För fem år sedan besökte Todd Phillips Venedig filmfestival med fantastiska ”Joker” som välförtjänt vann Guldlejonet, festivalens finaste pris. Segertåget fortsatte och Joaquin Phoenix kammade senare hem en Oscar för bästa manliga huvudroll.
Nu är han äntligen tillbaka med uppföljaren ”Joker: Folie à Deux” där vi återser Phoenix som den misslyckade komikern Arthur Fleck. Han sitter inne på rättspsykiatriska avdelningen i väntan på sin rättegång för de morden han utförde i första filmen. En dag träffar han på Lee Quinn (Lady Gaga), även känd som Harley Quinn och kärleken börjar spira.
Imorse var kön lång till båten som skulle ta oss journalister från Venedig till ön Lido där filmfestivalen äger rum. Ingen ville missa möjligheten att vara först med att se en av årets mest omtalade filmer. Det fanns en spänning och stor förväntan i biosalongen innan filmen drog igång.
Vart ska jag börja, Todd Phillips har lyckats igen med att leverera en storslagen, mörk och otroligt snygg film med flertal oförglömliga filmscener. Det animerade anslaget till filmen är genialiskt och briljant illustrerat av franska Sylvain Chomet ("Trion från Belleville"). Men i sin helhet tycker jag filmen känns för lång och entonig, den står och trampar lite på samma ställe.
Vad jag älskade med ”Joker” var hur man byggde upp Arthur Flecks karaktär. Vi lärde känna honom på djupet och fick en förståelse för hans livsöde. Den berörde mer på djupet, medan uppföljaren blir mest en snygg uppvisning.
Phoenix är och andas verkligen sin karaktär, han är fullkomligt perfekt med sina rörelser och mimik. Även sången levererar, men kanske inte så oväntat att han kan sjunga, det fick vi redan bevisat i ”Walk The Line” (2005) där han spelade Johnny Cash.
Lady Gaga fick aldrig en Oscar för sin rollprestation i Bradley Coopers ”A Star Is Born” men detta kan bli hennes revansch. Hon lyckas vara både sårbar, tuff och leverera de perfekta blickarna. Kemin mellan henne och Phoenix känns genuin. Deras samspel är klockrent och den galenskap de möts i blir stor underhållning.
Men framförallt är filmen en musikalisk odyssé från 40-tal och framåt där även narrativet i dialogen drivs av referenser till musiken.
Summerat en visuellt pampig filmupplevelse, som med fördel hade kunnat kortats ner. Förvänta er inte ett mästerverk som ”Joker”, men absolut ett måste under biohösten.
