The Raid 2: Retaliation 2014

Sist vi såg honom hade snuten Rama en dålig dag när hans insatsstyrka stormade ett höghus fullt av banditer. Banditerna gillade inte att störas, och bjöd på hårdhänt motstånd. 100 minuter med några av filmhistoriens grymmaste fighter flög fort förbi, men som jag också skrev i min recension år 2011 saknades det lite handling mitt i tumulten.

En fortsättning på "The Raid - Uppgörelsen" kändes väl aldrig som en självklar eller ens nödvändig idé. Men den som tror att det handlar om att mjölka ett lyckat koncept och bjuda på samma gamla, en gång till, den har fel. Istället för överlevnadsskräck handlar det nu om en episk gangstersaga. Budgeten är betydligt högre och spelplanen täcker hela staden. Regissören Gareth Evans tar här sin guldgosse, skådespelaren och kampsportaren Iko Uwais, och placerar honom mitt emellan två rivaliserande gangsterfamiljer som slåss om makten i Jakarta. Rama ska infiltrera en av dessa familjer för att avslöja korruptionen som breder ut sig allt större i staden.

På de här gatorna, där skjutvapen aldrig riktigt slog igenom, tar man hellre till knivar, flaskor, basebollar och slagträn - vad som helst, för att lösa sina konflikter så utdraget och blodigt som möjligt. Slagsmål är det alltså inte ont om, och det är lika varierande som brutala och imponerande att se på. I trånga bilar, på toaletter, i restauranger, i tunnelbanevagnar. "Kill Bill"-style mot 88 galningar och mano-a-mano. Kameran kommer riktigt nära, dansar skickligt runt kombattanterna och duckar undan knytnävar hårda som stål. Ben knäcks, huvuden krossas, blodet sprutar (tack och lov aldrig i slowmotion) och Iko Uwais - som koreograferat och utför alla sina stunts själv, vad annars? - har inte gjort det lätt för sig.

Samtidigt framstår hans Rama som en, för genren, ovanligt mänsklig och sympatisk hjälte. Han må vara jävligt imponerande och snabb i strid, men också han får krypa hem kvidande och plåstra om sig efteråt. Och trots att det finns gott om platta henchmen vars uppgift är bara att 1) attackera, 2) dö en plågsam död, är alla våra huvudpersoner intressanta och nyanserade: de har sina familjeproblem, orosmoment och rädslor som vilka vanliga dödliga som helst.

Jag uppskattar också att det inte längre är bara action för actions skull. Fighterna, biljakterna och uppgörelserna fyller en större funktion i den undre världens krig om makt och frihet. Det är kanske svårt att tro efter förra filmen, men mycket av "The Raid 2" är bara dialog. I några av dessa välskrivna scener lyckas dock Gareth Evans skapa som mest spänning.

Varför parallellen till "Sin City"? Det är något serietidningsaktigt över hur filmens miljöer och dess spelare målas upp: korrumperade snutar, hobos med machete, strippor och oklanderligt klädda gentlemannaskurkar. En av stadens fruktade höjdare visar sig enbart i rum målade i blodrött, alltid i tonade glasögon och med ett glas lyxvin nära till hands. Coolast i filmen är tveklöst Julie Estelle som Hammer Girl, namnet syftar på hennes favoritverktyg, och ni kan säkert gissa själva att hon inte bygger träkojor med dem.

Det rör sig alltså inte om någon slags "Tropa de Elite"-realism alla gånger, vilket dock inte är till nackdel när det är så våldsamt underhållande. Första halvtimmen är egentligen filmens svagaste, men resten räcker gott och väl för att maxa betyget. Jag är snabbt fast i den här häftigt skildrade gangstervärldens järnnypor och blir fullkomligt mindblown av hela spektaklet.

Speltiden på 2,5 timme bjuder på få andningspauser, där det enda överflödiga egentligen är siffran i titeln. "The Raid 2" är en fristående uppföljare som står på egna starka ben och överträffar första filmen med råge. En av de bästa uppföljarna som gjorts, och bland de coolaste actionfilmer jag sett.