Flickan, mamman och demonerna 2016

Antingen tillskriver man barn tillräckligt mycket intelligens för att kunna ta sig an tuffa ämnen, eller så gör vi vårt bästa för att linda in tillvaron i bomull. 

Jag har själv undervisat elva- och tolvåringar och jag skulle inte tveka en sekund att ta med dem till biografen. Det är heller inte de mer traditionella skräckfilmsgreppen – ett läskigt ansikte i ett skåp där, ett gapande rött hål i kinden där – som skrämmer i ”Flickan, mamman och demonerna”. Den svårt schizofrena mamman Siris vanvård av dottern Ti skakar däremot om på riktigt. Medan mamman hallucinerar och intrigerar i ett psykotiskt rus får den lilla flickan gå till skolan utan frukost och iklädd sin nedsmutsade karatedräkt. När klasskamraterna anmärker på att hon luktar kiss hamnar hon givetvis i slagsmål. 

Ti har fått lära sig att vem som helst kan vara en demon, och att hennes mamma när som helst kan explodera i vredesutbrott. På barnets sätt är hon lojal och uppmuntrande mot sin mor, utan att ha någon annan att prata med. Det är hjärtskärande att titta på.

Demonerna själva representeras av en skara vitsminkande, grimaserande skådespelare som manipulerar, hotar och plågar Siri med olika upptåg. En del av de scenerna fungerar bra, medan andra blir snudd på löjeväckande. Ett par övriga skådespelarinsatser är också märkvärdigt träiga, möjligtvis för att förstärka känslan av en oförstående vuxenvärld som inte reagerar på Tis uppenbara nöd. Det får mest som konsekvens att Maria Sundboms och Esther Quigleys (mor och dotter även i verkligheten) insatser framför kameran lyser ännu starkare. 

Suzanne Ostens mardrömskildring är smått unik i barn- och ungdomsgenren eftersom den inte kompromissar en tum med sitt svåra ämne.  Att se ”Flickan, Mamman och Demonerna” som en renodlad skräckfilm är dock att göra alla inblandade parter en björntjänst. Den verkliga skräcken ligger snarare i insikten att mängder av barn lever med föräldrar som inte är i stånd att ta hand vare sig om sig själva eller dem. På film går det alldeles utmärkt att tala om psykisk sjukdom – förhoppningsvis blir vi bättre på det i verkligheten också.