John Carter 2012

Hollywood har velat göra film på Edgar Rice Burroughs pojkboksäventyr sedan tidigt trettiotal. Man räknar vid det här laget med att flera generationer av amerikanska läsare ska vallfärda till biograferna av nostalgiskäl för att se inbördeskrigsveteranen och marsresenären John Carter sabla ned fantasividunder i 3D, nu när specialeffekterna tillåter det.

Hur välbekant den svenska publiken är med John Carter vet jag inte, men filmrättighetsinnehavaren Disney gör sitt bästa för att gardera sig mot eventuella uteblivna kassarekord genom att locka också PG-13-publiken med en internationellt gångbar mix av "Star Wars", "Avatar" och varenda klassisk hjältesaga man kan tänka sig. Allt är snuskigt påkostat och visuellt anspråksfullt, i ett välgjort science fiction-superhjälte-familjeäventyrsspektakel som väldigt sällan lyckas beröra.

Hoppas man att regissör Andrew Stantons livefilmsdebut ska präglas av samma humor eller känslomässiga tajming som hans tidigare filmer "Hitta Nemo" eller "Wall-E" lär man alltså bli besviken. Inte många ögonglimtar lyckas tränga igenom datoreffektsorgierna och krigsvrålen. När det någon gång sker blir man däremot glad, precis som man blir av vissa detaljer. Tharkerna, en sorts sabeltandande och tre meter långa marsianska barbarer som Carter inledningsvis ger sig i slang med, är oerhört välgjorda. Och tidigt i historien lär John Carter känna en varelse som ser ut som en korsning mellan en uppsvälld jättesalamander och en hårlös pekingese med astigmatism. Denna marsianska vakthund följer sedan hjälten filmen igenom och är med sin godtrogna lojalitet och dumsnälla livsinställning berättelsens charmigaste karaktär. Inte minst eftersom den öppnar gapet bara för att skälla och utstöta gutturala läten.

"John Carter" är nämligen annars en film där det i tid och otid levereras repliker av typen: "Thernerna har styrt Zodangas och Heliums öde sedan Barsooms förste Jeddak inte hette Tars Tarkas!" Ungefär så. För att kompensera för dialogscenernas många gånger parodiska jargong har man tagit beslutet att låta dem pågå alldeles för länge. Barsoom - så kallas Mars av urinvånarna - visar sig ha en historia som skulle kunna motivera flera avhandlingar. Det är svårt att föreställa sig att alla mytologiska och politiska referenser kan glädja någon som inte är förtrogen med historien sedan tidigare. Som en kontrast mot detta framstår titelfiguren själv som bara en aning mer intellektuellt sofistikerad än Tarzan - Burroughs mest kända skapelse - trots att John Carter inte kan skylla på att han har uppfostrats av apor. Om Taylor Kitsch i huvudrollen kan man säga att han kisar och grymtar snyggt och väldigt konsekvent.