Casino 1995

"Casino" är Martin Scorseses andra stora gangsterfilm efter succén med "Maffiabröder". Istället för New Yorks smutsiga förorter där den italienska maffian frodas beger sig Scorsese till lyxen i Las Vegas. Men trots den glittriga och lyxiga fasaden är det precis lika smutsigt i spelhålan med en maffia som utövar utpressning, pengatvätt och mord. ”Casino” får ofta dras med ”Maffiabröder”-jämförelsen vilket inte är konstigt eftersom de är lika varandra i form, innehåll och skådespelare men det går att se filmen för vad den är. Utan jämförelser.  

”Casino” bygger på en roman av författaren Nicholas Pileggi som i sin tur bygger på verkliga händelser. Regissören Scorsese hade jobbat med Robert De Niro och Joe Pesci i ”Tjuren från Bronx” och ”Maffiabröder” och parade här ihop dem igen. De Niro spelar Sam ”Ace” Rothstein som ser Vegas som den perfekta vägen till framgång när han som maffians utsände får i uppgift att agera chef på ett av Las Vegas största och bästa kasinon. Pescis ”Nicky” är hans gangstervän som skickas till Vegas för att bevaka maffians intresse. Sharon Stone spelar Ginger, en slug men naiv prostituerad och bedragare som blir Rothsteins fru. Filmen följer de tre individernas liv i Las Vegas under 70-talet och är en typisk rise-and-fall-historia.

Filmens öppning påminner mig en hel del om film-noir klassikern ”Sunset Boulevard” där det avslöjas att en man har blivit mördad och hans kropp ses flytande i en pool. En berättarröst förklarar att den döda mannen var en misslyckad manusförfattare och att huset tillhör en känd filmstjärna. I ”Casino” hörs en ironisk berättarröst (”When you love someone, you’ve gotta trust them. There’s no other way. You’ve got to give them the key to everything that’s yours. Otherwise, what’s the point? And for a while, I believed, that’s the kind of love I had”) samtidigt som vi får se hur Sam sätter sig i en bil som sprängs i luften.

Musiken som spelas är Bachs ”Matthäuspassion BMW” och grafiker-legenden Saul Bass och hans fru Elaine ligger bakom en av de bästa förtextsekvenserna genom tiderna med neonmönsterbilder som påminner om Hitchcocks ”Studie i brott” (som Bass också gjort titelsekvensen till). Efter detta häftiga intro backas tiden likt ”Sunset Boulevard” tillbaka för att se vad som föranledde denna händelse.

Det som framförallt gör att ”Casino” inte hör till några av de allra bästa Scorsese-filmerna hos mig är att han använder sig av berättargreppet voice overs lite väl mycket. Scorsese är ett fan av berättarröster och jag är varken ett fan eller en kritiker av dessa generellt, men det blir lite tjatigt när De Niro och Pesci berättar handlingen oavbrutet i tre timmar. Detta gör att filmen känns något monoton och den hade gott kunnat kortas ner lite grann. Den känns också lite lättsamt berättad, det blir mycket redogörande över maffians etablering men filmen skrapar bara på ytan.

Berättarrösten fungerar stundtals och känns då lekfull och effektiv så jag hade inte velat vara utan den helt heller. I andra halvan av filmen sker en fördjupning i karaktärerna, framförallt läggs det mer tid på Gingers utveckling och ”Casino” blir mer på riktigt. Sharon Stone har aldrig varit bättre, varken innan eller efter, och är trots den stora konkurrensen den skådespelare som sticker ut mest. Hon har en energi som gränsar till överspel men hon klarar den hårfina gränsen i varje scen och övertygar på ett smärtsamt sätt. Det är hennes prestation som gav filmens enda Oscarsnominering. Äktenskapet mellan Ginger och Ace fungerar som en slags affärsuppgörelse och det är intressant att följa hur de utnyttjar varandra. Underskattade James Woods är väldigt bra som Gingers före detta pojkvän Lester, en missbrukande och manipulerande hallick som skakar om tillvaron än mer för de inblandade.

Scorsese berättar historien på ett energiskt sätt som han har gjort sig känd för. Likt ”The Wolf of Wall Street” har ”Casino” en imponerande skara skådespelare som sprutar ut sig högklassig dialog i varje scen. De Niro och Pesci gör sina roller med perfektion och deras samspel är väldigt underhållande att titta på. Även om dialogen och handlingen är skruvad och absurd är filmen realistisk. Trots att den utspelar sig i en miljö som vi har sett många gånger innan lyckas Scorsese fascinera och man får känslan av att vara på en plats som man aldrig hade fått vara på annars.

Filmen är som en blandning av en gangsterdokumentär och ett relationsdrama och lyckas kombinera dessa vitt skilda genrer på ett ypperligt sätt. Ytterligare en dimension som bidrar till att ”Casino” känns välgjord är det sjukt bra soundtracket med mängder av klassiker från bland annat: The Rolling Stones, Otis Redding, Fletwood Mac, Emmylou Harris och självklart The Animals ”The House of the Rising Sun” som slutlåt. Filmen är sevärd bara för sin snygghet och sin detaljrikedom i allt. ”Casino” var Tarantino och Oliver Stone-filmfotografen Robert Richardsons första samarbete med Scorsese men har därefter förgyllt flera av hans filmer, bland andra ”The Aviator” och ”Hugo Cabret” (han Oscarsbelönades för båda).

Den drygt 160 cm ”långa” mannen med det stora hjärtat och de stora buskiga ögonbrynen har gett oss fantastiska filmer som både är lätta att älska och imponeras av. ”Casino” är värd sin klassikerstämpel även om det inte är det bästa Scorsese och De Niro har gjort tillsammans. Min ohotade etta är ”Taxi Driver”, vilken är er?