Johan Falk - Ur askan i elden 2015

Efter händelserna i "Kodnamn Lisa" har Johan (Jakob Eklund) med familj (bland annat Marie Richardson) har fått skyddade identiteter, flyttat till hemlig adress och ökat säkerheten till hemmet ganska ordentligt. Det gör inte vår hjälte mycket lugnare, händerna skakar och han sover dåligt (om alls). Så när frun till maffiabossen han dödade i förra filmen dyker upp och har med sig en gåta som behöver lösas i Riga, är det ett lätt beslut att följa med. Men beslutet sätter Johan i en ännu större knipa, som blir jävligt svårt att lösa. Även med GSI:s distanshjälp.

För mig blev det ett riktigt trevligt återseende, vilket var långt ifrån självklart. Jag gillade mycket med förra säsongen men den led framför allt av att fortfarande vilja kretsa en hel del kring karaktären Frank Wagner, trots att hans gestaltare Joel Kinnaman på grund av uppdrag i Hollywood hade ytterst begränsad tid till medverkan. Det hade varit bättre att skriva ut honom tidigare. Nu när han är borta, och ett mer entydigt fokus kan läggas på Seth Rydell (Jens Hultén, lika karismatisk som alltid) och hans anhang, minskar risken för onödiga distraktioner.

När ett flertal medlemmar ur Rydells gäng, inklusive ledaren själv, släpps ut ur fängelset, läggs ännu en grund för säsongens storyline. Seths (mer eller mindre) halvhjärtade försök att göra någonting hyfsat lagligt faller inte i god jord hos resten av gänget, samtidigt som han anses försvagade efter att ha låtit infiltratören Wagner härja runt och stiga i graderna. Så när en attack sker mot honom är frågan om den kommer från ett utifrån eller inifrån.

Och någonstans på vägen sammanfaller dessa båda körbanor. Effekten är en gnutta drama och avsevärt mer spänning än jag hade väntat mig.

Svenska serieproducerade polisfilmer är ett speciellt släkte, dessutom ett släkte som jag har lite svårt för, men filmerna om Johan Falk har alltid haft en speciell plats hos mig. Undantaget som bekräftar regeln. Där den emellanåt brister, är delvis den där känslan av upprepning som gärna följer med den här typen av filmserier (och som jag åtminstone delvis tror beror på den begränsade tillgången till Kinnaman i säsong 2), och delvis i dialog (här är "Ur askan i elden" absolut inget undantag). Det blir styltigt ibland, trovärdigheten är inte på topp, och hur kul det än är när folk svär (jag älskar svordomar) känns deras existens i de här filmerna viktigare än om de kommer naturligt ur karaktärerna.

Men det här är mest problematiskt i början och vägs mer än väl upp vad som händer sedan. Spänningen skapas när banden mellan karaktärer slits. Det känns som att filmen går lite längre, lite mörkare, än vad serien hittills har gjort, och framför allt är det hyggligt gjord action. Ett rån på en motorväg är filmens höjdpunkt.

Det höga betyg jag nu ger ses bäst i relationen till just "Johan Falk". För "Ur askan i elden" känns som en av de bättre, en tydlig grund ger känslan av nystart (och därför inte lika upprepande som förra säsongen kunde vara) och en lovande resa till "Slutet" har nu börjat. Jag gillar det.