Suicide Squad 2016

Få filmer har nog varit så tyngda av förväntan och farhågor som DC:s senaste Marveldödare ”Suicide Squad". ”Man of Steel” och ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” tickade visserligen in mer än sin produktionskostnad men lyckades varken charma kritiker eller övertyga sina fans och knappast övertrumfa det övertag som Iron Man, Captain America eller X-Men hittills hållit hos biopubliken. Pressen har med andra ord varit mer än hög, något som trailer efter trailer ökat på ju mer vi fått skymta. Men det som skulle bli årets mest superlativhyllade film missar trots de bästa förutsättningar målet.

En paranoid amerikansk regering sätter med ”bad momma” Amanda Waller (Viola Davis) i spetsen ihop alla superhjältars mardröm i form av en otippad samling superskurkar. Det bästa motgiftet mot den rädsla som sprider sig för oberäkneliga ”meta humans” som Stålmannen och Batman. Ett antihjältetema som funkat förut och sannerligen funkar nu när vi som biobesökare länge översköljts av klyschigt rättspatos och uppoffringar i martyrstil. När så Midway City blir skådeplatsen för ännu en ”ödelägga-världen-och-utrota-mänskligheten-plan” så sätts antagligen den coolaste räddningspatrullen i stan in. 

Visst var det dags för DC att bemöta Marvels aldrig sinande uppställning av skurkar och hjältar inte minst med några kvinnliga ess där hajpade Harley Quinn (Margot Robbie) visar att hon är mer än bara ett kort i Jokerns händer. Att doldisen David Ayer genom att skriva manus och regissera fått i uppdrag att tygla skurkgänget i ”Suicide Squad” är sannerligen ett privilegium för någon med ”Sabotage” på CV:et men med en tydligt märkbar tanke från DC:s sida. Som många redan misstänkt är det här en film som satsar på snygg, cool och lättsam action och med det har man redan avgränsat sin målgrupp.

Och man har tagit åt sig av den tidigare kritiken och den mörka tonalitet som deppade ner "Batman v Superman" har fått stå åt sidan för en mer lättsam ton i LSD-stil. Men lyhördheten till trots är det en film som lämnar minst lika mycket eftersmak som mersmak. En högoktanig action som varken tycks andas eller tänka när den plöjer genom explosiv scen efter annan medan vi peppras med oneliners som till slut tappar sitt humoristiska sting. Det går helt enkelt inte att dölja att ”Suicide Squad” inte har mycket till story under all denna coola musik och slow motion. En friktion som blir plågsamt tråkig och pinsam under de mer än två timmar mastodontfilm som Warner Bros kostat på sig.

”Suicide Squad” kommer antagligen mottas med en viss besvikelse av de fans som hoppats på en storslagen återkomst eller åtminstone motvikt mot Marvel. Även av de som låtit sig charmas av Jared Letos Joker som inte får mycket mer utrymme än att stöna sig genom filmen. Ett knappast rättvist prov på vad DC:s universum verkligen har att erbjuda utan i slutändan en bortkastad potential. Vi får helt enkelt hoppas på uppföljaren.