Kärlek deluxe 2013

Fluff fluff fluff, fluff fluff fluff fluff fluff.

Fluff fluff fluff fluff fluff. Fluff fluff fluff fluff fluff. Fluff fluff, fluff.

Fluff fluff fluff, fluff fluff fluff. Glitter, champagne och schlagerpenis. Mera fluff.

Ni får ursäkta den ovanliga inledningen på denna recension. Men jag tror bestämt att några hjärnceller dog i biosalongen under "Kärlek deluxe". Kanske tog de livet av sig eller flydde i ren desperation. Vi får aldrig veta.

Och här ska jag nu vara en sån där hopplöst förutsägbar filmkritiker som plockar fram stora sågen när en svensk romantisk komedi ska släppas.

Skaparna bakom "Kärlek deluxe" är förstås mycket väl medvetna om att de inte berikar filmvärlden med nästa "Apflickorna". Snarare en klassisk chickflick med alla måsten: här finns den krisande hjältinnan, knasiga tjejkompisar, kärlekstrubbel, mycket vin. Genom att låta filmen utspela sig i kulturvärlden, där en storsäljande romantikförfattare möter djupsint finlitteratur och en kulturkrock uppstår, har den sura snobbeliten fått sig både en och två kängor redan första kvarten. I see what you did there.

Och det vore ju en alldeles härlig kommentar om kritikernas egentliga mening, och om den lättsamma underhållningens vikt och betydelse, om inte för att Kicki Kjellins film ändå missar de två viktigaste kraven för en lyckad publikfriare: den bör få oss att skratta hejdlöst och gråta ohämmat. Eller åtminstone lämna en tår i slutet och väcka några fniss då och då. Gärna av någon annan anledning än att Martin Stenmarck agerar som en sopkvast.

Fluff fluff fluff, puss puss puss. Mopsbajs, ordbajs. Jag har min teckenkvot att fylla så håll ut lite till.

Lite synd tycker man om alla inblandade faktiskt. Charmiga Moa Gammel hade förtjänat en bättre roll i sin första egna storfilm än denna kärlekstörstande Bridget Jones i chica skor. Lotta Tejle är en räddning, rätt ljuvlig som den kedjerökande kulturhaggan - som ska omvandla romandrottningen Selma till kritikernas nya älskling på bara ett år.

Sen skickas hon till Gotland, sätter sig vid en skrivmaskin... och absolut ingenting händer. Den utlovade kulturkrocken och alla väntade tokigheter dör ut nånstans på vägen. Kvar finns en rätt osannolikt triangeldrama mellan Selma, en fumlig rockkille, och fina författaren som hon parats ihop med för sin images skull. Jag dör inte av spänning inför vem hon ska välja.

När tre akter är slut och det börjar bli dags att lite barmhärtigt knyta ihop den här säcken av skit, då vägrar filmen bara att ta slut utan öser på med en halvtimme till. Fast nu är dialogerna ännu mer pinsamma och varje karaktär har hunnit tappa den lilla gnista av charm de möjligen hade i början.

Trots att nu varken humor, komisk tajming eller originalitet kan räknas till den här filmens starka sidor, finns det ändå något jag beundrar. Den här prestigelösheten med vilken man tar sig an en rätt bespottad genre och ger sig fan på att återskapa klassikerna, bit för bit. Jag skulle gissa att förstagångsregissören Kicki Kjellin och debuterande manusförfattaren Anna Platt haft många kul kvällar framför "Notting Hill" och "Grey's Anatomy" där de lånat klyschor och kopierat repliker. Förstå mig rätt. En del filmskapare vill bara roa för stunden, de strävar inte efter att återuppfinna hjulet, och det är förstås helt okej.

Jag hoppas innerst inne att de egentligen är riktigt talangfulla i sina yrken. Att de, med glimten i ögat, klämde ur sig "Kärlek deluxe" som en ironisk meta-kommentar på vår tid, där vi älskar att hata såna som Bieber och Läckberg för att de säljer som smör. Att den här dumkomedin går som tåget så de kan lägga pengarna på en riktig film framöver.

Det vore ju faktiskt roligt, på riktigt.