The Babadook 2014

När ”Psycho” släpptes började folk tveka inför att kliva in i duschen. ”Hajen” förvandlade folk till badkrukor. ”The Ring” lyckades göra TV-apparater till ens mest skrämmande ägodel. Och nu ska alltså australienska ”The Babadook” sabba barnböcker för oss. Och det gör den med bravur.

Som skräckfilmsnörd är det en ständig jakt – och hopplös förhoppning – om att finna något nytt och fräscht som faktiskt skrämmer. Men medan en eller två hyggliga rysare dyker upp ungefär var tionde år så blir det allt fler besvikelser i form av dåliga uppföljare, remakes och 3D-filmer. Därför är det en sådan befrielse att se regissören Jennifer Kents debutfilm och faktiskt få bli rädd.

Även om filmen känns mer klassisk i sin prioritering av psykologisk skräck framför våld och specialeffekter så är historien både modern och tidlös. Det handlar om hanteringen av sorg och en mental kollaps när ensamstående mamman och nyblivna änkan Amelia (Essie Davis) finner sig själv och sonen Sam (Noah Wiseman) terroriserade av den kusliga titelfiguren, som först dyker upp i en mystisk barnbok.

”The Babadook” lyckas undvika de frustrerande klyschor som många andra filmer i genren ofta drunknar i. Vi slipper våpiga rollfigurer som tar tveksamma beslut eller fejkade skrämselattacker av typen ”det var bara katten…”. Den bygger mycket på stämning men levererar samtidigt en riktigt obehaglig antagonist i form av titelfiguren, som blir mer skrämmande just eftersom vi vet så lite om honom. Ungefär som om Freddy Krueger skulle dyka upp i ”Repulsion”.

Vid sidan om den välutvecklade berättelsen och dess rollfigurer samt den påtagligt ruggiga atmosfären så lyfts filmen dessutom av lovande debutanten Kents regi och manus samt Davis (”Matrix Reloaded” + "Revelations") och Wisemans känsliga, trovärdiga rollprestationer.

Det enda minuset är den aningen hetsiga finalen som inte riktigt lever upp till filmens två första, mer stabila akter. Upplösningen är originell och finstämd men det känns som om vi velat ha mer tid att ta in och smälta den inte självklara slutklämmen. Kanske är man för bortskämd med övertydlig Hollywood-film som ofta berövar tittaren från att leva sig in och tänka själv.

I vilket fall är ”The Babadook” precis vad skräckgenren och dess trogna fans behöver. En intelligent, stämningsfull och skrämmande rysare som både lyckas berätta en engagerande historia och samtidigt få oss att gömma ansiktet bakom kudden.