Vi smygtittade på Scorseses briljanta och underbart skitiga "Vinyl"

Med tanke på att jag placerar "Boardwalk Empire" på en trygg position bland tidernas bästa tv-serier är det inte särskilt oväntat att jag blir oerhört förväntansfull när Martin Scorsese och Terence Winter har ett nytt HBO-projekt på ingång. Den här gången ska de skildra den växande musikscenen i 70-talets New York och ingen annan än Mick Jagger är med på tåget som producent. Jag fick nyligen möjlighet att se det två timmar långa (!) pilotavsnittet och tänkte ta och gå igenom vad det är som kommer att göra "Vinyl" till en vinnare.

Mästaren Martin Scorsese behöver ingen närmare introduktion, men det är utan tvekan hans namn som på förhand gjorde mig mest sugen på att se "Vinyl". Likt i fallet "Boardwalk Empire" så har han själv regisserat pilotavsnittet och det märks väl att det är hans säkra händer som håller i spakarna bakom kameran. Den här gången har han dessutom sagt att han är öppen för att regissera fler avsnitt framöver, vilket bådar mycket gott. Bara ett fåtal regissörsnamn utöver Scorsese har avslöjats, men att Mark Romanek - som bara sysslat med musikvideor sedan 2010 års "Never Let Me Go" - är en av dem säger en del om kalibern.

På manusfronten har vi Terence Winter, vars namn inte är lika känt. Som nämnt skapade han "Boardwalk Empire" tillsammans med Scorsese men han är också manusförfattaren bakom "The Wolf of Wall Street" och en av hjärnorna bakom "The Sopranos". Med hjälp av Scorsese, Jagger och Rolling Stone-journalisten Rich Cohen har han här byggt något som redan under de två första timmarna känns mycket mångfacetterat, engagerande och härligt komplext. 

Huvudkaraktären

Likt exempelvis Robert De Niro och Joe Pesci har Bobby Cannavale för mig alltid varit en skådespelare som tycks vara som född för att jobba med Martin Scorsese. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men varenda millimeter av dessa skådespelare bara skriker Scorsese och de passar alltid in i hans värld som handen i handsken. Tyvärr dök Cannavale upp i "Boardwalk Empire" - enorm prestation, för övrigt - först när Scorseses roll i serien hade reducerats till exekutiv producent, men nu har deras vägar korsats på riktigt. Det är nu bara en tidsfråga innan vi får se dem samarbeta i ett filmprojekt, kom ihåg var ni hörde det först.

Huvudkaraktären i "Vinyl" - skivbolagsbossen Richie Finestra - är utan tvekan Cannavales största utmaning hittills och om han fortsätter hålla samma klass som i piloten så lär han göra sitt livs prestation. Den dekadens och explosivitet som Finestra utstrålar är helt oemotståndlig och man sugs snabbt in i hans färgstarka universum. Han har "gått från botten till toppen" på sant Scorsese-manér och likt Henry Hill, Ace Rothstein och Jordan Belfort vill han skydda den positionen till varje pris när bubblan börjar närma sig bristningsgränsen. Det ska bli spännande att se hur långt desperationen över skivbolagets framtid kommer att driva honom och hur han ska hantera konsekvenserna av de omvälvande händelserna i piloten. 

Här har vi också en aspekt som gör det tydligt att Scorsese finns i hela seriens DNA. Huvudkaraktären kan som nämnt kopplas till exempelvis "Maffiabröder" och "Casino", men även i stilgreppen hittar man likheter. Ett exempel på det är Cannavales voiceover som direkt gör det tydligt - "So this is my story, clouded by lost brain cells and maybe a little bullshit" - att man kanske inte bör lita på honom till fullo. Berättelsen filtreras genom hans drogade och på alla sätt instabila psyke, så det finns ingen tvekan om att han är en "unreliable narrator", vilket jag älskar.

Även visuellt känns stilen väldigt drogpåverkad, frenetisk och "Scorsesesque". Om någon karaktär nämner en filmsekvens eller ett albumomslag klipps det in i bild och världen utanför bilrutorna är som en drömsk flytande sörja av neonljus. Extrema närbilder på cigaretter som tänds i slow motion, kokainlinor som dras och vinyler som snurrar finns det gott om. Det är inte direkt unikt, men det är rappt, det är snyggt och det är effektivt. Den drömska känslan når sin kulmen i pilotens avslutande scen som håller så pass hög "what the fuck!?"-nivå att det kommer bli ren tortyr att vänta på nästa avsnitt.

Ni Scorsese-fans där ute kommer dessutom att fullkomligt att älska en specifik scen som är en direkt, medveten hyllning till "Maffiabröder". Mer kan jag tyvärr inte avslöja utan att spoila för mycket, men det är helt fantastiskt att se Scorsese emulera sig själv. Eftersom piloten presenterar ett sidospår i handlingen som i allra högsta grad har med gangsters att göra så tror jag att det kan bli mer sådant framöver, inte mig emot. 

Det är här Mick Jagger kommer in, för med honom involverad i det här projektet vet vi att kvaliteten på musiken eller trovärdigheten i skildringen av New Yorks musikscen är det sista vi behöver oroa oss för. I det här första avsnittet ligger fokus främst på underbart tung rock som spelas i nerklottrade, "grungy" lokaler där golven är fulla med glassplitter, cigarettfimpar, tuggummipapper och kanyler. Eftersom serien tar sin början 1973 och utspelar sig i magiska New York ska det bli fascinerande att se hur hiphop, disco och punk börjar växa fram och ta mer plats. Det hintas en del åt alla dessa genrer (ABBA! "They will fill football stadiums!") redan här i piloten och de frön som sås bådar väldigt gott för de kommande avsnitten.

Trots att Richie Finestra och hans American Century Records är fiktiva skapelser så vävs verklighetens 70-tal in i berättelsen. Både New York Dolls och Led Zeppelin dyker upp i piloten och enligt uppgift så kommer vi få se skildringar av (mild spoilervarning!) exempelvis Alice Cooper, Lou Reed, Andy Warhol, Elvis och David Bowie längre fram i serien. Allra mest spännande ska det bli att se hur The Rolling Stones kommer att hanteras, kanske får vi se de unga versionerna av Jagger och Keith Richards? 

 

Sammanfattningsvis imponeras jag skarpt av pilotens ambitionsnivå, kvalitet och "vibe" och jag tror att det är osannolikt att man inte gillar det här om man är förtjust i 70-, 80- och 90-talets Scorsese. Det finns i princip "bara" ett möjligt scenario som jag är lite orolig över, och det är att substansen försvagas och att stilen då helt tar överhanden. Risken finns, men jag håller tummarna för att Scorsese, Jagger och Winter kan undvika det. Med Cannavale i huvudrollen lär det nog aldrig bli tråkigt, utan frågan är snarare om det här kan bli en klassiker eller inte. Vi får se.

"Vinyl" har premiär måndagen den 15:e februari på HBO Nordic och utöver Cannavale och Wilde hittar vi även Ray Romano (alla älskar honom!), Ato Essandoh, Juno Temple,  Max Casella, P. J. Byrne och Birgitte Hjort Sørensen i rollistan. Kolla in trailern nedan: