När de flesta väljer att se film blir det ofta en lättsam, underhållande Hollywood-rulle - för det är ju trots allt om vad film fungerar som för många, underhållning. Men icke att förglömma så är film en konstform, ett sätt för samhällsmedvetna regissörer att berätta och upplysa om vad som sker i världen. Det är oftast sådana filmer som gett upphov till begreppet feelbad-film.
Feelgood är vi nog alla starkt bekanta med, från barndomens harmlösa Disney-filmer till mysiga romcoms och fartfyllda actionrökare. Men feelbad är något som av naturliga skäl klingar fel och skrämmer. Vi nekas det som vi växt upp med och vant oss vid; lyckliga slut, trivsam romantik, glad humor. Kvar är den mörka hemligheten.
Det är lätt att välja bort sådan som känns för äkta, för nära. Det är lätt att avfärda "sådant man ser på nyheterna" för att "få en trevlig stund i filmsoffan". Men man ska akta sig för att döma på förhand för bland dessa lite tyngre filmer finns filmupplevelser som kan stanna med en för livet. Filmer som inte bara ger en inblick i andra, kanske smutsigare och våldsamma delar av världen, utan även berör, griper tag och skakar om åskådaren.
Bland månadens DVD-släpp finns "Martha Marcy May Marlene", ett lågmält men desto mer obehagligt drama om en ung kvinna (lysande debutanten Elizabeth Olsen) som inte kan släppa oron om att den sekt hon en gång var fast hos ska komma efter henne. I Roman Polanskis "Carnage" skildras äktenskapsproblem och dysfunktionella vuxna relationer, "Shame" tar upp sexmissbruk och franska "Polis" handlar om brott mot barn.
Det är kanske inga kommersiellt gångbara teman men däremot starka filmer som berör men tyvärr ofta väljs bort till förmån för mer lättsmält film. Och visst, det finns en tid och plats för allt. Precis som med musik har vi stilar och genrer som vi går efter beroende på humör och sinnesstämning. Ibland vill vi skratta, ibland gråta, ibland skrika. Men när det gäller att framkalla de starkaste känslorna så är det filmer av denna typ som ofta lyckas bäst.
Oftast hittar man dessa titlar bland icke-engelskspråkiga prisvinnare, både på mindre filmfestivaler och Oscarsgalan (där "Nader och Simin - en seperation" senast blev Bästa utländska film). Personligen kan jag räkna några av mina starkaste filmminnen de senaste åren till filmer som grekiska "Dogtooth" (om en man som uppfostrat sin familj i en isolerad miljö), egyptiska "Kairo 678" (om sexuella trakasserier i Egypten) och kanadensiska "Nawals hemlighet" (om en kvinnas förflutna i Mellanöstern). Relevanta filmer som må vara svårsmälta men sticker ut och stannar kvar.
Oftast är våld och dess konsekvenser nyckelteman. Fast det skildras inte som i snygga Hollywood-produktioner utan som i verkligheten. Tyska Michael Haneke har uttryckt sitt missnöje med underhållningsvåld och gjorde den brutala "Funny Games" där två psykopaters terror mot en oskyldig familj aldrig visas men ändå känns in i benmärgen. Och att få fram den känslan är en konst som bör applåderas och uppskattas.
Det är inte alltid humöret är rätt men från och till ska man bjuda sitt intellekt på en sådan upplevelse.
