändlighet. Jag kommer i alla fall inte kunna släppa taget om "The Revenant" i första taget, den saken är säker.
Finns det något specifikt som ni tyckte var extra fascinerande med "The Revenant"? Kommentera nedan!
