Aliens - Återkomsten 1986

Det vanligaste sättet att angripa uppgiften att följa upp en epokgörande Hollywoodklassiker tycks vara att göra en film så usel att dess blotta existens hotar att fläcka ned originalets stjärnglans. "Hajen 2" är ett av många exempel, filmen som lärde oss att helikoptrar visst ingår i vithajens kostcirkel och därmed omkullkastade filmseriens trovärdighet - och möjligtvis hela det marinbiologiska forskningsfältet - i ett uruselt slag.

En rödlätt amerikan med jeansskjorta och namnet James Cameron närmade sig uppgiften att föra arvet från en cineastisk milstolpe vidare på ett annat sätt. Hans manus utgick ifrån att fortsättningen på rymdsagan om förstelöjtnant Ellen Ripley och den mardrömslika organism som med gott resultat plågade henne i "Alien" inte kunde nöja sig med att vara en taskigt förtäckt upprepning med högre budget, utan att den skulle kunna stå på egna ben och samtidigt utveckla konceptet dramatiskt.

Det finns bara ett exempel till i filmhistorien där en regissör har lyckats göra uppföljaren till en monumental scifi-blockbuster bättre än originalet på ett liknande sätt, nämligen "Terminator 2". Oavsett hur många ljusblåa urinvånare och CGI-djungler i 3D som James Cameron ämnar plåga oss med framöver bör man aldrig glömma detta hans tidiga arv.

"Aliens" arbetar jämfört med föregångaren utifrån grundformeln "Större, mera, flera" - vapen, monster, explosioner - men hade knappast stått emot tidens tand om inte actionscenerna och skräcksekvenserna hade utgjort delar i en känslomässigt engagerande helhet. Det centrala moderskapstemat, där Ripley (efter att ha sovit bort dotterns hela liv i en cryokammare) knyter an till den föräldralösa Newt är lika gripande som kongenialt i en historia om monster som bryter sig in och ut ur människokroppar och styrs av en jättelik matriark. I den adrenalinpumpande finalen där Ripley konfronterar Aliendrottningen i hennes näste styrs hon minst lika mycket av urinstinkt som sin fiende. Driften att undsätta sin avkomma förenar och antagoniserar dem i ett av filmhistoriens bästa slagsmål någonsin, desto mer spektakulärt när man betänker att både trucklyftsrobot och Aliendrottning skapades på gammal hederlig mekanisk väg. Det blev som sig bör en Oscarsstatyett som belöning för det besväret.

Dynamiken i den grupp stentuffa och övermodiga marinsoldater som har i uppdrag att rädda de oturliga kolonisterna är också den mästerligt skildrad hela vägen till den absoluta upplösningen. Det är de gamla grekernas "hybris" illustrerad i sin renaste form, där Bill Paxtons munviga lustigkurre Hudson bryter ihop under de traumatiska omständigheterna och får alla kaxiga kommentarer om insektsmotstånd nerkört i halsen. Han räddar sin heder till slut men får plikta med sitt liv liksom resten av bataljonen, undantaget Ripleys kärleksintresse Hicks (som istället stryker med mellan "Aliens" och "Alien 3").

Innan dess hinner Hudson med att vara "comic relief" i ordets allra bästa bemärkelse - replikskiftet mellan honom och hårdingen Vasquez (Jenette Goldstein, veteran i Cameron-sammanhang) är en klassiker. Hudson kommenterar spydigt den senares muskulösa fysik:

"Har du någonsin blivit misstagen för en man, Vasquez?"
"Nej. Har du?"

Marinsoldaternas öde i "Aliens" fick vissa kritiker att se hur Cameron i den amerikanska bristen på ödmjukhet inför ett okänt motstånd kommenterade Vietnamkrigets nederlag. Det väsentliga är att man som tittare sympatiserar med de lyckligt ovetande soldaterna samtidigt som man unnar dem en rejäl knäpp på näsan. De vet inte att de står i begrepp att möta filmhistoriens kanske mest ikoniska monster någonsin, en perfekt designad och genomtänkt varelse som dessvärre inte har fått synas i något riktigt lika värdigt filmsammanhang sedan Cameron förklarade sig färdig med "Alien"-serien.

Det är också lätt att sympatisera med Ripleys milt skeptiska inställning till humanoida robotar, sedan Ian Holms Ash kastade runt henne som en trasdocka på Nostromo i originalfilmen. I "Aliens" bryts hennes aversioner mot androiden Bishop  (Lance Henriksen) gradvis ned för att ge plats åt en sorts ömsesidig respekt. Det är ett återkommande motiv hos Cameron. När Bishop i filmens slutskede visar sig vara villig att offra sitt liv för att rädda ett människobarn förebådas Sarah Connors avslutande speaker i "Terminator 2": "Om en maskin kan lära sig att värdesätta mänskligt liv - så kanske vi människor också kan det."

"Aliens" främsta styrka ligger i att den kombinerar en distinkt atmosfär, pulshöjande spänning och förlösande action till en sällsynt lyckad helhet. Praktiska omständigheter som att varje enskild biroll är perfekt gestaltad spelar naturligtvis också in, med särskilt omnämnande till komikern Paul Reisers milda men helruttna byråkrat, Burke.

Skådespelare som har arbetat med Cameron lovordar annars hellre hans styrkor som visionär och estet än hans personregi. Under inspelningen av "Aliens" ska den pressade regissören ha brustit åtskilliga gånger i det diplomatiska arbetet och levererat utskällningar i parti och minut. Ändå får Cameron så gott som alltid ut lysande prestationer av sina skådespelare, ett drag som tyvärr gör honom relativt ensam bland de fåtaliga regissörskollegor som aspirerar på att kombinera spektakulär action och spänning med psykologiskt trovärdiga karaktärer.

Vresig eller inte, Cameron lyckades med "Aliens" att cementera Ripleys kamp mot odjuren i det  populärkulturella medvetandet för en oöverskådlig framtid. Kanske kan hans film användas i utbildningssyfte när vi i morgon på riktigt börjar att kolonisera andra planeter.

Man vet aldrig vad man kan stöta på - fråga bara menige Hudson.