Sune vs. Sune 2018

Filmerna om Sune är vad man brukar kalla ”kritikersäkra”. Det spelar ingen roll hur mycket vi sura filmrecensenter klagar på stereotyper och buskisskämt. Svenskarna har en tendens att ignorera alla varningar och vallfärda till bion i hopp om familjemys runt jul. Filmerna i den senaste trilogin (2012-2014) sålde samtliga över 500 000 biljetter var. Och än är kassakon inte färdigmjölkad.

Därför känns det skönt att kunna säga att nya ”Sune vs Sune” faktiskt är bra! Det är en rolig, charmig och lekfull familjefilm som överraskande ofta får mig att skratta. Även om jag inte ens tilhör målgruppen. En reboot med nya skådespelare och manusförfattare var precis vad den lille tjejtjusaren behövde. Och den här gången handlar det inte om en olycksdrabbad familjesemester utan helt vanliga mellanstadieproblem, som nog alla i rätt ålder kan känna igen sig i.

Sune har just börjat fyran och upptäcker till sin förvåning att en annan Sune kommit till hans klass. Den nye killen är dessutom lite äldre, lite coolare och blir snabbt lite populärare. Till och med bästa vännen Sophie verkar intresserad. Avundsjukan kastar in original-Sune i en ond spiral där hämndplaner och en gnagande identitetskris avlöser varandra. Den här skolan är inte stor nog för två Sune.

Filmens vuxna huvudroller dras med snarlika konkurrens-problem, som de verkar vilja lösa på ungefär lika barnsliga sätt. Pappa Rudolf (Fredrik Hallgren, ”Bonusfamiljen”) har fått en ny, ung chef på Skatteverket och leker med tanken på uppsägning och rockkarriär. Mamma Karin (Sissela Benn) får status-ångest när en supermorsa flyttar in i området med lyxbil, ekologisk fika och perfekt frisyr.

Det är klassiska konflikter som känns igen från många komedier, allt ifrån ”Ett päron till farsa” till ”Bad Moms”, men det är väl ingen som väntar sig nytänkande dramaturgi av en ny ”Sune”-film. Tvärtom, vad regissören Jon Holmberg (”Fallet”, ”Swedish Dicks”) gör så bra är att presentera dessa välkända karaktärer och alla bekvämt bekanta scenarion, med en egen liten twist.

Filmen är uppbyggd på ett lekfullt sätt där ett överraskande skämt kan komma från ingenstans, och där barnens fantasi ibland kan skildras som en episk storfilm. Holmberg har skrivit manus tillsammans med Daniella Mendel-Enk (UR:s ”Livet i Mattelandet”) och hittar den rätta balans mellan slapstick-humor och skön dialog, utan att det någonsin blir för skämskuddigt.

De unga barnskådespelarna kan ibland kännas något oslipade, och inte alla repliker kommer ut helt naturligt. Det är tyvärr ett vanligt ”problem” i svensk familjefilm och kanske borde man ha lagt lite mer arbete på repetitionerna. Men den ledande trion Sune, Sune och Sofie, spelade av nykomlingarna Elis Gerdt, John Österlund och Lily Wahlsteen (”Modus”), har gott om charm, kemi och energi för att jag ska vilja se mer av dem i framtida filmer. Men lillebror Håkan (Baxter Renman) är den stora vinnaren här med filmens bästa oneliners.

Det går liksom inte att ogilla ”Sune vs Sune”, man blir glad av filmen. Betyget skulle möjligtvis kunna höjas av mer hjärta i historien. Jag kan till exempel sakna lite värme hemma hos familjen Andersson - där föräldrarna verkar mest stressade och självupptagna. Det finns kanske inte mycket som man bär med sig efteråt som publik, förutom ett gott humör. Men att få skratta gott och igenkännande åt den svenska avundsjukan ska inte underskattas.

 

”Sune vs Sune” är en solklar familjefavorit i vinter, och för en gångs skull är det alldeles välförtjänt.