Varför är manusförfattare så underskattade?

Hur ofta är det egentligen man faktiskt reflekterar ordentligt över att varje film – liten som stor, mainstream som smal, bra som dålig – man sätter sig ner i biosalongen för att se en gång började som ett tomt blad utan innehåll? Vart man än vänder sig för att få sina filmnyheter eller liknande så märker man att en klar majoritet av det man läser rör skådespelarna som rollsatts i kommande filmer. Brad Pitt hit och Scarlett Johanson dit. Regissörer snackas det också en del om, men var är alla nyheter och information som rör stora manusförfattare och vad de pysslar med just nu?

Visst, det finns en del om man vänder sig till rätt ställen, men om man jämför med hur det rapporteras om skådespelare så är utbudet pinsamt glest. Givetvis måste tidningar, hemsidor och bloggar anpassa sig efter det som ”säljer” och då vinklas hellre rapporteringen kring exempelvis ”Guardians of the Galaxy” till att handla om Chris Pratt och hans framfart i Hollywood snarare än något så sällsynt som att det är en kvinna – Nicole Perlman – som ligger bakom stora delar av manusarbetet (tillsammans med James Gunn). Hur många av er som läser detta kände till henne innan jag nämnde namnet i den här kontexten? Väldigt få – om några – förmodligen, och ändå tycker ni med stor sannolikhet om ”Guardians of the Galaxy” väldigt mycket och har kanske till och med sett den två gånger på bio redan. Det är också där det grundläggande problemet ligger, att manusförfattare är så orättvist underuppskattade.

Om man tittar närmare på en films produktionsprocess och hur de i praktiken är uppbyggda så tycker jag nämligen att det är ytterst tydligt att det är manuset som är det obestridligt viktigaste. Orden som med hjälp av penna, skrivmaskin eller dator hamnar på det där tomma pappret genomsyrar ju verkligen allt – varenda liten aspekt – av det som händer i de senare faserna av produktionen. Alla val som regissören, skådespelarna, fotografen, klipparen och scenograferna gör grundas ju i det som står i den där heliga skriften som alla har varsin kopia av. Alla platser, alla karaktärer, alla dialoger – även om de till viss del improviseras fram – och alla bilder är sprunget ur det arbete som Nicole Perlman och de i hennes yrkeskategori gör.

Så hur är det då ens möjligt att det i princip aldrig pratas om manusförfattare? Varför är det inte de som överöses med hyllningar och ”cred” från kritiker – det räcker inte bara med det inkastade adjektivet ”välskriven” – och biopublik när deras verk blir framgångsrika? Förmodligen handlar det mycket om att de rör sig nästan enbart bakom kulisserna, långt bort från rampljuset. Många sitter kanske ensamma på ett kontor någonstans och gör sin portion av det intensiva jobbet innan den breda massan ens har hört talas om filmen som de just skapat från grunden. Det är först efter det som nyheterna och rapporteringen börjar landa på filmsajterna, och då är det förståeligt nog regissören som står i centrum eftersom att det är han/hon som just då har huvudansvaret.


Ett tydligt exempel på hela den här problematiken var när Aftonbladet hade videorapportering live från galapremiären av ”The Girl with the Dragon Tattoo” i Stockholm år 2011. Det pimplades drinkar, röda mattan var utrullad och de stora spelarna började droppa in en efter en. En kvinnlig reporter agerade ”berättarröst” och satte namn på alla de ansikten som anlände till biograf Sergel. Eller nja, nästan alla. Stellan Skarsgård, Rooney Mara, Daniel Craig och David Fincher var det inga problem att känna igen eller presentera, men när en av världens tveklöst bästa manusförfattare – den Oscarsbelönade Steven Zaillian – dök upp på mattan blev det knäpptyst i mikrofonen och kamerablixtarna blev märkbart färre. Zaillian är en gigant som har skrivit manus till filmer som ”Schindler’s List”, ”Gangs of New York”, ”Uppvaknanden”, ”American Gangster” och ”Moneyball”, men en professionell kulturjournalist som jobbar för en av Sveriges största tidningar vet inte att det är han när han står två meter framför henne.

Förmodligen är detta i praktiken både positivt och negativt för Zaillian och hans manuskollegor, men mest negativt. Det positiva ligger i att Zaillian kan gå på Walmart utan att bli attackerad av fans från alla håll och kanter, vilket exempelvis Daniel Craig skulle få problem med. Manusförfattare kan – tack vare att de är ganska anonyma – leva ett helt ”normalt” liv även om de blir oerhört framgångsrika i sitt yrke, då kändisskap inte går hand i hand med deras framgångar. Men kan inte regissörer som David Fincher också göra det? Visst, det kanske är fler som känner igen Fincher, men det är ändå inte särskilt många om vi ser till den breda massan. Så han kan också leva relativt anonymt och paparazzi-fritt, men samtidigt få mycket mer uppskattning för det han gör. Zaillian får nöja sig med att hyllas internt, på branschgalor och av de mest inbitna av cineaster. Det kan verkligen inte vara roligt, att känna att man kanske är den allra viktigaste kuggen i maskineriet men ändå hyllas och uppmärksammas allra minst.

Nu är ju ”The Girl with the Dragon Tattoo” en adaption av Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor” men även när det gäller originalmanus kvarstår problemet. Ta Aaron Guzikowski som exempel, hur många är det som pratar om honom? Hur många är det som ens känner igen det namnet? Guzikowski skrev manus till förra årets superhyllade thriller ”Prisoners” och byggde med den en redan smått klassisk film från grunden. Ur tomma intet skapade han på egen hand den oerhört komplexa, oförutsägbara och välstrukturerade storyn. Trots detta så är det oftast regissören Denis Villeneuve och skådespelarna Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman som nämns när man ska beskriva dess briljans. Detta har de gjort sig välförtjänta av då alla tre är essentiella delar i produktionen och bidrog till att filmen blev så bra som den blev. Det är inte där felet ligger, utan det som är fel är att Guzikowski helt utelämnas.


De enda manusförfattarna som faktiskt hyllas någorlunda rättvist är de som kombinerar sitt skrivande med regiarbete. Quentin Tarantino, Paul Thomas Anderson och Coen-bröderna kan räknas till den kategorin, som oftast både skriver och regisserar sina filmer. Det de gör är monumentalt på alla sätt och vis och självklart ska de uppmärksammas för att de kan hantera båda dessa överväldigande uppgifter, men varför inte dela upp kakan lite och även rikta hyllningskörerna åt de ”vanliga” manusförfattarna? Deras arbete är lika ovärderligt, och det förtjänar de att höra. Någonstans där ute sitter det en ny Aaron Guzikowski, Steven Zaillian eller Nicole Perlman och jobbar på mästerliga nya filmer, kan vi inte bara gemensamt bestämma oss för att visa lite uppskattning när de kommer ut?

Läs också:

Intervju med Peter Birro
Glada dagar för manusförfattare
Två manusförfattare kämpar med "Aquaman"
Malmöbo bakom "Doctor Who"-manus