Mannen på taket 1976

Det inledande mordet på Sabbatsbergs sjukhus borde ha gjort Hitchcock nöjd. En febrig man i pensionsåldern slaktas av en bajonett utan att vi får se något annat än blodkaskader mot golvet skildrat genom offrets ögon. Och höra plaskandet när kroppen tumlar omkull.

När Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad börjar nysta i mordet framkommer det snabbt att mordoffret var en synnerligen illa omtyckt före detta poliskommissarie vid namn Stig Nyman. Denne var ett sadistiskt rötägg med militärbakgrund som praktiserade sin maktfullkomlighet genom regelbundna övergrepp på misstänkta, i en poliskultur där det är legio att hålla varandra om ryggen och se till att klagomål från offren avskrivs innan de ens når statusen av ett ärende.

Kritiken av denna "kåranda" är mer påtaglig i Sjöwall/Wahlöös roman än i filmen, men när Beck mumlar att "Vår förbannade sammanhållning har blivit som nån sorts andra natur för oss" ger han ändå ett bittert uttryck för det faktum att en dålig polis mycket sällan behöver stå till svars inför allmänheten. Hans kollega Kollberg (Sven Wollter) instämmer att det är svårt nog att få rätt mot en vanlig polis, mot en poliskommissarie finns alternativet inte ens på kartan. I Stig Nymans fall visar sig de nedtystade tjänstefelen vara så många att Beck, med benägen hjälp av den aldrig överentusiastiska Einar Rönn (en Guldbaggebelönad Håkan Serner), snart ändå får upp ett spår.

Det är precis när bitarna börjar falla på plats som Widerberg skiftar tempo och gör sitt avtryck i svensk actionfilmshistoria - definierar den, snarare - genom att låta mannen på taket öppna eld mitt i Vasastan. Kollberg och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg) hamnar mitt i händelsernas centrum, den senares anrop över polisradion är så klassiskt att det sedan 1992 står att läsa på en skylt på den aktuella gatan:

"Det här är Gunvald Larsson. I fastigheten Dalagatan trettiofyra finns nu en vansinnig människa, som skjuter från taket eller översta våningen med ett automatgevär. Det ligger två döda poliser framför Eastmaninstitutet. Slå larm i alla innerstadsdistrikt."

Sett med tidens ögon var det naturligtvis spektakulärt att fylla Odenplan med tretusen statister, eller för den delen att förlita sig på handhållen kamera i så stor utsträckning som Widerberg gjorde i "Mannen på taket". Själva helikopterkraschen - som sker på Odenplan istället för i Vasaparken som boken anger - chockerar kanske inte en åskådare år 2014, som är van att se sådana manövrar utföras med hjälp av programvara. För en yngre generation, en som är uppvuxen med trehundra generiska Beck-filmatiseringar anpassade för den tyska hemmabiomarknaden, ligger behållningen snarare i de scener som inte skildrar våld.

Det lär ha varit en uttalad ambition av Widerberg att göra en "French Connection" på svenska, och jag tror att ytterst få skulle säga att han misslyckades i det ärendet om man med detta avser en kriminalfilm av högsta internationella snitt. Men "Mannen på taket" är med sin luttrade polisjargong och sina autentiska men svårt humoristiska replikskiften roligare än Jimmy "Popeye" Doyles cyniska grymtanden. Flera dialogscener bjuder på stor behållning även om man lyfter dem ur sitt sammanhang - när Lindstedt och Serner som Beck och Rönn gnabbas återhållsamt med varandra, när Gunvald Larsson käftar med överheten eller för den delen sänker humöret hos en övertänd beväpnad civilist:

"Har du licens för den där?"

"Näe."

"Då blir det tråkigheter."

Widerbergs första insats för kriminalthrillerns anseende - den andra var minst lika lyckad och kom 1984 med "Mannen från Mallorca" - är en sällsynt lyckad symbios mellan realism, samhällskritik och spänning som ytterst få regissörer har varit i närheten av sedan dess. Ett undantag utgörs av Mikael Marcimain, som också ska ha sneglat mot "Mannen på taket" när han skapade ett annat mästerverk inom svenskt kriminaldrama, TV-serien "Lasermannen" efter Gellert Tamas litterära förlaga.

Men krascha en helikopter på Odenplan lär ingen någonsin göra igen.