Love, Simon 2018

Det har varit ett par riktigt bra år för hbtq-film. Mellan förra årets Oscarsvinnare ”Moonlight” och årets Oscarsfavorit ”Call Me By Your Name” fick biopubliken bland annat hyllade festivaldraman som ”God’s Own Country”, ”120 slag i minuten” och ”Tom of Finland”.

I detta fina sällskap är ”Love, Simon” något av en udda fågel: en bred ungdomsfilm för mainstream-publiken. Den är heller inte lika mörk och dyster som några av titlarna ovan, tvärtom rör det sig om en upplyftande romantisk dramakomedi med både musikalinslag och mycket charm.

Titelpersonen Simon presenteras som en helylle amerikansk svärmorsdröm. Han lever det lyckliga livet med en kärleksfull familj och nära vänner. Han räknar ner dagarna tills high school är slut, och livet leker. Men Simon har en hemlighet, en som han bara kan dela med Blue - killen från skolan som han aldrig har träffat. Via mail utbyter de sina innersta tankar och finner att de har mycket gemensamt. Simon kallar sig för ”Jacques” och döljer sin sanna identitet, men bakom det påhittade namnet får han vara sig själv, mer än med någon annan.

Så småningom uppstår känslor för den anonyma killen på andra sidan skärmen. Men konflikterna börjar hopa sig när klasskamraten Martin kommer åt Simons mail. Martin hotar att sprida dem för hela skolan, om inte Simon hjälper honom att charma en tjejkompis. Det blir början på en härva av lögner, och för att bevara sin hemlighet riskerar Simon att sabba relationen med sina närmaste vänner.

Möjligen kommer en film som ”Love, Simon” sådär 20 år för sent. I vårt relativt toleranta samhälle borde unge Simon rimligtvis stöta på få hinder på sin väg ut ur garderoben. Troligen vet han själv om att familjen kommer ta emot honom med öppna armar, och att skolan står redo att hissa regnbågsflaggan så snart han kliver ut ur garderoben. I en tid av pansexuella kändisar och ickebinära influencers kan det vara svårt att tänka sig hur Simon, som ung bög, känner sig ensammast i världen.

Samtidigt säljer Nick Robinson in det hela med bravur. För det handlar inte om huruvida det är en ”stor grej” att komma ut nuförtiden. Det handlar om att det är en stor grej just för Simon, som är rädd för att nära och kära ska se annorlunda på honom. Det handlar också om att den hemliga förälskelsen riskerar att bli en offentlig grej på skolans blogg, vilket sätter stor press på vår huvudperson.

Det hade varit alltför lätt att krydda historien med större dramatiska grepp vi sett hundra gånger förr. Filmens unge hjälte har inte växt upp i en strikt religiös familj, han står inte utan vänner, och skolans mobbare är mest retliga pojkar som knappast vet bättre. Ingen dör i hiv, tack och lov. Homofilmernas klyschor håller sig borta (det där färgglada musikalnumret är undantaget som bekräftar regeln) och vi får en sockersöt film som kombinerar komma-ut med coming-of-age i en rakt igenom mysig ton.

Lite väl städat och tillrättalagt? Absolut. Den lyckliga familjen, de vackra vännerna som ser ut att vara hämtade direkt från en klädkatalog, och Nick Robinson själv med sitt perfekta leende. När unga bögar äntligen får någon att identifiera sig med på film, kommer en hög av ouppnåeliga ideal på köpet. Det är lite retligt ändå. Men om jag lägger bort filmkritiker-hatten för en stund, är det svårt att inte charmas av berättelsen, hur naiv den än må vara.

"Love, Simon" följer en beprövad feelgood-mall och regissören Greg Berlanti lyckas, med respekt och varsamhet, att ta sin huvudperson och hans inre kamp på allvar. Jag undrar om inte detta är den bästa komma-ut-filmen på mycket länge.