Mortal Engines 2018

”Mortal Engines” är helt klart en film av sin tid eller försöker åtminstone vara det. En rulle som ganska ogenerat tagit fram brädan för att surfa på det behov av politisk korrekthet som sköljer över filmbranschen idag. Om det är av genuint engagemang eller profit kan vi låta vara osagt men här har äldre, vita män aldrig varit så onda och allsköns minoriteter aldrig så goda. Och visst är det gulligt att man tycks ha fyllt flera av rollerna (förutom just huvudkaraktärerna) med de allra mest bortglömda könen och etniciteterna, men när man gör det på bekostnad av bra film blir det minst sagt ”cringy”.

Det är länge sedan Peter Jackson tog världen med storm med sin ”Sagan om Ringen”-trilogi, ännu längre sedan han faktiskt stod bakom genuint bra film ("Meet the Feebles") som även kan leva utanför sina specialeffekter. Likväl tycks han fortfarande vara en kvalitetsstämpel som filmbolagen, i detta fall Universal, gärna trycker upp till inflationsnivåer. Är du tillräckligt skarpsinnig för att skönja en viss skepsis i orden så kan du ge dig själv en klapp på axeln. Jackson tycks på vissa sätt tyvärr ha blivit fantasygenrens motsvarighet till Michael Bay och som en av männen bakom ”Mortal Engines” är det inget han tycks ha problem med.

I en dystopisk framtid där mänskligheten reducerats till kringresande sopsamlare består världens civilisation av rörliga städer med den starkes överlevnad som livsfilosofi. Allt från små byar till enorma metropoler rullar eller stapplar fram på ett öde landskap på jakt efter de få ändliga resurser som fortfarande finns kvar. Tänk er Enköping och Paris på hjul kombinerat med ”Battle Royale” så har ni förstått dynamiken. När monsterstaden London så fångar och slukar en random byhåla, lyckas den unga Hester ta sig ombord. Med ett mörkt och ärrat förflutet är hon ute efter hämnd, men när den verkar vara inom hennes räckhåll hamnar den unga stadsbon Tom i hennes väg. Tillsammans tvingas de bli ett omaka par för att överleva farorna både innanför och utanför stadens murar.

Med sina över två timmars speltid är ”Mortal Engines” visserligen en lång film men känns efter studiobehandlingen ändå för tätt ihopklippt. En brist på andrum som inte lämnar speciellt mycket till övers för att fatta tycke för våra karaktärer. Istället blir Tom (Robert Sheehan), efter en lovande inledning, reducerad till en av alla dessa klantiga gycklare som inte lyckas vidare bra på mycket. Valentine (Hugo Weaving) den maktfullkomlige galningen uppe i sitt torn och som motvikt våra mystiska, goda rebeller som i slow motion kråmar, kisar och putar framför kameran. Vi har sett det förut och får se det igen.

Som författaren bakom boken ”Mortal Engines”, säger sig Philip Reeve vara något av en planlös skribent. Han börjar med en inledning kombinerat med ett slut och därefter händer det som händer däremellan. Det var så denna bästsäljare blev till och såhär i backspegeln även kanske filmen. För även om förtjänsten ligger i just Reeves fantasifulla rikedom, så är det även detta överflöd som får dess filmiska motsvarighet att spreta lite för mycket.

 

Lika mycket ett underhållande popcornäventyr som en kommentar på det samhälle vi idag kallar vårt med allsköns miljöproblem, integrationsutmaningar och klassklyftor, blir frågetecknen alltför många för att ignorera. Något som visserligen lämnar plats för ett antal uppföljare likt många av de andra dussinfilmatiseringar av bästsäljande ungdomsböcker.