Maffiabröder 1990

Filmen bygger på en sann historia om Henry Hill (Ray Liotta), en pojke med irländsk-italienska rötter, som växer upp i New York med gangsterdrömmar och jobbar sig snart uppåt inom maffian. Tillsammans med Jimmy (Robert De Niro) och Tommy (Joe Pesci) klättrar han upp för karriärstegen i den kriminella världen, ett lyxliv kantat av vältrande i pengar, droger och kvinnor men även våld, girighet, missbruk och äktenskapsproblem.

Efter ett fängelsestraff vill deras boss Paulie tona ner de brottsliga aktiviteterna men Henry och hans vänner, som vant sig vid det glamorösa gangsterlivet, fortsätter brottets bana i smyg med allt tyngre och farligare jobb, och allt eftersom urartar planerna och Henry hamnar djupare ner i träsket.

Scorsese är tacksamt rättfram och skoningslös. Det är rått och brutalt, inte bara de många, blodiga våldsscenerna utan även tonen och språket. Det är en rovdjursvärld där man äter eller blir äten. Som vanligt i sådana här testosteronstinna sammanhang så handlar det mycket om respekt och heder men det är lika mycket knivhuggande i ryggar och ärliga avsikter. Det spelas fula spel och pengar är den drivande faktorn som får skurkarna att spela ut varandra.

Scorsese sätter tonen perfekt i några minnesvärda scener där känslan och atmosfären kring karaktärerna etableras felfritt. När Pescis hetlevrade Tommy hänsynslöst skjuter ihjäl en stackars diskpojke efter en förnedrande förolämpning (efter att tidigare skjutit honom i foten) ger en inblick in den bisarra makt över liv och död dessa våldsamma män besitter. Samtidigt anas hela tiden en kärlek och brödraskap mellan dem. Som när trion mellan ett mord och nedgrävandet av liket stannar förbi Tommys gamla mor (spelad av Scorseses riktiga mamma, Catherine) och avnjuter en mysig kvällsmiddag medan en sönderslagen kropp väntar i bakluckan.

Skådespeleri är något Scorsese alltid varit en mästare på att lyfta fram och här är det förstklassigt spel i samtliga roller. Lyser starkast gör utan tvekan Pesci, som fick en Oscar för rollen men har tyvärr försvunnit lite från vita duken på senare år. Hans Tommy är ett instabilt, egocentriskt vuxet barn med häftiga humörsvängningar och en inkonsekvent kaxig attityd. Han växlar otäckt mellan elaka sarkasmer och den där psykotiska, samvetslösa mördarblicken.

Ray Liotta gör kanske sin karriärs bästa roll (vilket, med tanke på senare årens bottennapp, inte säger så mycket...). Han är en stabil huvudrollsinnehavare som undviker fallgroparna att bli ett tråkigt, naivt bollplank åt sina färgstarka birollsinnehavare, inklusive suveräna Lorraine Bracco som hans fru. Bracco är fantastisk som den av kärleken förstörda och ständigt bedragna hustrun som fullständigt spottar, fräser och vräker ur sig sin frustration och ilska. Hennes scener med Liotta är guld värda.

"Maffiabröder" trycker hela tiden på rätt knappar och målar framgångsrikt upp en våldsam, otäck värld med våldsamma, otäcka män. Att folk som inte uppskattar svordomar ("fuck" sägs 296 gånger under filmen) eller våld lär ha svårt för filmen är en underdrift. Slutet lämnar (som så ofta i verklighetsbaserade filmer) en del att önska men filmen är ändå trots minimala brister en av de bästa i sin genre.