A Quiet Place 2018

Med nerver på helspänn från början till slut och däremellan berörd till tårar, sitter jag orörlig och vågar knappt andas. Detta är en fasligt intensiv rysare som verkligen vet hur den ska skrämma och gripa tag i sina åskådare.

Handlingen utspelas i en till synes stillsam, eller åtminstone tyst, postapokalyptisk värld där enorma rovdjur ätit upp de flesta människorna. De få som har överlevt har gjort det för att de varit just tysta.
 Monstren i filmen är blinda får vi snart veta, men hör däremot extremt väl. Ett litet pip triggar igång deras rovlystnad, med potentiellt blodbad som följd.

Vi får följa en familj med mamma, pappa och tre barn. De har lärt sig att smyga och vet hur man tar sig igenom en dag utan att låta. Dottern är döv, så familjen har alltid kommunicerat med teckenspråk, vilket antagligen räddat livet på dem och fortsätter göra det.

Dialogen är av nämnda anledningar sparsam, medan blickarna uttrycker desto mer. Dessa är, tillsammans med tystnaden otroligt talande. Allting känns mer, blir lite värre och lite farligare, när man hör mindre. 


Samtliga skådespelare övertygar starkt. Regissören John Krasinski, Emily Blunt och deras filmbarn Millicent Simmonds och Noah Jupe yttrar samtliga väldigt trovärdigt sina känslor, sin rädsla, oro och omsorg om varandra, och det alltså i princip helt utan ord.

”A Quiet Place” börjar som ett hyfsat klassiskt thrillerdrama, men utvecklas snart utan pardon till en psykologiskt intensiv och brutal rysare som inte ger många tillfällen till andhämtning.
 Den borde föregås med varningstext av typen: "Personer med svagt hjärta, klena nerver, som är gravida eller allmänt hispiga, bör titta åt ett annat håll". Jag är inte gravid och mitt hjärta var vid senaste kollen i bra skick, dock undrar jag nu…

Missförstå mig rätt. Det här är verkligen en rysare i min smak! Den attackerar lika smygande som karaktärerna i den rör sig, för att sedan med fullt ös skrämma skiten ur mig. Och jag älskar det! Det är intensivt från start, även om filmen börjar ganska lågmält. Spänningen forceras dock snabbt och det blir vad det lider så laddat att man till sist hör hjärtan dunka i salongen. Det blir även rätt våldsamt, men hela tiden med finess. Det är inget frosseri i blod och de groteska spindellika monstren som vi får bekanta oss med är aldrig i direkt fokus, vilket jag uppskattar. Jag är smått allergisk mot enorma odjur och tycker att hot som inte nödvändigtvis är i bild skrämmer mycket mer. 


John Krasinski har inte tidigare direkt övertygat som regissör. Här visar han en helt annan kaliber och vet exakt vilka strängar som ska spelas på. Och jag hoppas nu på mer ifrån honom.

”A Quiet Place” handlar om överlevnad, men också om att fortsätta leva och vara människa trots att terrorn tagit över tillvaron. Den är kuslig och obehagligt kittlande, fast har samtidigt hjärta och värme. Det här är en snyggt klaustrofobisk, välspelad och riktigt otäck skräckfilm som effektivt drar in oss åskådare i spänningen och släpper sedan inte taget. Inte förrän efteråt får vi pusta ut en aning, men det tar ytterligare en tid innan den kusliga känslan helt lossar sitt grepp om mig.