Det kunde varit vi 2024

Pär Johansson grundade Glada Hudik-teatern 1996 och har sedan dess varit en betydelsefull talesperson för människor med olika former för funktionsnedsättning. I dokumentären ”Det kunde varit vi” bjuder han med Emma Örtlund och Ida Johansson på en roadtrip genom Sverige för att undersöka hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning för 100 år sedan.

 

Intervjuer med experter som radioprataren Kalle Lind, författarna Ola Larsmo och Göran Rosenberg samt Elin Bommenel, lektor i tjänstevetenskap, varvas med arkivfilmer och dramatiseringar, men framför allt med insiktsfulla och hjärtliga kommentarer från Ida och Emma. Det är dem som levandegör dokumentären. Alltid nära till känslor, skratt och tårar suger de in en värld av kärlek och förståelse. Otroligt smärtsamt och innerligt vackert.

 

Pär Johansson närmar sig historien genom Olle. Olle var fyra år när han fick lämna sin familj för att först bli placerad på ett boende för barn med epilepsi, sedan på den ökända Vipeholmsanstalten. Ett bostadsområde i Lund som 1935-1982 var en anstalt för ”sinnesslöa” och som huserade upp emot 1000 patienter när den var som störst. Anstalten genomförde en rad experiment på de inlagda som gick emot alla medicin-etiska principer, bland annat genomfördes tester för att undersöka vad som orsakar karies. Att experimenten kunde utföras grundar sig till stora delar i rasbiologin – där Sverige var ett av de första länderna att upprätta ett eget institut.

 

Det är svårt att ta in de empatistörningar människorna som utfört dessa experiment och upprättat dessa institut måste besuttit, men tack vare att vi får följa Olle genom Ida och Emmas ögon får han äntligen upprättelse och hans historia kommer till liv. Olle som skrev hundratals brev hem till sin mamma. Brev som aldrig postades. Han dog 41 år gammal och begravdes namnlös tillsammans med 500 andra intagna på en kyrkogård i Lund.

 

Kontrasten mellan den nattsvarta vetenskapshistorien och Emma och Idas medryckande glädje inför livet är enorm. Genom deras blick på tillvaron tycks vi andra, som Pär också nämner, ”normalstörda” saknas något. En genuin nerv. En närvaro. Och den fruktansvärda berättelsen till trots gläds jag samtidigt över att få se dem ta plats.

 

Märkligt nog hittar jag bara ett par dagar innan jag ska se ”Det kunde varit vi” en spådomsbok i en av alla våra bokhyllor, vilka består av ärvda böcker och nya pocket från fem generationers samlande. Boken är från 1984 och i den kan jag läsa om bland annat frenologi och ”geniknölar”. Numera en bortglömd pseudovetenskap, men som trots allt på sin tid också bidragit till det som får, och fått förödande konsekvenser för mänskligheten – vårt behov av att kategorisera och (ned)värdera.

 

Varken Emma eller Ida låter sig värderas, annat än av dem själva. Och då med gott mod. Deras genuina, och spontana uttryck skapar tillsammans med den horribla historien en dokumentär som måste ses. Framför allt för de stunder då de vågar vila i tystnaden. Som med dem blir allt annat än obekväm, utan snarare ger några av de mest ömsinta scenerna jag sett i år.