Speak No Evil 2024
Synopsis
När en amerikansk familj bjuds in att tillbringa helgen på en idyllisk herrgård hos en charmig brittisk familj som de träffat på semestern, förvandlas det som börjat som en drömsemester till en komplicerad psykologisk mardröm. Remake av den danska filmen från 2022.
Medverkande
Info
Originaltitel
Speak No Evil
Biopremiär
13 september 2024
DVD-premiär
27 januari 2025
Digitalpremiär
13 januari 2025
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
Blumhouses onödiga remake för de som inte orkar läsa - eller tänka
RECENSION. Det är kanske ingen överraskning att Blumhouse misslyckas att översätta den skrämmande kulturkrocken från det danska originalet till sin Hollywood-remake. Men irriterande är det.
Christian Tafdrups psykologiska dansk-nederländska rysare ”Speak No Evil” (med originaltiteln ”Gæsterne”) var en av 2022 års mest skrämmande rysare. Det dröjde inte länge förrän idéfattiga Hollywood med Blumhouse i täten fick nys om den obehagliga thrillern och bestämde sig för att göra sin egen, engelskspråkiga version.
Återigen vi följer vi ett lagom krisande, denna gång amerikanskt par (Mackenzie Davis, Scoot McNairy) och deras elvaåriga dotter (Alix West Lefler) på semester i Europa. De bekantar sig med ett karismatiskt par (James McAvoy, Aisling Franciosi) som snart bjuder hem dem till sitt hus på brittiska landsbygden. Men det uppstår snabbt en obehaglig stämning och det är tydligt att något inte står rätt med den stumma sonen (Dan Hough).
Egentligen ska man inte jämför remakes med deras föregångare men här får Blumhouse faktiskt skylla sig själva när de nyinspelar en knappt två år gammal film som dessutom är mestadels på engelska. För amerikansk publik orkar ju varken läsa undertexter, tänka själv eller har intresse att se en film utan en filmstjärna i rollistan.
Som vanligt med amerikanska remakes har man skruvat upp den subtila, krypande skräcken till en mer övertydlig, uppenbar nivå. Där man i originalet fick fylla i en del frågetecken själv så pekar man bokstavligen - i en scen - på den läskiga twisten som avslöjar vad som egentligen försiggår på den kusliga gården.
Även om här fortfarande finns teman om tillit och maskulinitet så har något gått förlorat i översättningen. Inte minst har språkskillnaden skippats nästan helt då våra huvudkaraktärer alla pratar engelska så publiken inte behöver bli förvirrad. Det finns inte så mycket obehagligt kulturkrock kvar utan mest en tråkig familj som hamnat hos en tokig familj. Troligen hade den fungerat bättre som en svart komedi.
Men McAvoy ska tillåtas att få släppa loss som psykopat på samma sätt som Jack Nicholson i ”The Shining” eller Christian Bale i ”American Psycho”. Oavsett om du vet vad som komma skall eller inte så finns inte så mycket spänning som leder fram till den våldsamma finalen. Det är mer irriterande och frustrerande att se värdparet uppträda konstigt och gästernas blandade reaktioner.
Det hjälper inte att rollfigurerna är aningen platta. Davis (”Terminator: Dark Fate”) och McNairy (”True Detective”) är onekligen begåvade aktörer men har fått otacksamma roller som gnällig mamma respektive mesig pappa med mindervärdeskomplex. Det blir till slut magnifika Franciosi (”The Nightingale”) som får stråla mest med en aningen mer nyanserad rollfigur.
Det psykologiska offras sedan helt för en vild final i traditionell psykopatthriller-stil när några tillagda sidointriger hastigt kastas in i korta repliker innan ett evigt springande och jagande inleds. Regissören och manusförfattaren James Watkins (”The Woman in Black”) lyckas injicera en del svettig spänning men när allt är sagt och gjort är det fortfarande bara en som bäst hyfsad, amerikaniserad remake av ett klart överlägset europeiskt original. Ironiskt nog lyckades Watkins skildra mänsklig ondska och terror mer effektivt i debuten ”Eden Lake” (med McAvoys ”X-Men”-kollega Michael Fassbender).
Hur står sig filmen på egna ben utan jämförelse med föregångaren? Jodå, det är fortfarande en intressant historia om misstaget att utveckla relationer med semestervänner och dilemmat att säga ifrån vid obekväma situationer istället för att artigt tacka och ta emot. Det finns några intensiva ögonblick och det är kul att se en påtagligt pumpad McAvoy stirra och irra runt.
Utan att avslöja alltför mycket om upplösningen så känns även slutet som en feg kompromiss, oavsett jämförelse med den danska filmen. Det säger inte mycket om varken karaktärerna, deras historia eller filmens teman. Det är våld och spänning för våldets och spänningens skull.
Men liksom karaktärerna tas här gott om tveksamma beslut där man undviker flera intressanta delar och klumpigt försöker utveckla några mindre relevanta. Det är en film som inte vill tänka så mycket och tydligen gjord för en publik som inte heller vill tänka så mycket. Det känns förutsägbart och tråkigt att påpeka - men detta är en Hollywood-remake du kan skippa, se originalet istället. Danmark-Hollywood, 1-0.
| 10 september 2024 18:00 |
Läs mer om
Bioaktuellt
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jag har sett båda versionerna (2022 och denna) och båda är riktigt bra! Jag håller inte alls med recensenten att denna remake är sämre. Det är rent nonsens. Någonstans i mitten går båda filmerna åt olika håll och det gör absolut inget eftersom det faktiskt blir två lite olika handlingar.. Tvärtom tycker jag slutet i 2024 nästan är bättre och mer dramatiskt, medan slutet i 2022 lite mer WTF. Den här versionen har också högre IMBb rating men det betyder sällan något.
Gillar man nagelbitare är det här en perfekt film. Skådisarna spelar utmärkt, NcAvoy är absolut på topp och den här versionen känns mer realistisk. Men som sagt, båda är riktigt bra på varsitt sätt.
Stark 4/5