Licorice Pizza 2021

15-årige Gary Valentine är övertygad om att ha träffat tjejen som han en dag ska gifta sig med i kön till skolfotograferingen. Han är en finnig men underligt självsäker förvuxen barnskådis, hon (Alana Haim från indierockbandet Haim) är en uttråkad och vilsen 25-årig fotoassistent som avfärdar ynglingen som liten och obehaglig. Men det slutar givetvis inte där. Trots att vi bara befinner oss i anslaget till Paul Thomas Andersons nya romcom så står det redan klart att vi ser två stjärnor födas. Haim är magnetisk och Cooper Hoffmans (son till regissörens vän och bortgångne kollega Philip Seymour Hoffman) blotta uppenbarelse är tillräcklig för att vrida på känslokranen och låta den porla.

 

Likt i “Boogie Nights”, “Magnolia” och “Punch Drunk Love” är vi tillbaka på fel sida av Hollywoodskylten i sömniga San Fernando Valley där regissören själv växte upp. Det är tidigt 70-tal, gräsröken ligger tät och den plötsliga oljekrisen som får trafiken att stanna upp tycks vara det enda molnet på den evigt eftermiddagssoliga himlen. Historien är så enkel att den knappt märks – pojke möter flicka, och de tar omvägar kring sig själva och varandra i en avig romans präglad av sidospår lika slingliga som vägarna i Hollywood Hills. 

 

Runt varje hörn väntar ett nytt sprudlande gästspel. Harriet Harris går genom duken som kedjerökande castingagent, Sean Penn kanaliserar "Sunset Boulevard"-skådisen William Holden genom att enbart ragga med egna filmrepliker, "Uncut Gems"-regissören Benny Safdie snubblar in som garderobsgömd lokalpolitiker och Bradley Cooper stjäl showen i en brunstig tolkning av Barbra Streisands pojkvän, tillika “A Star is Born”-producenten Jon Peters. "Licorice Pizza" är lika mycket en film som ett tillstånd som bara tycks pågå, och som man vill fortsätta flyta med i. Strukturen är lös, episodisk och förförisk. 

 

Paul Thomas Anderson rör sig sömlöst, med långa svepande tagningar, genom kvällsöppna flipperhallar, murriga dive bars och vobblande vattensängar. Han är på hemmaplan. Det finns något svåremotståndligt med just platsen som både Paul Thomas Anderson och Quentin Tarantino befinner sig på i sina karriärer. På toppen av sina förmågor, efter femtio, med fria tyglar och inget kvar att bevisa så återvänder de till barndomens Los Angeles under 60- och 70-talet för luta sig tillbaka, skruva upp musiken och bara hänga runt. Med fullständig kontroll över det filmiska hantverket och fjäderlätt handlag förvaltar de elegant arvet från den ljuvliga hangout-genren.

 

“Licorice Pizza” delar både värmen och det musikaliska flytet med Tarantinos “Once Upon a Time in Hollywood” och Richard Linklaters “Dazed and Confused”, utan att hemfalla åt ytlig nostalgi. Vi sveps med i en småstadsmosaik från en storstads och fånig filmindustris ytterkanter, på gränsen till den stora världen där på andra sidan kullen – med andra ord en rätt passande scen för en skildring av ungdomlig förvirring och frustration.

 

Med den stramt kontrollerade  “Phantom Thread” färskt i minnet är det uppfriskande att åter få uppleva hur en varmare och jazzigare Paul Thomas Anderson öppnar upp verktygslådan och ödmjukt skryter med hur väl han behärskar vartenda instrument. "Licorice Pizza" må sticka hål på en del Hollywoodfantasier, men förblir romantisk kring det lilla livet i Encino. Kring det där med att vara ung och hålla sig i rörelse, innan livets alla möjligheter tycks ha runnit en mellan fingrarna – oavsett om det handlar om att bli filmstjärna eller bara lite kär. Det är rörande, romantiskt, roligt och riktigt bra.