Varför tycker vi att skräckfilmer är läskiga?

Det har visat sig att vi reagerar likadant på skrämmande situationer i film, som vi gör i verkliga livet. Trots att vi vet att det vi ser inte händer på riktigt, sätts samma processer igång i kroppen som om vi faktiskt hade varit i fara. Hjärnan tror helt enkelt att du behöver springa ifrån Freddy Krueger, eller ta dig ur det hemsökta huset, illa kvickt. Därför sätts stress-systemet i kroppen igång och du kanske spänner musklerna för att snabbt kunna resa dig från biostolen, eller skriker till för att varna andra om faran.

Att kroppens stress-system sätts igång låter kanske inte så trevligt. Man tittar väl ändå på film för att undkomma vardagsstressen? Men forskare har faktiskt märkt att kontrollerad stress är något som upplevs positivt. När du åker berg-och-dalbana, hoppar fallskärm, eller tittar på skräckfilm är det en självvald stress som sätter igång, som snarare upplevs som kittlande än ångestframkallande.

 

I en intervju med Vice säger Dr. Matias Clasen, en psykolog som studerat skräckfilmers effekt på det mänskliga psyket, att "genren låter oss frivilligt, och under kontrollerade omständigheter, exponeras för negativa känslor".

De starka reaktioner som sätts igång vid skräckfilmer kan ofta kopplas till en specifik rädsla, något som filmskapare till allt högre grad utnyttjar.

 

 

 

Att skräckfilmer anspelar på en rädsla för att dö känns väl ganska självklart. Det är ju den mest inrotade rädslan vi har. Men filmskapare använder ofta vissa tricks för att förstärka denna rädsla. Ett trick man ofta använder är att skapa starka associationer mellan huvudkaraktären och tittaren. Vi är i regel inte rädda för att vi själva ska dö, och därför gör detta att rädslan förstärks.

 

Ta de klassiska slasher-filmerna från 90-talet till exempel. I filmer som “Jag vet vad du gjorde förra sommaren” och “Scream” blir kameravinklarna snävare när otäcka scener närmar sig. Vi ser ofta bara vad huvudkaraktären ser och inlevelsen i scenen, samt rädslan, blir starkare.

 

 

 

Vi är programmerade att reagera starkt på blod. Vi behöver dels kunna undvika farliga situationer där blod förekommer och även kunna agera snabbt när vi själva börjar blöda. Gore-filmer som “Evil Dead” och “Hostel” används denna mekanism på ett mer än blygsamt vis. Blodiga scener får en att reagera starkt, utan samma behov av att bygga upp en oviss rädsla.

 

 

 

På senare tid har en grupp art-house skräckfilmer växt fram, där man använder nya tekniker för att skrämma tittaren. Ta den hajpade filmen “Midsommar” som exempel. Den använder sig inte av traditionella skrämseltekniker. Istället målar de upp en situation som successivt blir konstigare och konstigare. Obehagskänslor byggs upp av allt underligare ritualer och människor som successivt beter sig på ett mer hotfullt sätt.

 

Precis som att rädslan för att dö är naturlig för oss, är även rädslan för det annorlunda djupt rotad. Människor som beter sig konstigt kan potentiellt vara ett hot för ens överlevnad.

 

 

 

I moderna skräckfilmer används även samhällets funktion och regler för att skrämma oss. I framtida dystopier utmålas samhällen där rasistiska eller fascistiska konstruktioner fått fäste och används för att terrorisera olika grupper och individer. Även i skräckscenarion som utspelar sig i nutid kan liknande förhållanden framhävas. Stephen Kings “Desperation” handlar om en obehaglig polis som missbrukar sin position för att tortera de som kommer i hans väg. Även Jordan Peeles “Get Out” anspelar på tydliga rasistiska teman och maktförhållanden mellan USAs vita och svarta population.

 

Det är alltså inte så konstigt eller onaturligt att skräckfilmer uppskattas av många. De tillför ett extra lager till filmupplevelsen, som ingen 4D-biograf någonsin kommer i närheten av. Dessutom är det betydligt billigare än att hoppa fallskärm.