Mad Men 2007-2015

Vid första anblick är det mest yta; vackra miljöer, vackra kläder, vackra drinkar och ännu vackrare människor tar över bildrutan och det känns som en estetisk och eskapistisk resa. Det är samtidigt så långtifrån en ytlig serie man kan komma, personerna är inte skissartade och man kommer nära dem vilket gör att serien inte känns distanserad.

Det långsamma tempot är alltså till seriens fördel för den blir på så sätt både underhållande och djup. Karaktärerna är snygga, har vackra kläder och häftiga jobb men de bär på mänsklig smärta under den perfekta ytan. Det är en av seriens största styrkor, den estetiska drömvärlden i kontrast till de tunga och stora ämnen som serien tar upp. Till en början överskuggar all sexism seriens handling men det dröjer inte länge innan man accepterar det eftersom det är en realistisk skildring av ett USA under 1960-talet. I serien skildras manschauvinismen dels genom att kvinnor endast ses som objekt och dels genom en tydlig uppdelning mellan manliga chefer och kvinnliga sekreterare där kvinnorna hindras klättra på grund av hierarkierna. Könsrollerna och dess reproduktion är det mest konkreta exemplet men serien tar även upp homosexualitet, mörkhyade och judar på ett osentimentalt sätt.

Handlingen kretsar runt reklambyrån Sterling Cooper (sedermera Sterling Cooper Draper Pryce) på Madison Avenue i New York. Reklambyrån Sterling Cooper producerade reklam för Lucky Strike och andra storföretag. Den återspeglar 1960-talets reklamvärld och har tagit inspiration från verkliga byråer och reklamare under en period som kallats "The Creative Revolution". När serien går framåt genom 1960-talet handlar den om samhällets förändring och hur det återspeglar sig i karaktärerna och samhället de omgärdas av. Huvudperson i serien är Don Draper (Jon Hamm) som är creative director på Sterling Cooper och blir sedan en av grundarna i Sterling Cooper Draper Pryce. Don Draper är navet i serien, i seriens första säsonger är han gift med Betty (January Jones) som han har två barn men missbrukar älskarinnor, alkohol och är arbetsnarkoman. Han är ett reklamgeni och har det "perfekta livet" men under "the american dream"-ytan döljer sig en hemlig historia och inte ens hans egen fru vet vem han är, var han kommer ifrån eller hans riktiga namn.

"Mad Men" är som sagt inget fan av stora vändningar men den lyckas ändå förnya sig från säsong till säsong med nya berättargrepp och framförallt karaktärsutveckling och -fördjupning. Det är också anledningen till att serien bara blir bättre och bättre ju mer du ser. Det är framförallt kvinnorna som står för de största förändringarna. Den sexism som kvinnorna på reklambyrån utsätts för och de begränsningar som det innebär att vara kvinna i samhället är i stort fokus. Från en säsong till en annan börjar en långsam och blygsam förändring ske vilket märks framförallt hos Peggy Olson och Joan Hollowaysom kanske är seriens allra mest levande roller och är utmärkt gestaltade av Elisabeth Moss respektive Christina Hendricks.

Peggy kämpar för att få plats i en mandominerad värld, hon börjar som Dons sekreterare men avancerar till copywriter med eget kontor och senare till copywriter-chef. Peggy identifierar sig med karriäristen Don och inte de giftassugna sekreterarna på kontoret som väntar på att hitta en man som de kan bli försörjda av och skapa familj med. Joan är vid seriens inledning kontorschef på Sterling Cooper och uppmärksammad för sin snygga uppenbarelse bestående av tajta fodralklänningar, välsvarvad figur och himmelskt vackert ansikte. Hon regerar på golvet med järnhand och är den enda kvinnan på kontoret som kan kontrollerna männen i kavaj. I senare säsonger får vi verkligen lära känna Joan och hennes mål, drömmar och besvikelser när hon gång på gång inser att det inte räcker att vara kompetent på sitt jobb om man är kvinna. Joan är kanske också den enda kvinna som Roger Sterling (delägare och Dons närmsta kollega som likt Don lägger lika mycket energi på kvinnoaffärer och drinkar som på reklambusiness) älskar och respekterar. John Slattery är för övrigt helt perfekt castad i rollen.

