Terrifier 2 2022

Damien Leone, med hans skapelse Art the Clown, har tagit sig från en 3 000 dollars kortfilm från 2008 hela vägen till en nästan två och en halv timmes lång episk slasher med mer blod än en hiss i Overlook-hotellet. Och inte nog med det - det är höstens stora skräcksnackis.

 

Ett ondskefullt väsen orsakar återkomsten av den mördande clownen Art efter händelserna i den föregående filmen. Så småningom korsar han vägar med tonåringen Sienna och hennes yngre bror, men inte utan att först orsaka en hel del kaos på vägen - så klart. Det här är inte en film där handlingen är särskilt viktig, men till skillnad från första filmen är det skönt att veta att det ändå finns en.

 

Det här må vara en uppföljare till ”Terrifier” som släpptes 2016, men för att förstå clownens återkomst så fungerar ”Terrifier 2” lika bra på egen hand. Uppföljaren är en förbättring på alla möjliga sätt. Det är även möjligt att siffran i titeln kan göra filmen en otjänst, så låt den inte hålla dig undan på grund av det. Istället håll dig undan om en film där det behöver delas ut spypåsar till publiken är något som låter för sinnessjukt.

 

Här bjuds det på enastående groteska scener klippt emellan stel dialog och framträdanden. Många slarviga tekniska aspekter förväntas av en film på denna budgetnivå, men på en effektmässig nivå är stora delar av produktionen ett mästerverk i lågbudgetfilmskapande. Damien Leone är knappt en medelmåttig talang som författare och han verkar ofta ointresserad av skådespelarnas prestationer - men som en hantverkare av blodig förödelse har han full kontroll.

 

Om det är något som har saknats från skräcksidan av film nyligen, trots att genren har levererat enormt på senaste år, så är det minnesvärda slasher-skurkar. Vi har sett ikoner från genrens förflutna återvända; Michael Myers har bjudit på en väldigt tematiskt intressant trilogi, Chucky är bättre än någonsin på TV, och Ghostface står kvar på toppen av metaberättande – men det saknas nya exempel.

 

Förutom Jigsaw är det sällsynt på 2000-talet att en ny slasher-ikon fångas upp av skräckkulturen likt Jason Voorhees och Freddy Kruger. För min del hade förra årets ”Malignant” en utmärkt kandidat, men på grund av filmens ekonomiska besvikelse så får vi antagligen inte se mer av Gabriel tillsvidare, särskilt inte i Warner Brothers nuvarande tillstånd.

 

”Terrifier” har dock fått leva vidare, och det bästa som går att säga om serien än så länge är att Art the Clown är en fantastisk skapelse i design och personlighet. Jag avstår från att säga att vi definitivt har hittat en modern slasher-ikon, men jag är villig att ge Art en provkörning. Vi får vänta och se hur hans skräckvälde fortsätter i en tredje film.

 

Art the Clown är endast en blick i kameran ifrån att erkänna att han vet att vi tittar på. Han är den typ av publikmedlem som älskar överdrivet våld i film och existerar enbart för att ge sig själv och alla åskådare en riktigt bra tid i cirkustältet. Världen i ”Terrifier 2” tillhör Art, alla andra behöver bara oturligt nog leva i den.

 

För de bättre slasherfilmerna så handlar det mindre om hur många groteska mord de kan bjuda på och mer om hur kreativa de är. Som tur är så får ”Terrifier 2” aldrig slut på unika sätt att göra sig av med sina offer, trots den enorma speltiden. Filmen kontrasterar ofta clownens massaker med konstverk som målningar och cosplays, för i den här världen så är antagonisten en konstnär - han heter ju trots allt Art.

 

Men som tidigare sagt, det finns inget skäl varför ”Terrifier 2” behöver vara nästan två och en halv timme lång. Varje akt i filmen har minst ett par för många repeterande storybeats i manuset, och berättelsen lyckas inte helt landa mytologin och alla karaktärsbågarna på ett sätt som tydligt tjänar en övergripande mening. Det finns en charm med den episka längden, men det finns också en anledning till att slasherfilmer brukar vara en hel timme kortare.

 

”Terrifier 2” är för en väldigt specifik publik (be att du inte behöver träffa dem) och den lär göra den specifika publiken väldigt nöjd. Den passar in med 80-talets lågbudgetskräp på ett sätt som många skräckfilmer inte gör nå mer, och det inger hopp om att genren fortfarande vågar slänga in allt och diskbänken för en hysteriskt rolig extravaganza. Må tredje filmen bara slipa på manuset och vissa rollprestationer, och må Art the Clown regera vidare.