Serien är fylld av andra minnesvärda karaktärer som utvecklas åt alla möjliga håll, i ena stunden avskyr man karaktären för att sedan verkligen känna för den, detta gäller bland andra den unge strebern Pete Campbell (Vincent Kartheiser). Med ett ständigt påklistrat leende försöker han få ett erkännande av Don och de andra, i sin otröttliga längtan lyckas han både med att få sympati och irritera tittaren. I början av serien är han den störige karaktären som man kanske allra minst identifierar sig med eller vill ha att göra med men han växer verkligen efter vissa specifika händelser. Pete är en statusjägare som till varje pris vill vara som Don, en man som till synes har allt och dessutom utan ha gjort några uppoffringar. Ingen är hjälte och ingen är bov i "Mad Men", alla skiftningar som finns hos en människa är här gestaltade oavsett om det handlar om Don Draper eller en liten biroll. Det skapar också en dynamik hos tittarna som hela tiden får svårare att behålla sin ståndpunkt, vems sida står man på egentligen och vem gillar man? Som tittare måste man tänja på gränserna för hur många smutsiga sidor man kan stå ut med hos en karaktär och samtidigt bry sig om hur det går för denna. Don Draper har många sviniga sidor och styr allt och alla med sin patriarkatiska järnhand, men han är aldrig bara den ena sidan utan är samtidigt en person som kan hålla ett företag i rullning och ställa upp för sin omgivning. Skådespeleriet är oklanderligt rakt igenom hela casten. Jag vill ge en extra guldstjärna till Kiernan Shipka i rollen som Dons och Bettys äldsta barn Sally, ett riktigt fynd och det ska bli spännande att följa hennes karriär.

"Mad Men" handlar egentligen inte om något alls och avsnitten rullar på utan att något radikalt har skett. Nästan all handling sker inombords hos karaktärerna. Alla går runt i en påhittad värld där alla måste må bra hela tiden, ingen får visa sina svagheter, men ingen kan leva upp till det idealet. Det är lätt att applicera på modern tid där samhällets individualism och self-made-tänk ruttnar sönder samhället, precis som det samtida "aldrig-nöjd-beteendet" vilket gestaltas hos framförallt Don och Pete. Allt bubblar under ytan och när något sedan händer slår det desto hårdare i magen för såväl de inblandade som för tittaren.

Trots att serien inte utspelar sig i nutid känns den mer modern än de flesta serier och filmer. Den berättar historia på ett modernt sätt och jag älskar hur den hyllar gamla filmer och filmskapare, exempelvis anspelar seriens Emmy-belönade vinjett på introt till Alfred Hitchcocks "I sista minuten" och affischen för "Studie i brott" av Saul Bass. Den har många filmreferenser som får en filmnörd som jag att jubla, exempelvis har "Rosemarys Baby" en viktig funktion för handlingen i den senaste säsongen (den sjätte). Precis som manusförfattarna har vävt in filmer och andra populärkulturella referenser har de vävt in verkliga politiska händelser på ett väldigt snyggt sätt, exempelvis utspelar sig säsong tre under det världspolitiskt så viktiga året 1963 vilket gör att historien går sida vid sida med bland annat mordet på John F Kennedy och medborgarrättsrörelsens protestmarsch i Washington. Serien speglar de förändringar som skedde i det amerikanska samhället under samma tid och markerar skillnader gentemot idag. I exempel säsong fem anställs för första gången en afro-amerikansk sekreterare, att jämföra med de första säsongerna då de afro-amerikanska personerna var de som skötte hissarna.

Visuellt sett är serien inspirerande och inflytelserik. Kläderna i serien inspirerar verkligen, helt plötsligt är 60-talet trendigare än någonsin. Exempelvis hade Banana Republic en Mad Men-vårkollektion 2013 som är framtagen i samarbete med tv-seriens kostymdesigner Janie Bryant och glossiga magasin är ständigt fyllda av modejobb á la "Mad Men". Serien påverkar hur vår samtid ser ut. Det märks att regissören verkligen har varit mån om tidskänsligheten och tidsspeglingen, vare sig det handlar om en fåtölj, klädesplagg eller färgen på cocktailbär i drinkarna.

"Mad Men" är lika cool och självsäker som Jon Hamms gestaltning av Don Draper och serien är så pass bra att den vågar vara långsam, subtil och oförutsägbar på riktigt. Jag väljer att avsluta recensionen med några ord från regissören, ord som sammanfattar denna episka serie mycket bra. "Att Mad Men sticker ut beror inte bara på att tv-serien skildrar en period i USA som till stor del har glömts bort men vars skugga ändå hänger över hela vår planet, utan också för att den skildrar det personliga och privata. Det är en tv-serie som är väldigt icke-dömande kring mänskligt beteende och som visar att det är svårt att vara människa. Folk kan relatera till det".